Berg Clown Poljacks dubbelgångare

1. Auflage 2016
ISBN: 978-87-11-57148-4
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 69 Seiten

Under ett av deras halsbrytande luftakrobatiknummer tappar clown Vladjo Poljack sin partner och maka Madame Claudine, stjärnor i 'Världscirkusen Grand Barnum-Universal'. Hon omkommer i fallet mot manegen medan Poljack lyckas rädda sig i sista stund. Inte långt senare skakas det förnäma London av en skandal då det visar sig att hans nya maskerade och formsköna partner 'Madame Bellona' i själva verket är en adelskvinna i landets högsta kretsar. Därtill är hon hustru till hans höghet hertigen av Landbrook och Chillornay - tills hon beslutar sig för att skiljas och lämna sin ställning för ett liv av äventyr med Poljack. Allt går dock inte som planerat. Strax får hennes höghet mottaga mystiska varningar som kan kopplas till Poljacks förra vän, en viss Chabrianne. Hertigen uppsöker sin nyckfulla men geniala släkting Sir Ollan som lever i isolering på sitt ensliga palats, för att få klarhet i vem som hotar hans före detta men fortfarande älskade gemål. Sir Ollan fördriver sin tid med följa dagliga infall, briljera med sin beläsenhet och tillsammans med sin ständiga betjänt Reginald Porter lösa brott som Scotland Yard avskrivit som olösliga. Fallet med Madame Bellona, Chabrianne och den berömda clownen Poljack fångar dock honom omedelbart. En riktig pusseldeckare från 1926. 'Intrigen är väl genomtänkt och som läsare får man alla nödvändiga ledtrådar.' - Bokbloggen 'Svenska deckarsidorna' Daniel Berg (1887-1937) var journalist och författare. Han studerade i England och Frankrike och var under en tid utrikeskorrespondent i London, en miljö som utgör centrum i flera av hans detektiv- och spänningsromaner. Han översatte även populär underhållningslitteratur.

Autoren/Hrsg.

