Bolinder Bortom räddning

1. Auflage 2023
ISBN: 978-91-8080-664-0
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 3, 316 Seiten

Reihe: Frida

Frida Ekberg är tillbaka i sin hemstad efter att under en tid ha arbetat i Stockholm som utredare av grova brott. En 37-årig kvinna har några månader tidigare oförklarligt försvunnit i samband med en födelsedagsfest. Fallet tas upp och granskas på nytt av utredningsgruppen som Frida nu ingår i. Kvinnans anhöriga har olika teorier om vad som kan ha hänt henne och lämnar motstridiga uppgifter till polisen. Frida försöker reda ut det hela och blir efter hand alltmer övertygad om att ett brott har begåtts och att den försvunna kvinnan inte längre är vid liv.

Ulla Bolinder är född och uppvuxen i Uppsala men bor numera i Knivsta, några mil norr om Stockholm. Hon har arbetat på reklambyrå, restaurang, sjukhus, arkiv och bokförlag. Ulla debuterade som författare 1997. I sina böcker tar hon gärna upp samhällsfrågor med betoning på den enskilda individen.

Autoren/Hrsg.

Bolinder, Ulla

Leseproben

FRIDA
Jag är tillbaka där jag började. Det är nästan tjugo år sen jag gick ut Polishögskolan och tillträdde min första tjänst som ordningspolis. Nu är jag utredare och jobbar på hemmaplan igen. Under min tid i Grova brott-gruppen i Stockholm lärde jag mig det mesta om hur en brottsutredning ska gå till, och det har jag nytta av nu. Jag försöker att ligga lite lågt för att inte framstå som skrytsam med mina nyförvärvade kunskaper, och hittills har det inte varit några problem. Men man blir aldrig fullärd. Det finns alltid ny kunskap att inhämta och ta till sig. Till vår hjälp har vi bland annat handboken PUG, som är polisens metodstöd för utredning av grova våldsbrott. I den kan man punkt för punkt gå igenom allt som man ska, kan och bör göra, både omedelbart efter det att brottet har anmälts och allteftersom utredningen fortskrider. Det finns till och med interna utbildningar för att lära sig innehållet i PUG och hur man jobbar efter den. Utbildningarna har pausats flera gånger, och vissa perioder har alla legat nere, men själv har jag i alla fall gått BUG, baskursen i utredning av grova brott. Mats och jag har flyttat ihop, och Maja har lämnat sin mormor och morfar och bor med Mats och mig nu. Hon är gammal nog att själv få bestämma vilka hon vill bo med, och hon har valt sin pappa och mig. Hon åker och hälsar på Siw och Lennart ibland, men Mats är fortfarande inte välkommen, trots att Siw vid det här laget borde ha tagit till sig sanningen om Sandras död. När vi bestämde oss för att flytta ihop bodde Mats fortfarande kvar hos sin bror, och lägenheten som jag hade kändes för liten för oss alla tre, så vi skaffade en ny och större tillsammans. Innan jag tog det avgörande steget var jag lite rädd att jag skulle känna mig instängd och begränsad av ett sammanboende, men så har det som tur var inte blivit. Det känns som att vi är en familj, och nu kan jag inte tänka mig att ha det på annat sätt. Allt har ordnat sig till det bästa för oss alla tre. Mats är frigiven och har fått tillbaka sin dotter och börjat arbeta som psykiatriker igen, och Maja har fått tillbaka sin pappa och mig som en ny mamma på köpet. Det är i alla fall så hon uttrycker det. Och jag har fått en familj och en tjänst som jag trivs bättre med än den jag hade som IG-polis. Mordutredare tillhör sektionen för grova brott som finns i alla polisregioner. Antingen är man en så kallad polisiär utredare, där baskravet är examen från Polishögskolan, eller så är man en civil utredare och har en annan akademisk examen. Det är skönt att slippa patrullera. Jag var så trött på drogmissbruk, fylleri och ungdomsbråk. Men brottsutredningar består till stor del av skrivbordsarbete, som att söka i register, analysera teknisk bevisning och skriva protokoll, och det kan bli lite enahanda i längden. Som IG-polis fick jag, i samband med utövandet av mitt ordinarie tjänsteuppdrag, ofta ställa upp som sjukvårdare, rådgivare, psykolog, lärare och livräddare, och den variationen saknar jag. Som en ersättning för den uteblivna kontakten med olika människor i olika situationer har jag startat ett nätforum. Så här presenterar jag det: ”Fridas fristad är ett diskussionsforum för dig som vill dela med dig av dina tankar, känslor och upplevelser och komma i kontakt med andra med liknande erfarenheter. Det kan ibland vara viktigt att få berätta och känna att man inte är