Alderborn Pappa körde en turkosblå BMC Austin 1800

en berättelse om ALS
1. Auflage 2025
ISBN: 978-91-8134-815-6
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 162 Seiten

Pappa älskade sin familj. Han älskade sitt jobb och sin turkosblå BMC Austin 1800. Vid 35 diagnosticeras han med ALS. Vid 47 dör han. Ett halvsekel senare går jag tillbaka. Fotografier, dagböcker och samtal med mamma skänker pusselbitar - fram träder ett besked från det förflutna: Gör det du älskar så länge det bara går. Skapa fina minnen medan det är möjligt. Välj livet trots att döden flåsar dig i nacken. Inte utan anledning kallas ALS för Djävulens sjukdom. Alla vitala funktioner tas ifrån dig. Berättelsen är ett titthål rakt in i en drabbad familjs vardag och gör inte anspråk på att vara klinisk.

Eva Alderborn debuterade som läroboksförfattare 1994 och hennes första roman kom ut 2017. Pappa körde en turkosblå BMS Austin 1800 är en självbiografisk roman där sjukdomen ALS står i centrum. Tidigare skönlitterära titlar: Scam Story, Barn under samma himmel, Maria valde livet - en Skoghallsberättelse.

Autoren/Hrsg.

Alderborn, Eva

Leseproben

1962

Ett svartvit fotografi från 1962 får inleda. Pappa Jan och tre barn.

Birgitta, sju år, bär luciakrona och händerna är slutna under hakan. Hon verkar ta sin uppgift på största allvar. Luciakronan, en egendomlig och obekväm konstruktion med sladdar från ljusen, leder ner till ett stort batteri som göms mot ryggen under linnet. Den måste ha varit klumpig att bära, men hon gör det med närvaro och självklarhet.

Bredvid henne står jag med en alldeles för stor lingonkrans på huvudet, vid tillfället nyss fyllda fyra och ett huvud lägre. Jag har fått förtroendet att hålla ett levande ljus i handen. Mitt linne är alldeles för långt, det ser lite slarvigt ut. Något utanför bilden har fångat min uppmärksamhet och lågan verkar fladdra betänkligt. Måhända är jag uppfylld av beundran för eller avundsjuka på min storasyster som fått äran att bära den vackra kronan.

Pappa, som står snett bakom, har något uppskärrat i blicken, han bär en stjärngossestrut på huvudet och en vit labbrock som med lite god vilja får tjäna som linne. På hans ena arm sitter Per, tre månader, även han med en liten strut på huvudet vilken pappas fria hand precis verkar ha fångat. Med den andra håller han små sprattlande ben i styr. Bakom oss, på väggen, hänger ett inramat porträtt av pappa i yngre dagar. Allvaret över tavlan rimmar dåligt med det lekfulla i situationen.

Ett fotografi säger mycket mer än den faktiska bilden. Berättelser börjar leva i mitt huvud. Vad hände före och efter, vad sades under fotograferingen? Man kan bara gissa, men plötsligt växer föreställningen och personerna kommer till liv, kliver ur bilden och börjar tala.

Mamma Ulla knäpper fotot i exakt sista sekund innan struten far i golvet för andra eller tredje gången. Bäst att vara lite noga, för man har bara ett försök på sig att plåta om man inte vill slösa film. Det blir dyrt vid framkallningen. Birgitta börjar bli trött av sin krona och ber mamma skynda på. Mamma är inte helt nöjd med fotomodellerna. Troligen måste bilden ändå tas nu! För strax kravlar Per ur pappas famn och sträcker sig mot mamma, fotografen.

Se så bra bilden ändå blev. Den fångar ett ögonblick. Säkert hade det inte varit lätt att hålla oss barn glada och lugna och samtidigt fånga stunden så att den får gå till historien som ett utklipp från en trivsam Luciamorgon, den första för familjen Dahlberg i Värmland.

Nog med fantasier. Följande är fakta. Sedan några månader hade vi haft skärgårdskommunen i Värmland som vårt hem, efter att vi under familjeråd bestämde oss för att flytta hit från Göteborg. Av någon anledning brukar mamma påpeka att beslutet togs i familjeråd. Men det var naturligtvis mammas och pappas, hans jobberbjudande avgjorde, men även vår hälsa spelade in, då vi barn haft svårt att tåla de kallsalta västkustvintrarna. För mammas del var den avgörande faktorn en önskan om ett friare liv i ett lugnare sammanhang.