Berg, Daniel

Leseproben

Kap. II.
Hans höghets ärende... Hans höghet hertigen av Landbrook och Chillornay, greven av Aix de la Pontefixe och i övrigt blott och bart hennes höghets före detta äkta man, hade en svaghet. Han kunde icke förlika sig med automobilen utan färdades inom London eller ute i grevskapet i en sjuglasvagn dragen av två isgrå fullblod. Eljest sökte han ingalunda bemästra sin moderna tids tekniska utveckling, och han hade till och med radio i sitt bibliotek — även om denna installation på honom kunde verka som ett sömnmedel, vare sig han lyssnade om kvällen efter sin middag eller på förmiddagen på börsnyheterna, för vilka han hade ett platoniskt intresse. Dessutom hade hans höghet en avlägsen släkting, helt enkelt ättens obekante bekante, benämnd av halva det bildade London som »Sir Ollan» och av den andra hälvten som »Oraklet», en man som aldrig gjort annat än det som för tillfället fallit honom in, rest till Kina på middagen, om han fått idén vid lunchkaffet, eller begravt sig ute i slumkvarteren vid Aldgate för att lösa ett kriminalproblem som Scotland Yard avskrivit som olösligt. Han lyckades i det senare fallet eftersom han förmodligen hade bättre tid och mera obegränsade tillgångar än polisen, men kanske mest därför att han grundligt utbildat sig i allt som hans nycker föreskrivit honom att spela en roll i. Han var från de gamla grekerna och romarne beläst bakåt i tiden till Vedaböckerna och framåt så långt som till Conan Doyle, till vars arbeten han emellertid skrivit minst lika tjocka innehållsrika och kanske ännu mera intressanta kommentarer, vilka han aldrig funderat på att offentliggöra. Han var en tjänstvillig problemlösare i alla frågor, som intresserade honom, och anlitade själv i regel endast tjänsterna av sin livtjänare Porter, vilken var invigd genom honom i seklernas, samhällets och tillvarons humbug. Det hade hänt en enda gång förr att de isgrå fullbloden dragit hans höghet till sir Ollan, och nu hände det, medan skandalen kring hennes höghet nådde sin hittills högsta sensation — brudens uteblivande från bröllopet. Detta och ingenting mindre hade nämligen inträffat. Hela världen visste redan dagen och stunden men inte platsen för clownens vigsel med hennes höghet. Middagstidningarna väntade med sina pressar på att få höra faktum för att slunga ut skandalens kulmen, och den kom, fast på ett annat sätt än man väntat. Bruden hade uteblivit från det lilla kapellet, där akten skulle försiggått, och där ett litet sällskap cirkusfolk och högadel invigts i förtroendet att få närvara. En dam i societeten, som kanske icke längre hade den ekonomiska ryggrad som gjort hennes förfäder till mäktiga krigsherrar under Rosornas tid, hade icke kunnat hemlighålla saken för en kvinnlig reporter. Det bar rakt in i pressen, inte bara meddelandet om hennes höghets vägran i sista ögonblicket — så som saken tyddes — utan också en serie bilder av kapellet, prästen som skulle ha vigt clownen vid hennes höghet, clown Poljack i hög hatt och förmiddagsdräkt, dekorationerna och till sist en änglalik liten dvärgkvinna, som skulle ha varit brudnäbb. Ingen satte emellertid detta märkliga uteblivande av en brud från vigseln i sammanhang med ett i samma middagstidningar ingående meddelande om mystiska störningar vid radioutsändningen av förmiddagens börsnyheter — i varje fall inte just då. Men hans höghet gjorde det, och därför bar det av med honom bakom de isgrå fullbloden till trakten av Grosvenor Square, där sir Ollan hade sitt ensliga palats. Hans höghet erinrade sig mycket väl formaliteterna hos sir Ollan. Han satt kvar i sitt ekipage, medan han skickade upp sin betjänt över terrassen till huvudingången att slå de bestämda slagen med dörrhammaren och lämna hans kort till den inifrån mötande betjänten, vilken i sin tur hade att föredraga audiensfrågan hos Porter. Redan hans höghets namn på kortet gav Porter en angenäm förkänning av, att det skulle bli något mera ovanligt, särskilt som han mycket noga hållit sir Ollan och sig själv underrättad om skandalkrönikan. Han närmade sig därför sin herre hastigt och oförberett men med diskretionen av något buller med fötterna. »Vi tar ju emot i detta fall, sir», sade han med en säker breddning av sina yviga ögonbryn. Sir Ollan såg upp från en mikroskopisk undersökning av en urnyckel från Towern, ur vilken han trodde sig kunna vinna viss klarhet angående Anna Boleyns levnadsvanor, och kastade en blick på kortet. »Naturligtvis, vi tar emot.» »Någon förändring i toaletten, sir?» Porter visste, att hans herre var mycket mån om sitt yttre. Sir