Bergman Chefen Fru Ingeborg

1. Auflage 2021
ISBN: 978-91-7639-037-5
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 202 Seiten

Reihe: Svenska Ljud Classica

Chefen fru Ingeborg är en roman av Hjalmar Bergman från 1924. Boken är en skildring av den självsäkra varuhusägarinnan Ingeborg och hennes uppgång och fall. Bland figurerna i handlingen finns bland andra ätten de Lorche (nu ruinerad) från Markurells i Wadköping. Roman filmatiserades som TV-serie 1993 i regi av Bernt Callenbo och med Mona Malm i titelrollen.

Autoren/Hrsg.

Bergman, Hjalmar

Leseproben

2 Hattarna.


Fru Koerner befann sig i huset Balzars spegelrum. Det var  icke ett spegelrum, avsett för kunderna, utan ett sådant där  kringresande agenter brukade förevisa sina varor. Chefskontoret  låg näst intill. Och bredvid fru Koerner stod mode- och  konfektionsfirman Jacques Balzars chef och innehavare fru  Ingeborg Balzar. Dessutom kringsvävades skådespelerskan  av tvenne unga vackra flickor, som insvepte henne i allehanda  tyger, utsökta och rika. De betjänade henne som  änglarna jungfru Maria med mjuka armrörelser, upprepade  knäfall, böljande kroppsböjningar. Deras sköna och oskuldsfulla  unga anleten strålade av from beundran. Man kunde ha  trott, att skådespelerskan just nu gjorde de första inspirerade  förberedelserna till någon av sina stora tragiska gestalter. Så  allvarligt var det dock ej. Hon provade för sitt nöjes skull.  Fru Julia provade rätt ofta för sitt nöjes skull och hennes  väninna fru Ingeborg, hade ingenting emot dessa ofta långvariga  seanser. De gav henne ideer, användbara i yrket. Fru 
Balzar hade flera präktiga, nyttiga, beundransvärda egenskaper,  men hennes fantasi var icke särdeles rik. 
Nu inträdde förste kontorschefen, herr Andersson, och  yttrade: 
Hattmannen är här. Va ska jag svara honom? 
Kära Andersson, suckade fru Balzar. Jag har sannerligen  inte kunnat besluta mig. Bed honom komma igen i morgon. 
Det gör jag inte, genmälte herr Andersson. Hattmannen  har redan behandlats på ett oanständigt sätt. Varför fattar  inte chefen ett beslut? Jag är rädd, att chefen börjar bli  gammal. Det har jag för resten sagt länge: chefen börjar bli  gammal. 
Herr Andersson närmade sig sjuttiotalet, hans chef hade  icke överskridit de fyrtiofem. Men han ville, att de skulle  åldras samman. Varken som man eller yrkesman är det  roligt att bli gammal. Likväl lindrar det att ha gott sällskap.  Herr Andersson var en egoist och en slug karl. Han sökte  inbilla sin beundrade chef att hon-i egenskap av kvinna-åldrades  ungefär dubbelt så hastigt som han. 
Med blicken fästad vid sin spegelbild utbrast fru Koerner:  Ingeborg är femton år äldre än jag. Och vem ärjag? Är jag  inte en ros i sin knoppning? Skäms, herr Andersson, och vad  är det fråga om?  Fru Balzar öppnade en av de stora spegeldörrarna och tog  ur väggskåpet fram en läderask. Den innehöll sju små halmhattar,  alla sju olika till färgen men av samma modell och i  samma flätning. Modellen påminde mest om en fransk  hjälm. Flätningen var tunn och ojämn. 
Fru Balzar förklarade:  Det är en massartikel. Tar jag ett stort parti, kan jag sälja  hatten mycket billigt och har ändå hopp om rätt god förtjänst.  Men då krävs det också, att modellen verkligen slår  igenom. Jag kan inte variera monteringen särdeles mycket,  det bleve för dyrbart. Alla stadens butikstöser och kontorsflickor  måste trippa omkring i samma hatt. Jag tror inte på  saken. Och därmed är den avgjord, bestämde herr Andersson  skyndsamt. Men fru Koerner höjde ögonbrynen och yttrade: Ingenting är avgjort, förrän jag har provat hatten. Flickor  är apor. Jag unnar dem att gå i samma hatt. 
Hon tog en av modellerna och satte den med omsorg på  sitt huvud. Under fem minuter rådde tystnad. Fru Balzar  stod i begrundan, de båda flickorna i beundran. Gamle  Andersson, vitskäggig och fet, smög omkring på tå med  armarna utsträckta, fingrarna utspretade. Han tryckte den  kullriga ryggen upp mot spegelväggarna, som fördubblade  och mångdubblade bilden av en klumpigt men försiktigt  framlinkande gorilla. An hukade han sig ned, grinade och  kisade mot den sköna, än sträckte han sig upp mot henne och  vidrörde hastigt och skyggt hennes lockar. Fru Koerner, van  att beskådas, beskådade ostörd sig själv. Hon mumlade: 
