Bergman Clownen Jac

1. Auflage 2021
ISBN: 978-91-7639-038-2
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 299 Seiten

Reihe: Svenska Ljud Classica

Clownen Jac är en roman från 1930 av Hjalmar Bergman. Detta är Bergmans avskedsroman, i vilken han kan sägas beskriva den mänskliga verkligheten bakom sin konst, och villkoren för konstnären i den moderna världen överhuvudtaget. Clownen Jac utgör också en satir över den amerikanska nöjesindustrin, som Bergman tidigare lärt känna under en kortare sejour som manusförfattare i Hollywood. Clownen Jac, huvudpersonen, heter egentligen Nathan Borck och förekommer i romanen Farmor och vår Herre (1921) såsom en udda medlem av familjen. Jac känner motvilja att uppträda men pressas och manipuleras ständigt av Tracbacsyndikatet som är ekonomiskt beroende av hans framgångsrika turnéer. Jac upplever en skräck inför livet och förmår med stor effekt gestalta fasa i manegen, under publikens jubel och utan att de förstår att hans skräck är äkta.

Autoren/Hrsg.

Bergman, Hjalmar

Leseproben

1 Vad kära släkten visste om clownen



Minnet, vårt minne, är en förunderlig sak-nyckfullt, opålitligt,  skämtsamt, illfundigt, pinsamt försvagande, tröstande men framför  allt-oumbärligt. Vi lever genom minnet, vi lever i minnet, ingenting  sätter vi-och det med rätta-så högt som ett gott minne. Hon är vår  dagliga oumbärliga tjänarinna och hon blir vår härskarinna. Sviker minnet,  träder strax slumpen i kraft. Man lever nyckfullt, man har saker och ting  på känn. Nå ja, ibland går det ju bra även på det sättet.


Benjamin Borck hette en yngling, som vanligen kallades Ben eller Benbe.  Hans far var köpman och tillhörde en god gammal borgerlig släkt. Han dog  tidigt och efterlämnade änka och son i rätt små omständigheter. Änkan  hette Längsäll i sig själv-av de norrländska Längsällarna, kända för  rättframhet och en viss pietistisk sinnesriktning. Det har sagts om  Borckarna att de trutar med munnarna som om de gick och sög på någonting  riktigt gott. Langsällarna åter har breda, kraftiga gäddkäftar, beredda  att bita från sig om så behövs.


Benbes mor, änkan Borck född Längsäll, gav sonen en allvarlig uppfostran  som framför allt gick ut på att kväva högmod och stäcka lättsinne.


Vad hans begåvning beträffar, var den en smula fladdrande. Vid tjugutvå  års ålder-samma år hans mor dog -hade han hunnit med en fil.kand . och  dessutom en handelsskola Han hade på känn att hans anlag låg mest åt  det merkantila och att göra upp projekter och prospekter hörde till hans  käraste sysselsättningar. Olyckligtvis ställde man sig oförstående. De  hade kanske sina förtjänster, dessa projekter, de var djupsinniga och  vidunderliga nog men de passade inte våra förhållanden.


Sedan han jordat sin goda mor beslöt han fara till Amerika. Tyvärr hade  han inga pengar. Vad skulle han göra? Han genomgick i kärligt och vänsällt  sinne sina vänner och släktingar och beslöt hedra sin morbror, patron  Längsäll på Sanna, med ett besök. Han skrev att han funderade skarpt på  Amerika och att han före avresan ville taga farväl av sina anförvanter.  Han fick ett vänligt svar: morbrodern bjöd honom välkommen, dock under  förutsättning att han icke kollrade bort flickorna och inte försökte låna  pengar. Han reste i förhoppning att lyckas med båda delarna.


Fru Längsäll, Benbes moster, var även hon en Borck fast av en annan  släktgren. Hennes far hade på sin tid ägt Sanna samt dessutom en rikedom  av projekter som gott kunde tävla med Benbes. Dessa projekter låg  emellertid på det mekaniska området och än i dag ses vid Sannaforsens  stränder några underliga och sinnrika vattenverk, nu tyvärr förrostade och  obrukbara efter att en gång i tiden varit endast obrukbara. Sanna-Borck  nödgades lämna sin vackra gård men några år senare inköptes den av mågen  Längsäll, en man utan andra projekter än det att hålla på pungen och sakta  och varligt fylla den.