ensam om att ha det svårt. Eller att bara få skriva av sig. Fridas fristad är utformat för att vara en säker plats. Allt material behandlas enligt dataskyddsförordningens riktlinjer. Här ska man inte riskera att bli uthängd, diskriminerad eller utsättas för kränkningar. Därför tas alla olämpliga inlägg bort, och användaren får en notis och riskerar att bli avstängd. Alla inlägg är anonyma. Endast man, kvinna eller båda delarna anges för att skydda identiteten hos användarna. Man kan inte lägga upp bilder, men att länka till externt innehåll går bra.” På jobbet har jag fått överta ett fall från en kollega som har gått i pension. Det gäller ett ouppklarat försvinnande som man misstänker att ett brott kan ligga bakom. Varje år anmäls cirka tjugofemtusen personer försvunna i Sverige. Majoriteten kommer snabbt till rätta, men cirka fyrahundra personer bedöms vara i livsfara och blir föremål för efterforskning enligt Lagen om skydd mot olyckor. Av dessa hittas tjugofem procent i dåligt skick och elva procent döda. När en person anmäls försvunnen gör vi omedelbart en bedömning som styr det fortsatta arbetet. Om det finns anledning att tro att den försvunna personen svävar i livsfara eller löper allvarlig hälsorisk klassas ärendet som högprioriterat. Då handlar det om att snabbt inleda en räddningsinsats för att undanröja en farlig situation eller en situation som kan bli farlig längre fram. Tidsaspekten vid ett försvinnande är viktig. Får vi in ett ärende i tid, och bra ingångsinformation så att vi snabbt kan vidta rätt åtgärder, löser vi det ofta tidigt. Sjuttiofem procent av räddningsinsatserna är avslutade inom sex timmar. Cirka en fjärdedel av våra räddningsinsatser gäller personer som är deprimerade och självmordsbenägna eller lider av demens. Personer som har anmälts försvunna kan delas in i olika grupper. En del har gått vilse och dukat under eller kanske råkat ut för ett akut sjukdomstillstånd eller en olycka i oländig terräng, en del har begått självmord, en del håller sig undan frivilligt, en del är asylsökande som har lämnat Sverige utan att meddela myndigheterna, en del har utsatts för brott och en del är spårlöst försvunna. Majoriteten hittas inom sex månader, levande eller döda, men i genomsnitt trettio personer per år återfinns aldrig. I dagsläget saknas över tusen svenskar fortfarande. Det är viktigt att försvunna personer hittas. Till en början för att han eller hon kanske behöver hjälp och kan räddas, men senare också för att familjen ska få svar. För anhöriga är ovissheten det värsta. Man vet inte om den saknade är vid liv eller inte, eller hur försvinnandet har gått till. Det är fruktansvärt att leva i ovisshet och inte veta vad som har hänt. Vi har egentligen ingen skyldighet att leta efter försvunna personer som vi tror är döda, men vi gör det ändå för att familjerna ska få ett avslut. När vi får in en anmälan om en försvunnen person tar vi först reda på om det gäller ett barn eller en äldre eller sjuk individ som är oförmögen att ta hand om sig själv. Vi tar också reda på om anmälaren har försäkrat sig om att den saknade inte befinner sig hos en släkting eller vän, i sommarstugan eller liknande. Vi frågar om han eller hon har försvunnit förut, och om den plats där vederbörande tidigare har hittats har kontrollerats. Vidare ber vi om en redogörelse för i vilket område personen senast sågs och hur omfattande eftersökning som redan har gjorts. Vi upprättar en händelserapport som succesivt fylls på med allt som händer. Nödvändiga uppgifter som underlättar eftersökningen och identifieringen är personuppgifter som namn, personnummer, adress, telefonnummer och ett signalement som anger ålder, längd, vikt, kroppsbyggnad, hårfärg, hårlängd, frisyr och eventuell skallighet, ögonfärg och andra särskilda kännetecken som till exempel glasögon, proteser, implantat, hörapparater, piercing, tatueringar, saknade lemmar, hälta eller andra särdrag som har med kroppen att göra. När det gäller klädseln frågar vi efter klädernas modell, märke, färg, eventuella revor eller lagningar, eventuell ryggsäck, väska eller portfölj och skodon. Om det är färdmedel med i bilden vill vi veta cykelns, mopedens, motorcykelns, bilens eller båtens märke, färg, modell, registreringsnummer, årsmodell, typ och eventuella särskilda kännetecken. Därutöver behöver vi information om den försvunnas bakgrund, hälsa, sinnestillstånd, vanor, planer, penningmedel...