Benner / Schwaag Serger Ändra allt!?

En högskolepolitik för vår tid
1. Auflage 2023
ISBN: 978-91-89754-31-7
Verlag: SNS Förlag
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 84 Seiten

Svensk högre utbildning och forskning har med viss regelbundenhet omformats i grunden av högskolereformer. På senare tid har det tillsatts många statliga utredningar som inte resulterat i faktiska reformer. Varför står inte högskolepolitiken högre upp på den politiska dagordningen? Om Sverige ska kunna titulera sig »kunskapsnation« i framtiden är högskolepolitiska förändringar nödvändiga. I den här rapporten analyserar Mats Benner och Sylvia Schwaag-Serger utvecklingen av svensk högskolepolitik under efterkrigstiden. Författarna visar att förutsättningarna för högskolereformer historiskt varit en kombination av social mobilisering, expertis, institutionell anpassning och, inte minst, djupgående teknologisk förändring. Befinner vi oss i en sådan tid idag? Omställningen mot hållbarhet och inkludering i en instabil värld pekar på det, enligt författarna som landar i några förslag som skulle kunna lägga grunden för en revitalisering av svensk högskolepolitisk debatt och praktik. Mats Benner och Sylvia Schwaag-Serger är båda professorer i forskningspolitik vid Lunds universitet. Rapporten är en del i SNS treåriga forskningsprojekt »Högre utbildning och forskning«.

Mats Benner är professor i forskningspolitik vid Lunds universitet.

Autoren/Hrsg.

Benner, Mats

Schwaag Serger, Sylvia

Leseproben

Sammanfattning

Universitet och högskolor utvecklas i ett komplext samspel med olika krafter, inte minst politiska. Samspelet mellan politik och akademi bildar vad vi kallar högskolepolitik, ett samlingsbegrepp för finansiering, styrning och organisering av högre utbildning och forskning. Även om utbildning och forskning på många sätt verkar i internationella sammanhang, är ramen för dem vanligen nationell och formad av de sociala relationerna inom en nation, statens form och tillgången på expertis av olika slag.

Med viss regelbundenhet har svensk högre utbildning och forskning omformats i grunden. Sådana högskolereformer har sett över utbildningens och forskningens organisation och finansiering samt villkoren för samarbete mellan lärosäten och samhället i övrigt. I denna rapport analyserar vi utvecklingen av svensk högskolepolitik under efterkrigstiden utifrån dessa dimensioner. Vad vill politiken och hur har den formats och genomförts?

Vårt specifika bidrag är att vi drar utvecklingen vidare till dagens villkor och hur vi kan lära av tidigare erfarenheter av att konfrontera djupa samhällsförändringar.

Analysen bygger på att högskolepolitisk förändring förutsätter en kombination av social mobilisering, expertis och institutionell anpassning i en tid av djupgående förändringar i teknik, ekonomi och samhällsformer. Under sådana omständigheter är möjligheterna för politiska reformer betydande. Det sker dock inte automatiskt, det krävs såväl aktörskap som institutionell förändring. Historiskt har sådana brytningstider handlat om framväxten av välfärdsstaten och massproduktionens ekonomi efter andra världskriget och den mikroelektroniska revolutionen och globaliseringen under 1980- och 1990-talen. I nuläget handlar det om omställningen mot hållbarhet och inkludering i en instabil värld.

Det material vi använt i vår analys är dels offentligt tryck, dels bearbetning av andra studier av högskolereformer över perioden 1945 fram till idag. Vi gör även jämförelser med andra länder och utgår från några av dem som brukar förekomma i forskningslitteraturen: Danmark, Norge, Nederländerna, Schweiz och Tyskland. Dessa länder är jämförbara med Sverige när det gäller investeringar i forskning och utveckling som andel av BNP liksom formerna för statlig finansiering och styrning av utbildning och forskning.

Vår genomgång av några grundläggande förändringar i svensk högskolepolitik visar ett antal tydliga faser i politikens utveckling, med olika form för ledning, styrning och organisation av den högre utbildningen och forskningen. Perioden från andra världskrigets slut till ungefär år 1970 utmärktes av en utbyggnad av universiteten, upprustning av forskningsfinansieringen och utvidgning av utbildningens dimensionering. Anslaget var utpräglat teknokratiskt; samhället skulle byggas upp igen efter krigserfarenheten och vägledas av en rationell planering av resurser, mål och arbetsformer, utvecklade i samspel mellan stat, näringsliv och akademi. De viktigaste instrumenten för policyanalys och genomförande var ett antal centrala statliga utredningar, som fastställde ramen för en snabb expansion av den högre utbildningen och forskningen. I grunden rådde en solid konsensus över politiska, sociala och ekonomiska gränser om värdet av modernisering av högre utbildning och forskning. Lärosätena skulle få större uppdrag, forskningsvolymen skulle växa och olika samhällsuppdrag skulle hanteras parallellt. Utbildningens expansion och forskningens växande uppdrag hanterades som två skilda processer, synligt i finansiering och organisation av uppgifterna. Här lades grunden för en av svensk högskolepolitiks grundläggande drag: uppdelningen mellan utbildning och forskning.