Ollan reste sig upp, gick över mattan och såg sig i helfigur i en spegel. »Nej, jag är verkligen alldeles för nyfiken», sade han. »Låt hans höghet stiga in i victorianska salongen, gör dig underrättad om vad han önskar låta sig serveras och se till att vi bli fullkomligt ostörda. Det kanske kan bli långvarigt.» »Hans höghet kommer att dricka Madeira 1840, svängt i isade glas från 18 grader Celcius till blomning vid sexton grader...» »Seså, hur vet du det?» »Sir, det är bara tolv år sedan hans höghet var här sist.» »En enda enstaka gång, och då var han ju varken förlovad eller gift.» »Sir, med er tillåtelse vågar jag förmoda, att han varken är det ena eller det andra nu heller.» Porter var försvunnen, innan sir Ollan kände frestelse att kasta något hårt föremål efter honom. När sir Ollan trädde in i den victorianska salongen slog det honom med häpnad, att Porter fått orätt, att hans höghet i varje fall för tillfället ändrat sina vanor, vilket framgick av att Porter just var sysselsatt med att blanda honom en drink på gin, Martell och Angostura. »Käre höge släkting och vän, hur står det till, hur står det till», hälsade Ollan. »Goddag, goddag, jag tränger mig in i din isolering...» »För all del, den är inte starkare än att det kan lyckas. Förresten är jag på väg ur den för att möta dig och höra, vad som kan ha fört dig hit. Oro i luften, förmodar jag.» Hans höghet satte drinken i halsen, hostade och sväljde, klarade strupen och lutade sig bakåt i den victorianska fåtöljen. »Du är förbluffande. Hur kunde du nu sluta dig till det? Det är oro i luften. Asch, du har lyssnat i radio...» »Lugna dig med att det bara var ett talesätt. Jag är inte så märkvärdig som en del inbilla sig.» »Nå, så har jag lyssnat i radio, och efter det har jag uppträtt som dåre, människovän, försyn eller riddare, vilket du nu kommer att kalla det.» »Du gör mig mer än nyfiken, min högaktade och ädle broder.» »En röst, som inte hörde till utsändningen, kom in och sade till mig, ja, just till mig... fast det kunde också ha varit till min före detta maka... ja, nu måste jag först orientera dig. Hon skulle vigas i dag i Bendfriars kapell i Chelsea, klockan ett middagen vid den där personen... det är sant fast otroligt och måste bero på någon för alla specialister främmande art av sinnessjukdom...» »Nå, skynda på, det kan gälla brådska. Jag ser på din allvarliga min... på ditt val av stimulantia... skynda...» »En röst som skorrade som en högtalare kom in i mitt öra och sade: ’Allt är så förberett, att hon icke skall nå kapellet. Mördaren har henne i sitt nät. Det är en säker död, om hon närmar sig inom en mils radie. Polisen står maktlös. Rädda Isobel från en gräslig död, eller låt henne dö och rädda henne från en ännu förfärligare gräslighet.’ Därefter skorrade det i örat, men jag tyckte mig höra ett namn, Chabrianne eller Chapryenne... jag glömde säga dig, att rösten talade franska.» »Och du hejdade henne?» »Jag lät genast alarmera polisen och ställde om att hon skulle bli förhindrad att lämna våningen.» »Du gjorde alltså våld på hennes frihet? Eller hade hon hört?» »Hennes telefon var blockerad av varnande röster om Chabrianne eller vad han kallade sig. Ja, det stod en rad av bilar utanför med vänner till henne, som kommit för att varna». Sir Ollan började gå fram och tillbaka på golvet. Hans höghet följde med spänning varje hans steg, varje ansiktsrörelse och varje knäppning med fingrarna, de senare ett typiskt tecken på sir Ollans tankearbete. »Vad slår dig först, när du hör detta?» frågade hans höghet. »Jag undviker alltid att låta något slå mig först. Jag söker i stället själv slå först. Får man en fix idé, och det blir ofta den första, då kan man genast uppge försöket att lösa ett problem, Sherlock Holmes finns inte i verkligheten. I verkligheten utgår man endast från vad man ser och arbetar med det. Man skall aldrig göra upp teorier. Teorien dödar praktiken. Men innan jag pratar en massa saker, måste jag veta vad du vill mig. Jag gissar, att du inte kommit hit enbart för att underhålla mig med en bättre sensationshistoria..» »Nej, just det. Skulle du vilja åta dig saken?» »Fallet intresserar mig verkligen, men för att fullt kunna förstå ditt intresse... nå ja, en kvinna som man varit gift med... Säg mig ärligt en sak, som jag knappast behöver fråga, efter vad jag tycker mig finna av dig själv, du älskar Isobel?» »Alltid och i evighet, amen.» Sir Ollan gav hans höghet en liten skärpt blick. Hans uttryckssätt föll honom inte alls i smaken. »Jag hoppas du inser vad du utsatt dig för genom att hindra henne från att komma...