Bergman Mor i Sutre

1. Auflage 2021
ISBN: 978-91-7639-087-0
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 213 Seiten

Reihe: Svenska Ljud Classica

Med många tillbakablickar och sidoskildringar så utspelar sig romanen under en enda dag vid gästgiveriet i Sutre. Huvudpersonen, krögerskan som enbart benämns 'Mor i Sutre' drabbas av olyckor genom en rad tillfälligheter där även Arnfelt (släkten från En döds memoarer) spelar stor roll.

Autoren/Hrsg.

Bergman, Hjalmar

Leseproben

1 MOR I SUTRE.


Gästgivarn i Sutre var några och femtio år då han tog sig hustru. Orsaken  till dröjsmålet var den, att han som gästgivare råkat kvinnfolk av alla  slag och i en punkt funnit dem alla lika som syskonbär. De höllo inte med  rättvisan. Efter hans förmenande. Och orättvisa var gästgivarn i Sutre en  styggelse.
Av samma orsak höll han sig icke med konjak, rom, arrack med flera  tullpliktiga varor, ty han betraktade tullen som en orättmätig pålaga, den  där en rättvis man icke borde underkasta sig. Hellre då lida den  försmädelsen att höra granntyckta gäster klandra maten, lagad av en  halvblind gumma, och den tarvliga drycken.
Men en dag kom till gästgivargården i Sutre en västgötaknalle, slog sig  ned under eken med lådan sin och begärde konjak.
Har jag inte, svarade gästgivarn.
Varföre då, då? frågade knallen, som var en allvarlig ung man med svarta  tattarögon och svart, stripigt hår.
För det ska fan och inte jag betala syndapengar, svarade gästgivarn och  utlade sina åsikter om tullen.
Det finns väl tullfri konjak, invände knallen. På västkusten kan en tappa  konjak ur gråberget, om en bara har rätta handlaget.
Det lät någonting, tyckte gästgivarn. Och eftersom knallen lovade att lära  honom rätta sättet att tappa konjak ur gråberget, och eftersom gästgivarn  vid fyllda femtio så gott först som sist borde se sig om i världen,  ställde han om sitt hus, spände för kärran och åkte med knallen till  Göteborg.
Fem veckor senare, vid Brittmässotid, vände han tillbaka. Storeken i Sutre  stod ännu grön så när som på den blixtbrända toppen, och när kärran  svängde om klinten, pekade gästgivarn och sade:     Det är väl grant?
Bak i kärran hade han sex ankare konjak och annan munfägnad och bredvid  sig på sätet hade han en långbent, smärt flicka.
Det är väl grant? sade gästgivarn, men flickan sade ingenting.
Kärran stannade framför kökshuset, gästgivarn hoppade ur, pekade med  piskan på storstugan eller adelskammarn, som den också kallades, och sade:
Det är väl rart?
Ja, det är rart som en likkista, sade flickan, syftande måhända på  det höga, brutna, svarta taket.
Det är klart, att du inte håller dig till rättvisan, sade gästgivarn.
Han bredde ut armarna och famnade med möda en femtedel av storekens vidd.
Har du sett på maken? sade han. Ska du säga, att den inte är grann?
Flickan såg upp och genom det rika lövverket varsnade hon den kala toppen.
Den är ackurat lik dig, sade hon, skallig och åbäkig.
Då körde gästgivarn fram till källardörren, satte upp bräder till  kärrkanten och rullade av sitt tullfria gods. Tog därpå sin packning och  flickans och bar in i kökshuset, spände ifrån hästarna, ställde in dem i  stallet och gav dem foder och vatten.
Under allt detta satt flickan kvar på brädan, händerna i knät.
Ska du inte stiga ur? frågade gästgivarn.
Nej, sade flickan.
Hur länge ska du sitta där då? frågade gästgivarn.
Tills du kör mig hem igen, svarade flickan.
Det dröjer, sade gästgivarn, gick in i köket.
Efter en bra stund tittade han ut igen. Flickan satt alltjämt på  kärrbrädan, händerna i knät.
Skulle du inte hålla dig lite till rättvisan nu? undrade gästgivarn. När  som du ska vara hustru och gästgivarmor.