Flytten hade föregåtts av ett dödsbesked. Morfar Ejnar hade under en kort tid före flytten insjuknat och lagts in på Uddevalla lasarett. Så var det inte tänkt, man kan undra om flytten blivit av om mamma vetat. Han var 62, en relativt hög ålder under den här tiden. Mormor Lilly kunde inte säga säkert vad som hänt mer än att hon suttit vid hans sida när han tynat bort. Dödsorsaken var dåligt utredd men något tok med lungorna fastställdes. Han hade varit kedjerökare sedan ungdomen. Slitit hårt som snickare och sedermera förman vid Junoverken i Uddevalla. Det var inte alls självklart för en enkel arbetarhustru att ifrågasätta läkare eller utkräva besked mer än vad som hastigt gavs av en stressad, förbipasserande doktor. Det var väl rökningen, det kanske var ålder. Det var visst inte cancer. Begreppet KOL fanns inte, och rökte gjorde var och varannan i hans generation. Kanske uppstod sepsis. Samtidigt som morfar låg och dog växte Per i mammas mage, så man får anta att hon hade annat att tänka på.

I augusti hade flyttlasset gått. Familjen körde upp från Göteborg i en grå Volvo PV. Mamma var höggravid och påtagligt nedsatt av oro och högt blodtryck. Något stämde inte. Och mycket riktigt. Mamma lades direkt efter flytten in på Karlstads lasarett, där hon blev kvar även en bra tid efter att Per sett dagens ljus. Det var något med att blodtrycket inte ville gå ner, hon var medtagen. Vi fick inte hälsa på första tiden, en främmande och stram tant Elsa, med storblommig vid kjol, markerade glasögon och blonderat hår kom och lagade mat åt oss. Hon var respektingivande och jag höll mig borta från köket.

När vi till slut fick besöka mamma på lasarettet och se vår nyfödde bror kändes det spännande med den lille krabaten. Han var så värnlös och näpen och vi fick strikta förhållningsorder att vara mycket försiktiga.

Jag minns att Birgitta antydde att Per kanske var morfar som kommit tillbaka i ny kropp, vilket ju gav oss ännu större anledning att inte klämma för hårt på honom. Ett märkligt uttalande av en sjuåring. Reinkarnation hade hon nog aldrig hört talas om. Förstår barn sakernas tillstånd bättre än vuxna? Men det var svårt att föreställa sig att stora morfar kunde få plats i Pers lilla kropp.

Vid något tillfälle yppade jag denna intressanta tanke för mormor, som kom att bo hos oss en period strax efter att det hände. Jag ser tydligt framför mig hennes stela ryggtavla när hon tyst ställer sig framför vardagsrumsfönstret i vår lägenhet i Centrumhuset och blickar ut över Skoghalls brukslängor. Det är en evighet mellan oss i det ögonblicket, större än ett parkettgolv för en fyraåring. Hon har inget att säga om den saken.

Vad som möjligen talade för Birgittas teori var mormors förtjusning över Per. Nu började en ny fas i hennes liv som innebar återkommande och månadslånga besök hos oss. Som hemmafru hade hennes livsuppgift varit att stå bakom sin make. Något eget yrkesliv hade hon inte haft sedan hon gifte sig, trots att hon var en skicklig sömmerska. Även om hon inte trodde på pånyttfödelse hade hon nu en alldeles ny liten människa att slösa kärlek på. Och hon behövdes verkligen hos oss eftersom mamma inte var frisk. Betydelsen av den trygghet hon gav både Per och oss flickor och allt praktiskt och emotionellt stöd hon kom att bidra med till hela familjen, den skulle bli alltmer uppenbar.

Mamma återhämtade sig något och kom så småningom in i normala gängor men behövde fortfarande avlastning när mormor var hemma i Uddevalla. Den dramatiska hösten hade fått mamma och pappa att besluta sig för att teckna livförsäkringar. Dessvärre ansågs mamma vara en ”osäker risk” med tanke på att blodtrycket inte ville gå ner och att hon nu fick räkna med livslång medicinering, men pappa var ju frisk och kry som en nötkärna så till honom gick det utmärkt att teckna en.

Den barska tant Elsa slutade och ersattes av den underbara barnflickan Eira. Henne avgudade vi. Hon var trygg och glad och villig att öppna sin famn. Kanske var hon mer en lekkamrat än en kokerska. Ett underbart fotografi visar henne sittande i en fåtölj med alla oss tre ungar hängande och klängande på henne, hennes armar verkar räcka flera varv och hon tycks kikna av skratt i sin iver att omfamna oss alla samtidigt. Eira hade barnets lekfullhet och var säkert bara en tonåring. I takt med att mamma återhämtade sig försvann även hon ur bilden.

Som jag minns utforskade familjen flitigt både Skoghall och övriga Hammarö till fots. Vi skulle göra denna lilla skärgårdskommun till vår. Den barriga skogsstigen där vi ibland gick löpte utmed Vänern. Vindpinade tallar och skum mot silvergrå klippor på ömse sidor inramar minnesbilden.

Händelseförloppen under dessa vandringar är otydligare. Birgitta och jag kan mycket väl ha hoppat mellan klippblock, något vi var van vid från våra somrar på Orust. Det gick bättre för henne än för mig, hon hade längre ben. Min styrka var envisheten, och den stimulerades gränslöst av henne, vars snabbhet och styrka imponerade. Nu ser jag mamma skjuta barnvagnen med Per framför sig medan hon manar oss flickor att vara försiktiga. Ganska högrest...