E-Book, Swedish, 208 Seiten
Alderborn / Lundgren Maria valde livet
1. Auflage 2022
ISBN: 978-91-8057-981-0
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark
en Skoghallsberättelse
E-Book, Swedish, 208 Seiten
ISBN: 978-91-8057-981-0
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark
Eva Alderborn är författare och har tidigare gett ut Scam Story (Hedin, Alderborn 2017) och Barn under samma himmel (Alderborn 2018). Berättarjaget Ulrika är Eva Alderborns alter ego.
Autoren/Hrsg.
Weitere Infos & Material
A v de barn som 1958 föddes på Centrallasarettet var de flesta hemmahörande i Karlstad. Men några kom från småorterna. Innanför de röda tegelfasaderna blandades värmlandsbarn från högt och lågt, när och fjärran. Vissa kom från Kil, municipalsamhället vid Frykens södra strand, andra från Grums, bruksorten som enligt folk ute i bygden gav skäl för sitt namn. Någon kom alldeles säkert från Forshaga eller Deje vid den flödande älven.
Och andra hade familjer hemmahörande i Skoghall, det lilla brukssamhället på Hammarö alldeles söder om staden. Kil och Grums passerades med tåg till Göteborg och via Deje nåddes nordvärmland och Uddeholm varifrån Skoghallsbruket fått sitt namn. Men Skoghall var varken genomfartsort eller järnvägsknut utan en blindtarm, en återvändsgränd. Vid Hammarö sydspets syntes horisontlinjen i det stora insjöhavet och längre än så kom ingen utan båt.
Att samhället växte fram hade framför allt två orsaker. Dess läge vid havet, den sista utposten mot öppet vatten, med en hamn som både tog emot och skickade ut laster. På andra sidan det öppna insjöhavet slöt sig Göta Älv - navelsträngen ner mot Göteborg, porten mot världshaven.
Den andra orsaken var också läget vid havet. Innan bruket fanns beboddes ön av fiskare och bönder. In till stan tog man sig med båt, eller så fick man “tasse” över isen - därav fick också ortsborna smeknamnet “Hammerötasser”.
1958 hade naturligtvis både järnväg och landsväg i stor utsträckning ersatt sjöleder, och livet på ön cirkulerade runt Uddeholmsbolaget som huvudsakligen förädlade timmer, vilket transporterades uppifrån de djupa värmlandsskogarna via Klarälven ner till bruket. Den enfiliga Jakobsbergsbron förband nu ön med fastlandet och Karlstad.
Detta kunde vara vilket litet svenskt samhälle som helst. En korv- och tidningskiosk, en BP-mack och ett lågt funkishus där folktandvården huserade. En bit bort över fältet betande kor och Mörmo Gård som med sin stora lada vittnade om platsens lantliga historia. En modern mellanstadieskola i rött tegel utslängd på åkern. På andra sidan Hovlandavägen småhus som omgav en vackert gråmålad villa med spröjsade fönster, ett minne från svunna tider, ett landmärke som fått stå kvar under det socialdemokratiska folkhemsbygget - komministerbostaden med dess stora fruktträdgård.
Till höger in på Clevevägen låg hushållsskolan och där bakom nybyggda affärslängor med bostäder på våning två till fyra. Längs genomfarten Regnbågens pastellfärgade tvåvåningshus och biblioteket på vänster sida. Strax därefter Baptistkyrkan på höjden. På höger sida Trekantens lekplatser och gräsmattor mellan de låga trähusen. Därefter det relativt nybyggda Kommunhuset, ett större gulteglat bostadskomplex och lite längre bort Folkets Hus. Ett hus för folket med hälsning Arbetarekommunen.
På andra sidan torget reste sig nu den vitkalkade moderna statskyrkobyggnaden på höjden. Ett imposant kyrkobygge, invigt 1957 och omöjligt att missa. Som två predikanter över ett djup av meningsskiljaktigheter blickade Statskyrkan och Baptistkyrkan över det lilla torget mot varandra.
Förbi torget till vänster skönjdes småbåtshamnen och det blå insjöhavets horisont. Och till slut längst där framme; röken, mullret och lukten av sulfat och syra. Ett illaluktande, pysande, fräsande monster. Bruket, upphöjt som ett stålpalats i slutet på Bruksgatan som flankerades av Edsvikens villakvarter på vänster sida och Lundens faluröda arbetarlängor till höger.
