Berg Genom livet runt jorden

Flickan Månsson från Björkliden
1. Auflage 2024
ISBN: 978-91-8114-512-0
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 0 - No protection

E-Book, Swedish, 304 Seiten

Flickan Månsson växer upp i det trygga barndomshemmet på Björkliden i en salig blandning av storblommiga tapeter, scoutläger och diskotek med så snygga killar. Omgiven av en grönskande trädgård, många kalas och "mö maad" som hennes farmor brukade säga på bred skånska. Med fördomar nerpackade i ryggsäcken beger hon sig ut i världen; vilka kulturkrockar kommer att uppstå? I skildringen finns svek, nostalgi, kärlek, ljuva toner, läskiga spindlar och förbluffande möten. Hon intervjuar medicinmän i Indien, upplever förälskelse i London, blir dumpad i Norrland, översköljd av vatten i Costa Rica och på savannen i Afrika finner hon oväntad vänskap.

Maria Berg, född i Skåne har alltid tyckt om att dela med sig av sina livserfarenheter. Hon, botanikern fattade pennan och orden slog ut i blom. Hon, fotografen satte på pränt nostalgiska minnesbilder. Skapade ett samtida tidsdokument. Läraren i henne vill väcka nyfikenhet, inspirera och råda till eftertanke. Flickan Månsson är det Maria Berg? Författarfoto av Karin Mossel.

Autoren/Hrsg.

Berg, Maria

Leseproben

Kapitel 1

Barndomshemmet på Björkliden

”Här sitter jag och känner in rummet.”
/allas vår Ernst

Här sitter lilla jag och känner in tankarna om mitt barndomshem. Ett hem där det inte talades om känslor, men ändå var fullt av kärlek. Nybakade bullar och rentvättade kläder, likaså doften av pipa. Ljud från tv:n och värme från familjen Månsson som alltid välkomnade gäster.

För mig var huset på Björkliden i Helsingborg den tryggaste platsen på jorden. Där fick jag vara mig själv, skrika och sparka, mysa och glädjas. Kom, låt mig visa dig runt i mitt barndomshem.

I finrummet, västerut mot gatan, fanns tv:n och matsalsmöblerna. Där dukade vi fint kvällen före kalas. Jag vek båtkreationer av linneservetterna. Det stora finrummet, med vita spetsgardiner i fönstret, delades upp i två delar av en vinkelsoffa. I hörnet av denna bruna blommönstrade sammetssoffa satt pappa, välgödd och kramgo. Där satt han varje kväll med högerbenet uppe i soffan, för att se Rapport och Aktuellt på tv:n.

Under min gymnasietid satt jag och pluggade vid bordet under kristallkronan. Den mest tidskrävande läxan var glosor. Det spelade ingen roll om det var på svenska eller engelska. Jag fick skriva orden tiotals gånger och ändå kunde jag aldrig få alla rätt på glosförhöret. Otroligt pinsamt, eftersom pappa var lärare i svenska och engelska.

Dörren in till rummet hade frostat glas. Tanken var att det skulle släppa in ljus till den mörka hallen, men den hade ingen funktion eftersom dörren ändå stod öppen.

Från finrummet passerar vi trapporna, därefter ytterdörren. Där i hallen stod telefonbänken – en enkel trämöbel med sittplats till vänster, draperad med en beigespräcklig dyna. Till höger en upphöjd hylla. Under hyllan förvarades telefonkatalogen och ovanpå stod telefonen. Vår telefon var gjord av grå, tråkig plast, men hade det finurliga produktnamnet Dialog. Telefonen plingade ljudligt när pekfingret drog runt och släppte ringskivan. Otaliga timmar satt jag på den bänken och snurrade telefonsladden runt fingrarna. Det gick inte att prata hemligheter i hallen och sladden till telefonjacket var för kort för att ta med sig telefonen till ett annat rum. Jag tilltalas fortfarande av telefonnummer som går till en fast telefon, till en specifik plats. Även om personen som jag ringde till inte var hemma, hände det ofta att någon annan svarade. Jag fick möjlighet att prata med en annan människa, som oftast personligen kände den jag sökte.

Varje kväll klockan åtta satt mamma plikttroget på telefonbänken i hallen. Mormor skulle ringa för att rapportera hur hennes dag hade varit. En försäkran om att allt var bra med henne, som bodde ensam i ett hus på landet.

Mitt emot ytterdörren fanns köket – husets hjärta – mammas domän. Köket var mysigt med vitmålade träluckor och knoppar i björk. Precis som i alla rum dignade fönsterbrädorna av krukväxter. Under sommarhalvåret stod dörren öppen ut mot trädgården. I köket pågick ständigt aktivitet. De möjliga och omöjliga projekten kunde vara läxläsning, pyssel, och klädsömnad – men framför allt matlagning och storbak samt syltning, saftning och inläggningar. Mamma trivdes i köket och följde i sin mors fotspår.

