Berg / Gustafsson Digitalt samarbete

Så skapar vi morgondagens organisationer
1. Auflage 2022
ISBN: 978-91-985734-6-6
Verlag: Gr8 Mountains AB
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 254 Seiten

Morgondagens organisationer bygger på att vi samarbetar digitalt istället för att samla alla på samma plats. Det är endast så vi kan hålla ihop en utspridd arbetsstyrka och samtidigt bli starka nog att gemensamt möta de utmaningar som ligger framför oss. Oscar Berg och Henrik Gustafsson, experter på digitalt samarbete, ger här konkret och väl underbyggd vägledning i vad som behöver förändras och varför samt går igenom vilka förutsättningar som måste komma på plats för att skapa morgondagens organisationer.

Oscar är oberoende konsult och hjälper företag och organisationer i rollen som rådgivare, strateg och verksamhetsdesigner att lyckas med sina digitaliseringsresor. Han är författare till flera böcker och en uppskattad föreläsare och workshopledare.

Autoren/Hrsg.

Berg, Oscar

Gustafsson, Henrik

Leseproben

KAPITEL 1
DEN OUNDVIKLIGA
FRAMTIDEN
Vem är egentligen historiens mest betydelsefulla techvisionär? För den som får denna fråga är det inte orimligt att tankarna vandrar i väg till idag inflytelserika personer. Apples grundare Steve Jobs. Googles grundare Sergey Brin and Larry Page. Microsoftgrundaren Bill Gates. Eller Elon Musk, grundaren av Testa och SpaceX. Idel män, men så har det tyvärr sett ut. Frågan är dock om namn som Ada Lovelace eller Arthur C Clarke alls skulle dyka upp i tankarna. Det borde de enligt oss. För de har med sina tankar och idéer varit långt före sin egen tid. De har planterat frön som sedan andra, däribland dagens techentreprenörer, skördat frukterna av. Och i begynnelsen fanns Ada. Ada Lovelace föddes 1815 i London. Hon var en brittisk matematiker och skribent som efter tonåren påbörjade ett långvarigt samarbete med en annan brittisk matematiker, Charles Babbage. Samarbetet handlade om att utveckla den så kallade ”analytiska maskinen”. Ett första steg på vägen mot dagens datorer. Lovelace är en minst sagt betydelsefull person i datorns historia. Det hon är mest känd för är att hon skrev vad som anses ha varit det första datorprogrammet. Mindre känt är att hon även utvecklade en vision om datorernas potential - en vision som sträckte sig långt bortom enbart siffror. Hon kallade det själv för sin ”poetiska vetenskap”. Kanske inte helt långsökt med tanke på att hon var dotter till den kände engelska poeten Lord Byron. I sin poetiska vetenskap resonerande Lovelace kring relationen mellan människa och samhälle å ena sidan och tekniken som ett redskap å andra sidan. I en artikel publicerad år 1843 föreställde hon sig en framtid där programmerbara maskiner till och med skulle kunna användas för att skapa konst och musik. Lovelace analys av den analytiska maskinens potentiella förmågor innebar ett rejält konceptuellt språng bort från tidigare tankar om vad räkneapparater skulle kunna åstadkomma. Om Charles Babbage stod för den tekniska uppfinningsrikedomen så förflyttade Ada Lovelace uppfinningen mot datorernas gryning. Hon såg den verkliga potentialen hos modern datorteknik. Hennes förmåga att förutse vår digitala tid redan under viktoriansk tid gör att hon definitivt bör anses som den första techvisionären.1 SATELLITEN FÖDS SOM IDÉ
Litteraturens science fiction-genre har varit en viktig inspirationskälla i datorernas och kommunikationsteknikens utveckling. Den har hjälpt oss att föreställa oss en möjlig framtid och hur vårt samhälle skulle kunna fungera på nya sätt med hjälp av teknik. På så sätt har vi också kunnat överväga vilka sätt det finns att ta oss dit. Men också hur vi kan undvika en framtid vi inte vill ha. De flesta vill nog undvika att hamna i det dystopiska övervakningssamhälle som beskrivs i George Orwells bok 1984. Uttryck från boken som ”Storebror ser dig” används fortfarande och tjänar som en ständig påminnelse om vart vi kan vara på väg om vi inte är försiktiga. Science fiction-genren rymmer inte bara sedelärande fiktiva dystopier. Den rymmer även idéer till nya tekniska innovationer. Som exempelvis satelliten. En av de tidigaste kända berättelserna som involverar en konstgjord satellit var Edward Everett Hales science fiction-novell The Brick Moon från 1869. Den handlar om några vänner som bygger en satellit av tegelsten som är tänkt att underlätta navigeringen inom sjöfarten. Men av misstag skjuts satelliten iväg med människor inuti. De överlever