Förvånande, förtjusande och förförisk.  Omdömet måste dock endast ha gällt hennes egen person,  ty hon tillade: 
Hatten är tarvlig och tråkig. Den klär mig inte. Mitt  ansikte är för själfullt och har för mycket grace. Låt oss nu  prova på dig, Ingeborg. Du är vacker men lättfattlig. Du ser  ut som en lätt åldrad butiksflicka av ovanlig skönhet. 
Låt oss hellre försöka med en icke åldrad butiksflicka,  mumlade fru Balzar. Hon valde bland flickorna den sötaste  och satte hatten på hennes huvud. Provningen blev livligare.  Flickan snurrades runt, drogs hit och dit, hatten trycktes och  rycktes än ned på örat, än fram över näsan. Anderssons  knotiga gubbhand grep kring flickhakan och vred det lilla  huvudet så långt åt sidan att det knakade i knotorna. Åsynen  av gubben och flickan väckte plötsligt fru Koerners stundom  dystra fantasi. Hon pekade på gubben och yttrade:  Gammal kock vridande huvudet av späd kyckling. 
Alltmer försjunkande i stilla undran forsatte hon:  Hur är det möjligt att en man med herr Anderssons  stränga åsikter och rena personliga moral har kunnat ägna  ett helt liv åt modebranschen? Varför inte lika gärna bedriva  vit slavhandel? Titta på ungen! Hon är läcker och lockande,  därför att hatten klär henne. Den kommer att klä femtusen  andra sötnosar, och den kommer att inverka ekonomiskt och  moraliskt skadligt på cirka tiotusen män lågt beräknat. Alla 
era affärer och spekulationer syfta åt samma håll-att med  ytliga och ofta förfalskade medel egga lidelserna. Hur kan en  rättskaffens man förtjäna sitt bröd i ett sådant yrke utan att  känna samvetskval. Trots sina sjuttio eller åttio år åstadkommer  herr Andersson flera olyckor än ett helt kavalleriregemente.  Julia, avbröt fru Balzar, det här är en allvarlig sak. Det är  en affär. Skulle du vilja vara tyst i fem minuter? 
I stället för att efterkomma en rimlig begäran tog den stora  skådespelerskan fram sina djupaste brösttoner och gick på: 
Jag klandrar herr Andersson, men jag avskyr dig. Själv går  du klädd som en nucka. Du är fullständigt fri från alla ömma  känslor, och du täckes förakta dem, som icke äro det. Men all  din omsorg går ut på att draga männens glödande blickar till  dina svagaste systrar. Kan man tänka sig någonting mera  infamt? Varken moral eller vänskap har någon betydelse för  en modehandlerska. Jag har sett Axeline i hennes nya hatt.  Den kommer från dig, från min bästa väninna. Den klär  henne. Nåväl, om en hatt klär Axeline och gör henne nästan  vacker, så innebär det en förfalskning. Ty hon är av naturen  ful, förfärligt. 
Axeline, en annan stor skådespelerska, brukade intrigera  mot fru Koerner och lyckades någon gång beröva henne en  roll. Hennes anmärkning var sålunda berättigad men åhördes  varken av fru Balzar eller hennes kontorschef. De stredo  alltjämt, ehuru tysta, om hatten. Och fru Koerner fortsatte: 
Modehandeln bör räknas bland de samhällsskadliga  näringarna. Så länge dess kundkrets bestod av en handfull  förnäma damer, kokotter, skådespelerskor, hade den ingen  betydelse. Men i våra dagar, då alla töser uppifrån kungadottern  till torparflickan ägnar fyra femtedelar av sina tankar  åt modehandeln, har den betydelse. Den har renodlat och  förfalskat den ursprungliga naiva pyntlusten. Den har upplöst  och förvanskat kärleken. Förr i tiden var kärleken en  känsla mellan tvenne människor. Nu är den en känsla mellan  en människa och hennes utseende. Detta har modehandeln  åstadkommit. Den och dess utövare bära på en mäktig skuldbörda.  Du, Ingeborg Balzar, du nuckigt klädda, kyliga 
kvinna, just du har gjort kärleken flack och fånig, ljum, lam,  lessam, ytlig och ytterst ointressant, kall, konstlad och...