Benbe mottogs vid stationen av sin kusin Sanna, uppkallad efter gården,  där hon första gången sett dagens ljus. Folk, som ville retas, kallade  henne naturligtvis Sanna-Sanna. Olyckligtvis var den stackars flickan  blott alltför lättretlig och rentut sagt en smula "egen", skygg,  lättskrämd, oberäknelig. Benbe hälsade henne belevat med en kusinkyss på  kinden, han sa: Goddag, lilla SannaSanna, är du väldigt glad att se mig?  Vartill flickan buttert genmälte: Ja, om jag kan hoppas slippa se  dig mer i detta livet.-Nå ja, det lär ju finnas ett annat och bättre, sa  Benbe vänligt, men du döljer mästerligt dina sannasanna känslor.-Han  klappade henne milt på kinden och fick den första örfilen för säsongen.


Sannagården, ett tämligen litet grönt hus med brutet, svart dubbeltak, låg  svept i röda höstlöv, vinrankors och lönnars. På den spruckna, räfflade  stentrappan stod redan den goda mostern mysande med sin borckska mun, än  vidare Caroline, Sannas syster, mild och kysstäck. Och inne i förstugan  hördes fader Längsäll grymta: Tag in pojken och pussa honom till kaffet.  Jag är hungrig, jag vill ha mat.


En halvtimme senare kom det spännande ögonblicket. Man satt vid soppan.  Damerna hade ätit en tallrik, Benbe två och fader Längsäll tre, som hans  sed var. Hans väldiga labbar, fräkniga och rödludna ända ut till knogarna,  låg på bordet och han stirrade djupsinnigt i det tomma fatet som om han  övervägde möjligheten av en fjärde tallrik. Den stora, feta kroppshyddan  hävdes och sänktes i välbehagliga suckar. Plötsligen sa han:


Kackla ni, hönor, kackla av hjärtans lust. Ty si det haver kommit en  ungtupp till gården. Men du, Sanna, ser folkilsken ut som vanligt? Har han  redan hunnit reta dig med sitt kuckeliku? Ta det med ro, min flicka, för  nu ska han resa till Amörrikat. Det är duktigt av dig, Benjamin, det visar  att du är en pojke, som inte vill mögla bort ungdom och ambition i det här  struntlandet. Res du, Benjamin, och frid vare med dig.


Han stönade åter av den varma soppans vällust och de tjocka fingrarna  kröktes. Han sa förnumstigt:


Beträffande emigrationen uppdelar jag pojkarna i fyra klasser Den första  är pojkar med ambition men utan pengar; dom får inte resa, för det vore  skada på ambitionen Så finns det pojkar med pengar och utan ambition






-de får inte heller resa för det vore skada på pengarna. Tredje klassen  är pojkar med både ambition och pengar Till dem kan man gärna säga res,  ifall man har lust-för de lämnar i alla fall inte det här futtiga landet  godvilligt. Och till syvende och sist finns det pojkar som saknar både  guld och duglighet. Till dem må man också vänskapligen säga: Res, pojkar,  res. För se tyvärr så kan de inte. Alltså, res du, lille Benjamin, men tro  inte att jag betalar biljetten. Och får vi nu be om steken, sedan ämnet  avhandlats.


Detta förfärliga utfall mot den stackars Benbe avbröts ej av damerna, som  helt enkelt inte vågade avbryta kolossen.


När husets herre torkat steksåsen ur sina yviga röda mustascher hävde han  sig tillbaka i stolen och utbrast:


Nej, tänk! När du kommer dit bort ska du väl hälsa på den där underbara  clownen ni har i släkten. Vad är det nu han heter som clown-?


Båda flickorna inföll livligt och indignerat:


Han heter Jac Tracbac! Nej, vet du, pappa, att vara så obildad så att man  inte vet det. Jac Trac-bac.


Joo, visst vet jag, om jag tänker efter. Jag ser ju hans namn lite då och  då i tidningar och på biografaffischer. Men jag intresserar mig inte för  såna där clowner och annat tingeltangel. Och inte är jag särdeles smickrad  av släktskapen heller, det kan jag tala om.


Skulle du vara släkt med Jac! insköt Sanna högdraget. Nej, vet du vad.  Släktskapen är på den Borckska sidan och inte på Längsällska. För resten  är mamma knappt släkt med honom hon heller eftersom han tillhör andra  linjen.


Det säger du, näspärka! genmälte fader Längsäll förargad. Men jag ska tala  om för dig, att jag känner honom personligen. Jag har till och med ätit  middag med honom och gu vet om vi inte blev dubröder. Där bet min räv din  gås, nippertippa.
Att döma av den sköna skälvan i hans stämma, insköt Caroline, så  tyckes likväl vår älskade far vara en smula stolt över bekantskapen med  den där tingeltangelpersonen. För...