Vid mitten av 1970-talet gjordes en motsvarande översyn och omställning av högskolepolitiken. De yttre omständigheterna var mer instabila och krav på social och ekonomisk omställning mer akut formulerade, mot bakgrund av att högkonjunkturen under den långa perioden mellan 1945 och 1975 började ebba ut. Högskolepolitiken formade om det institutionella landskapet och en grupp nya lärosäten inrättades. All högre utbildning samlades i den statliga formen och anpassades efter arbetsmarknadens svängningar. Forskningspolitiken samordnades och lärosätenas styrning gjordes om i grunden med ett väsentligt större inflytande för samhälleliga intressenter. Högskolepolitiken församhälleligades därmed och högskolorna drogs in i arbetet med att skapa social, politisk och ekonomisk stabilitet i Sverige. Bakom denna omställning av högskolepolitiken låg ett långsiktigt arbete med att ta fram underlag, formulera målbilder och skapa ett policylandskap som kunde genomföra reformerna. Också i denna period spelade statliga utredningar en central roll, där opinioner formades och institutionella alternativ prövades. Utredningarna ägnade sig således åt analys och förankring och fungerade som högskolepolitikens motor. Lärosätena i sin tur svarade följsamt på den nya högskolepolitiken, även om visst motstånd och en viss debatt förekom.

Den omvandling som skedde vid 1990-talets ingång pågick i omgångar till 2010-talet. Den planerade och strukturerade modell för svensk högre utbildning och forskning som väglett de två tidigare högskolepolitiska perioderna övergavs. Det var inte längre planenlighet och central styrning som betonades utan experimentell anpassning. Statens roll var främst att inspirera och följa upp, inte dirigera. Lärosätenas omfattande regelsystem minskade drastiskt och högskolorna fick till stor del själva utforma beslutsprocesser och strategier. Under den här perioden var expertisens roll väsentligt förändrad. Statliga utredningar förekom men hade ofta mer principiellt anslag och utvecklade scenarier snarare än tydliga framtidsvägar. Många av besluten bar dessutom prägel av överväganden som tagits under kort tid och i mer begränsade policysammanhang än under tidigare perioder. Institutionell anpassning förväntades uppstå genom att universitet, understödda av förenklad utbildningsplanering och pluralistisk forskningsfinansiering, själva skapade ett mångskiftande högskolelandskap med variation och förnyelse. Ur detta skulle framtidens välstånd och sociala relationer formas. Högskolepolitiken blev ett centralt element i skapandet av ett Sverige där kunskapsbaserat entreprenörskap och högteknologi skulle forma en ny våg i en globaliserad värld. Ambitionerna som ställdes var höga, men av olika skäl kom de bara att delvis förverkligas. Avregleringarna ledde inte till några omfattande institutionella förändringar, och av det pluralistiska finansieringssystemet uppkom spretighet istället för mångfald och konkurrens.

Sedan 2010 har svensk högskolepolitik befunnit sig i ett tillstånd av det vi kallar expansiv stagnation, där mer resurser och uppdrag har tillförts men som systemet inte kunnat omsätta i kvalitativa förändringar. Flera faktorer har blockerat förändring, analys är en av dem. Ett tämligen stort antal statliga utredningar inom viktiga områden har tillsatts, men utan tydligt genomslag. Politiken har å sin sida haft svårt att enas om en samlad riktning för högskolepolitikens anknytning till samtidens stora frågor. Effekten är att det saknas en överordnad riktning på högskolepolitiken och en tydlig anknytning till samhällets omställning mot social, ekonomisk och ekologisk uthållighet.

Det betyder alltså inte att det svenska högskolesystemet stagnerat; systemet har fortsatt att växa och en mängd olika initiativ har tagits, men alla försök att göra en samlad bedömning och skapa en samlad ram kring svenska lärosäten har havererat. Istället bedrivs en frikopplad och fragmenterad politik, där problembeskrivningar har svårt att få fäste i politiken och i högskolornas samlade agerande. Det saknas också ett tydligt politiskt aktörskap; lärosätena och deras företrädare tar i huvudsak inte den rollen, inte heller myndigheter eller organisationer. Detta »stillastående och stampande« är särskilt problematiskt i en tid av transformation där banbrytande teknik, en ny geopolitisk kontext och en alltmer påtaglig klimatkris förändrar vår värld i grunden. Högskolesektorn har dessutom en mängd utmaningar, exempelvis oklara...