och lever sedan, på något magiskt sätt, sina liv på den konstgjorda månen av tegelsten ovanför jordens atmosfär. Även om de tekniska aspekterna av berättelsen inte har fått någon större betydelse så introducerade den idén om en konstgjord satellit och konceptet att människor kan placera verktyg i omloppsbana runt jorden. Faktum är att Hale korrekt fastslog att det behövs fyra satelliter som är synliga ovanför horisonten för att möjliggöra navigering. Precis som i dagens moderna satellitnavigeringssystem GPS. The Brick Moon och andra science fiction-berättelser har också tjänat som inspiration för många tänkare, uppfinnare och ingenjörer som senare skulle ta människan ut i rymden. Edwin Hubble, astronomen som försåg oss med de första starka bevisen för Big Bang-teorin, inspirerades exempelvis till att bli vetenskapsman efter att ha läst Jules Vernes romaner. VI DRÖMMER OM TEKNIK SOM GER OSS ÖKAD FRIHET
Drygt 60 år efter att boken The Brick Moon gavs ut, 1930, hade de första ljudfilmerna precis gjort entré i de europeiska biosalongerna. Amerika och Europa hade endast två år tidigare förbundits med en telefonkabel för första gången. Fram tills dess var det telegrafen som gällde, men även den var en nymodighet. Masskommunikation skedde via radio och tidningar. De första reguljära tv-sändningarna skulle starta några år senare, rättare sagt år 1936 i Storbritannien med tillkomsten av tv-kanalen BBC. Det är tydligt att det under denna tid fanns en optimistisk syn på vad teknikutvecklingen skulle kunna öppna för möjligheter. Som exempel kan nämnas de samlarkort med illustrerade framtidsfantasier som publicerades av det tyska företaget Echte Wagner under första hälften av 1900-talet. År 1930 gav företaget, som tillverkade margarin, ut ett samlingsalbum med sådana kort. Bland alla fantasier om flygande bilar, flygande städer, svävande kryssningsfartyg och rymdraketer finns ett kort som föreställer två eleganta kvinnor sittandes vid ett uppdukat litet bord på en sommaräng. En bit bort på ängen bakom dem står ett mindre flygplan parkerat. Båda kvinnorna bär tidsenliga flygplansmössor som färgmässigt matchar deras kläder. I bakgrunden står en man, sannolikt en betjänt, med en bricka redo att servera dem förfriskningar. Kvinnorna samtalar. Men inte med varandra. I stället håller de var sin färgskärm med en tillhörande tratt framför sig som de tittar på och pratar till. Den ena kvinnan samtalar med vad som troligen är dennes make, den andra med vad som troligen är dennes barn. Enheterna är anslutna till en apparat som de har hängande över höften, ungefär som en axelremsväska. Från den går en annan sladd till ett par hörlurar som de har på sina huvuden. Idag är den här fantasin förverkligad. Vi ser den dagligen, i alla fall om vi bortser från attiraljer som flygplan och butler. Tekniken är inte heller förbehållen de verkligt rika, utan är tillgänglig på ett sätt som få, om någon, hade förmåga att föreställa sig år 1930. Idag är smarta mobiler troligen den vanligaste ägodelen i världen. År 2021 uppskattades att antalet människor i världen som ägde en smart mobil till över fyra miljarder. DEN FÖRSTA KOMMUNIKATIONSSATELLITEN SKJUTS UPP
Tillbaka till satelliten och då i en betydlig mer användbar version än en måne av tegelsten. Arthur C Clarke är troligen mest känd som författaren till boken 2001 - A Space Odyssey. Den är i sin tur kanske mest känd för att den filmatiserats av Stanley Kubrick med filmer som The Shining och A Clockwork Orange i sin filmografi. Vad färre troligen känner till är att Clarke även anses vara upphovsmannen bakom kommunikationssatelliten. Vid krigsslutet år 1945 var Clarke 27 år och officer i det brittiska flygvapnet. Han skickade då in en skrift till tidningen Wireless World med titeln ”Extra-Terrestrial Relays: Can Rocket Stations Give Worldwide Radio Coverage?”. Clarke hävdade i den att om en satellit skickas upp på en höjd av 35 786 meter ovanför havsytan så skulle den röra sig i samma hastighet som jordens rotation. Den skulle alltså stanna i en fast position relativt en viss punkt på jorden. Då skulle en antenn på jorden kunna pekas mot satelliten och stå i kontakt med den dygnet runt utan behov att spåra var satelliten befinner sig. Detta skulle göra det möjligt att använda satelliten som ett ”kommunikationsrelä” som skickar vidare radiosignaler från en del av världen till en annan. Om tre satelliter placerades på lika avstånd från varandra i en bana runt jorden skulle de kunna användas...