Det tog inte många minuter att fara igenom Skoghall. Det var just inget speciellt med orten, den hade flera motsvarigheter i Västmanland, Gästrikland eller Småland. Det mest omisskännliga en främling på besök lade märke till var lukten. Sulfat luktar mat och sulfit luktar skit – fast tvärtom. Här luktade sulfat. Hur kunde någon vettig människa frivilligt bosätta sig i denna illaluktande avkrok, frågade sig nog mången tillfällig besökare.
Människan är anpasslig. Och frivillighet är kanske inte ett rättvisande uttryck i det här sammanhanget. Bakom kulisserna bodde en tyst överenskommelse mellan stat och kapital - lockbetet hette rinnande vatten, centralvärme och finrum. Det som luktade förruttnelse var för många skoghallingar en doft av framtidstro. Det betydde gott om arbete, lön och bostad. “Nu lokter dä pänninger”, konstaterades det förnöjt.
Några av de nyfödda på Karlstad Centrallasarett hade alldeles säkert pappor som arbetade på Uddeholmsbolagets sågverk (Sågen) eller kemiska fabrik (Kemen), samhällets födkrokar kring vilka allt cirkulerade. De med lägst löner bodde kanske i ett av de faluröda husen i Lunden. För bruket försedde människor inte enbart med arbete, de upplät även hem åt de anställda. Här var visserligen lägenheterna små, omoderna och toaletterna fanns över gården. Familjerna hade ändå, genom brukets och Arbetarekommunens försorg, mat på bordet.
De små faluröda husen i Lunden som idag, 60 år senare, utgör ett pittoreskt inslag, var vid denna tid fuktiga, dragiga och mycket trånga. I anslutning till Bruksgatan, mot sjön, låg ännu ett kvarter med arbetarbostäder, nu i tegel, därefter mindre radhus, därefter något större radhus, därefter villor, därefter något större villor och närmast sjön herrgårdsliknande schabrak med enorma fruktträdgårdar och gräsmattor stora som mindre fotbollsplaner. Sedan skog och vatten. Hit till Edsvikens inre gator hänvisades ingenjörerna och tjänstemännen. Med några undantag kan man säga att ju närmare sjön desto större och finare. Ett hus i Edsviken kunde en arbetare bara drömma om.
Men nu hade bruket öppnat nya möjligheter för orten som helhet. För skogen i nordvärmland tycktes outsinlig, älven låg täckt av timmerflottar som skulle hanteras, verksamheten expanderade. Efterfrågan på papper, säckar och spån ökade och industrin önskade sig kemiska medel för snabb och effektiv rengöring. Ju effektivare desto bättre, för detta utspelade sig långt innan miljöhänsyn och hållbarhetsambitioner fanns på dagordningen.
Familj efter familj skulle snart göra en klassresa och flytta in i någon av de helmoderna lägenheterna på Solgatan eller i det stora gula tegelkomplexet i centrum mellan Folkets Hus och torget. Dessa kunde skryta med både rinnande varmvatten och el. Bostäder med både tre och fyra rum, badrum med badkar och barnkammare samt föräldrasovrum. Allt fler familjer kunde nu lämna Lunden för ett bekvämare boende.
Det annalkande 1960-talet var en tid när allt var möjligt, och det var kanske värt lite skit i näsan. Hur som helst vande man sig, vande mig, för jag var en av de ungar som växte upp i Skoghall - och minnesbilderna från uppväxten är mycket blandade. Inte var det skitlukten som var det mest framträdande. Att det “loktade Skoghall” var snarare regel än undantag och blev nästan lite hemtrevligt med tiden. För på det hela taget bjöd livet i Skoghall på så många möjligheter.
Först läget med ön i söderdeltat vid det stora insjöhavet. Skummet vid stranden, de massiva klipporna, skärgården och älvens förgreningar mellan holmar av asp och björksly. Vart du än gick kom du förr eller senare till en strand. En ganska förorenad strand, förvisso, men ändå. Att ha horisontlinjen som blickfång gör något med dig. Att se solen gå ner i sydväst likaså.
Sedan det poetiska språket. Den sjungande dialekten, det goa tilltalet och de ortsspecifika uttrycken. De breda, öppna vokalljuden, de kapade ordsluten. Det provinsiella, tjurskalliga, stolta och osminkade.
Det småskaliga. Det råa, hemkära och underfundigt ömtåliga. Alla är egentligen lika värda, även om några fortfarande tror att de är mer värda än andra. Och det ska nog tas ur dem. Men...