Inte är jag mor än, sade flickan, och inte blir jag det här i gården.
Det får vi väl se, sade gästgivarn, ropade på drängen och drog in kärran i  vagnslidret. Han bommade för dörren, gick ut på ägorna och återvände först  i mörkningen. När han strök förbi vagnslidret hörde han ett sakta  knackande på dörren. Gästgivarn lade örat till.
Vill du ut nu? frågade han.
Ja, jag är farligt hungrig, svarade flickan.
Gästgivarn öppnade, pekade med huvudet på köksbyggnaden.
Dennasse här du köket. Laga något åt mig med.
Flickan in i köket. Efter en liten stund sken fönstret, rök skorsten,  ångade mustiga dunster ut genom dörrspringan, där gästgivarn stod och  lurade.
Nog har hon de riktiga tagen, tänkte han. Om hon bara vill hålla sig till  rättvisan.
Han gick in, satte sig till bords och åt så god mat som aldrig förr i  Sutre.
Flickan stod vid spisen, skötte sina sysslor och småsjöng.
Gästgivarn torkade sig om mun, tackade gud och sade:
Nog kommer du att trivas i Sutre. Det var inte farligt.
Aldrig! sade flickan.
Åjo bevars, vidhöll gästgivarn. Du är inte tungsint av dig. Och får  du sen småfolk att pyssla med.
Då går jag min väg, sade flickan.
Med ungen? undrade gästgivarn och småflinade.
Flickan sade:
Blir han lik dig, så vill jag inte se honom.
Jaså, sade gästgivarn.
Och blir han lik en annan, så ska du inte ha honom, din grömming.
Vem skulle han då bli lik? undrade gästgivarn.
Det är en du inte känner, sade flickan. Blir han lik honom så ska jag  hålla honom som Vår Herre.
Och vart ska du ta vägen med den? frågade gästgivarn. Blir han så fin,  han, så är det väl bäst du går till kungen med honom. Eftersom inte Sutre  duger.
Nej, inte åt honom, sade flickan, kastade med huvudet.
Gästgivarn såg sig omkring.
Han kan få sämre, tyckte han.
Nej, inte om det så vore i diket, sade flickan.
Därmed var samtalet slut och flera fördes ej i det ämnet mellan gästgivarn  och hans hustru.
Men två år senare födde hon honom en son.
Vem ska en säga, att han är lik? frågade gästgivarn.
Dig, svarade hustrun.
Gossen kallades Lars efter far och farfar. Han blev tungrodd och åbäkig  och så i alla stycken sin fars avbild, att det måtte förvåna.
Och mor i Sutre fick ännu en son.
Vem ska en säga, att han är lik? frågade gästgivarn.
Dig, svarade hustrun.
Han kallades Anders efter morfar och släktade mera på mödernet, så att han  var rörlig och häftig och som barn så lynnig och oberäknelig, att modern  måtte aga honom beständigt.
Därnäst kommo så döttrar och sent omsider, då mor i Sutre redan var över  fyrtionde året, ännu en son, som kallades Daniel.
Vem ska han vara lik? frågade gästgivarn.
Dig, svarade hustrun.
Men pojken hade icke ett drag av fadern, icke heller liknade han modern om  icke i det, att han var gladlynt.
Då Daniel var vid pass tio år gammal, hade gästgivarn kommit ett bra  stycke in på sjuttiotalet. Han hade svårt att förlika sig med pojkens  upptåg.
Daniel hör inte hit, sade han.
Hör han inte hit? upprepade gästgivarmor. Det var håken. Hör inte min  pojke hit?
Nej, sade gubben och grinade illfundigt. Det var nog honom du tänkte på,  när du sa, att son din var för god för Sutre.
Men gästgivarmor förstod ingenting utan gubben måtte upprepa ord för  ord vad hon sagt den första dagen i Sutre.
Da rodnade mor i Sutre ända upp i öronsnibbarna.
Det var skam till minne du har! sade hon.
Överord minns en nog, sade gubben.
Men jag har glömt det, jag, försäkrade mor i Sutre.
Du blir väl påmind, sade gubben.
Men mor i Sutre tänkte inte vidare på den saken förrän den dagen, då  gästgivarn dog. Sedan han bett barn och husfolk om förlåtelse, anropade  han hustrun om tillgift för vad han mot henne brutit....