På kvällarna ställde min praktiska mamma fram symaskinen på köksbordet. Hon lappade, lagade och sydde kläder. Innan mamma gick och lade sig, såg hon till att lämna köket skinande rent. Arbetsbänken av rostfritt stål glänste och diskhon var nyskurad. Grytor låg på tork i diskstället och diskmaskinen surrade.

Bredvid fågelburen på bardisken fanns en liten radio. Mellan den och väggen samlades högar med papper – allt från reklamblad och recept till handskrivna minneslappar. I städskrubben fanns ett låsbart skåp med mediciner. Jag förstod aldrig idén med ett låsbart skåp när nyckeln alltid satt i. Alvedon, Bamyl och koltabletter användes sparsamt. Däremot var AD-dropparna A och O. Varje dag under min tidiga barndom, mätte mamma upp rätt antal droppar på en sked. I tur och ordning fick vi syskon gapa och svälja.

Min favoritplats var de höga pallarna vid den utdragbara skärbrädan. Där satt jag med mina kompisar, drack varm choklad och snackade till långt in på nätterna. Allt kretsade kring killar, relationer och kärlek – med stänk av svartsjuka och avund.

Kökssoffan i furu hade en gulrandig dyna som mamma hade sytt. Träsoffan förknippades med pappas närvaro. Anna och Johan, de två smalaste i familjen, klättrade bakom pappa, längst in på soffan som stod intill väggen och Anders satt på kortsidan. Min och mamma plats var på andra långsidan med ryggen mot resten av köket. Mamma sprang och passade upp mer än hon satt ner och åt med oss.

Varje kväll somnade jag till ljudet från tv:n och surrandet och hummandet från sy- och diskmaskinen.

Bredvid köket fanns badrummet. Det var långsmalt och innehöll en bidé – en fantastisk uppfinning att tvätta smutsiga sommarfötter i. Längst in stod ett badkar. Ett instabilt skötbord var uppmonterat på en stålställning över badkaret. Mamma har berättat att hon tyckte det kändes skrämmande att använda. Först när jag var i tonåren byggdes toalett, dusch och en bastudörr i källaren. Ja, bara en dörr eftersom bastun aldrig blev färdig. Att ha en dusch medförde att badkaret användes alltmer sällan. Pappa lade då en träskiva över badkaret och där placerade mamma jättelika krukor med spindelliljor.

Mitt emot badrummet var skrivrummet. Där satt pappa, familjens överhuvud, i sin länstol vid sitt skrivbord. Han ansvarade för ekonomin, rättade skrivningar, förberedde lektioner och katalogiserade frimärken och mynt. På skrivbordet låg hans svarta träpipa, en påse tobak och de vita piprensarna som vi barn böjde till roliga gubbar. Rummets väggar täcktes av bokhyllor.

Intill en av dessa hyllor stod en säng med två ryggdynor. De fungerade som ryggstöd till en tänkt soffa. Dessa var klädda i stormönstrat grönt tyg. Ryggdynorna tog jag med mig till mitt studentrum i Lund, men då var de klädda med ett rosa tyg. När jag hade fått mitt första barn sydde svärmor nytt gult överdrag till dem för att de skulle matcha inredningen i dotterns rum i Halmstad. Tio år senare kläddes de åter om. Denna gång med brunt överdrag för att passa sängen i gästrummet i Getinge. Ryggdynorna symboliserar hur jag har förändrats och utvecklats med åren. På Björkliden var jag väldigt jordnära och älskade att vara ute i mammas grönskande trädgård. Under studietiden var allt ett stort rosa skimmer med förälskelser kors och tvärs. Det gula tyget påminde om solsken och jag strålade som nybliven mamma. Det bruna överdraget passar utmärkt till den lugna och stabila Maria som slagit sig till ro i livet. Kärnan har varit densamma, men utsidan har tagit sig olika uttryck.

Barnkammaren låg i öster. Där sov jag mina första år. Rummet där jag och mina syskon läste aftonbön tillsammans, fnittrade och skrattade. Min ett år äldre storasyster Anna fick sova överst i våningssängen, medan jag låg i underslafen. Mina bröder är två respektive fyra år yngre än jag. Jag pratade med allt och alla, medan Anna ofta valde att vara tyst eller anförtro sig till ett fåtal. Min bror Johan är som Anna medan minstingen Anders är väldigt lik mig i mentalitet och egenskaper. När Anders ännu låg i vaggan, hade vi en madrass på golvet i barnkammaren. Där samlade mamma alla ungar på kvällen och vi bläddrade i böcker som vi hade lånat på biblioteket.

Mamma läste om Kriktor som var en Boa constrictor och bodde hos en gammal dam. Jag bläddrade i På andra sidan ån och lärde mig att om man inte samarbetar blir det inga bullar eftersom bagaren bodde på östra sidan ån medan mjölnaren bodde på den västra sidan. Böckerna om Barna Hedenhös var annorlunda formgivna och jag fascinerades av barnens besök i Egypten och deras upptäckt av Amerika. Jag ville också ut i världen.

Jag blir sentimental när jag tänker på Pricken av Margret Rey. En brunprickig kanin som föddes i en familj där alla andra var helvita. Pricken kände sig inte önskad och begav sig...