Bolinder Oviss utgång

2. Auflage 2023
ISBN: 978-91-8080-300-7
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 1, 264 Seiten

Reihe: Frida

Frida Ekberg blir kontaktad av en man som sitter i fängelse för mord på sin ex-sambo. Han är dömd mot sitt nekande och vill att hon ska skriva en bok om hans fall. Frida är tveksam men går med på att träffa honom och åtar sig därefter uppdraget. Deras återkommande samtal, och arbetet med boken, väcker plågsamma minnen från Fridas förflutna till liv. Samtidigt försöker hon komma fram till ett viktigt beslut i nuet. Ska hon låta sig vaccineras mot coronaviruset covid-19 eller inte? Och är mannen som hon samarbetar med, och som snart kommer att friges, skyldig till mord eller inte?

Ulla Bolinder är född och uppvuxen i Uppsala men bor numera i Knivsta, några mil norr om Stockholm. Hon gick humanistisk linje på Magdeburg och har sedan dess arbetat på reklambyrå, restaurang, sjukhus, arkiv och bokförlag. Ulla debuterade som författare 1997. I sina böcker tar hon gärna upp samhällsfrågor med betoning på den enskilda individen. Debutromanen handlar om en våldtäkt. Därefter kom trilogin om två tonårsflickor i raggarmiljö i 1960-talets Uppsala och deras liv som vuxna. Den första delen i en serie kriminalromaner utkom 2005, och denna har följts av ytterligare ett antal kriminalromaner.

Autoren/Hrsg.

Bolinder, Ulla

Leseproben

ÅKE AXBERG
Ja, det fallet minns jag. Han blev dömd mot sitt nekande, va? Ja, just det. Och nu vill han att du ska skriva en bok om det? Ja, det missunnar jag honom inte. Men oskyldig tror jag inte att han är. Har du läst fupen så förstår du vad jag menar. Jag skummade själv igenom den i förra veckan för att friska upp minnet lite inför mötet med dig här idag. Det fanns inga som helst omständigheter som tydde på att det kunde vara en annan gärningsman. För att ta det från början, så anlände polis och ambulans till brottsplatsen sent på kvällen eller tidigt på natten efter ett telefonsamtal från Wiklund själv till larmcentralen. När patrullen kom fram, stod han i porten och väntade. Han gick före upp till lägenheten där dörren stod på glänt. Den ena polisen, som var en kvinna, blev först misstänksam. Hon tyckte att Wiklund verkade onaturligt oberörd av situationen. Men när han förklarade att han var läkare, tänkte hon att han kanske automatiskt tog på sig en professionell attityd och dolde sina känslor bakom yrkesrollen. Läget på en brottsplats kan vara ganska kaotiskt när den första polispatrullen anländer. Det kan till exempel finnas så mycket blod att man har svårt att uthärda synen. Men oavsett alla omständigheter ska den första patrullen säkra platsen. Man ska kontrollera om offret är vid liv eller inte. Om det finns en misstänkt gärningsman i närheten ska denne omedelbart gripas. Man ska spärra av och samla information och säkra eventuella spår och bevis. Naturligtvis ska ansvaret så fort som möjligt överlämnas till kolleger med högre tjänstegrad, men i det initiala skedet kan ett tungt ansvar vila på unga, oerfarna polismän. Ingen polis kan i det långa loppet hävda att han aldrig har gjort ett misstag på en brottsplats. Att göra misstag är en del av den mänskliga naturen. Men det är skillnad på att oavsiktligt bryta mot reglerna och att göra det med flit. Med detta vill jag inte ha sagt att det förekom några allvarliga missar eller oegentligheter i just detta fall, men man ska vara medveten om att risken alltid finns där. Den döda kvinnan låg på golvet i köket. Man såg direkt att hon var svårt skadad och troligtvis död. Medan ambulansmännen och den kvinnliga polisen undersökte henne, påbörjade polismannen ett första förhör med Wiklund, som då uppgav att han cirka tjugo minuter tidigare hade fått ett telefonsamtal från sin ex-sambo, som bett honom komma hem till henne för att hon kände sig hotad. När han anlände till lägenheten påstod han att ytterdörren stod på glänt och att han hittade henne död på golvet i köket. Innan kroppen flyttades och kördes till rättsläkarstationen där obduktionen skulle ske, studerade kriminalteknikerna brottsplatsen. En kriminaltekniker är van att komma in i ofta stökiga miljöer för att säkra bevismaterial och arbetar mestadels under hård press. En brottsplats är tidskänslig och kan fördärvas när som helst. Varje människa som kommer dit kan kontaminera spåren som finns där. En kriminaltekniker är också bra på att läsa av människor, och i det här fallet lyssnade han tillsammans med den tillkallade rättsläkaren och en kriminalinspektör på Wiklunds egen version av det hela. Jag pratade med kollegan senare och förhörde mig om hans intryck av Wiklund. Med anledning av den fortsatta förundersökningen hade jag möjlighet att vid flera tillfällen diskutera omständigheterna kring dödfallet med rättsläkaren. Jag hade också möjlighet att närvara när rekonstruktionen utfördes med ambulanspersonalen som kallades till platsen. I samband med genomgångar och diskussioner granskade vi även ett flertal fotografier från den tekniska undersökningen. Mordvapnet var en kniv, typ brödkniv, som påträffades i diskhon. Den var rengjord, och man kunde inte få fram några fingeravtryck på den, men den bar mikroskopiska spår av offrets blod. Anhållandeförhöret med Wiklund blev magert. Jag underrättade honom om att han var misstänkt för mord, och det godtog han utan ett ord. Han fick därefter möjlighet att träffa sin försvarare. Han verkade inte särskilt skrämd över situationen och tycktes inte bekymra sig över vad den fortsättningsvis skulle komma att innebära för honom. Vid nästa förhörstillfälle verkade han trött och uppgiven. Min taktik brukar vara att börja med frågor om den gripnes livsstil för att få en uppfattning om hur hans liv såg ut före brottet. Vilka viktiga händelser som har inträffat, hur hans yrkesmässiga och sociala situation ser ut, vad han förväntar sig av framtiden och så vidare. Därefter låter jag honom dra sin historia utan att konfrontera honom med vad vi har, för att på så sätt ta reda på hur mycket han är villig att själv berätta. I det här fallet minns jag att jag tänkte: Hur ska den här killen reagera och agera? Han avvek ju markant från stereotypen kriminell. Här rörde det sig om en välutbildad, yrkesarbetande kille med ett tidigare långvarigt fast förhållande som även inkluderade barn. Han hade inget kriminellt förflutet, och inga tecken på missbruk eller psykiska problem fanns att se. Han hade ingen erfarenhet av förhör och var inte ”sittvan”, som jag brukar säga. Han hade heller ingen erfarenhet av att sitta inlåst. Anhållandet kan komma som en svår chock och få den misstänkte att till en början tiga, men många av den normalt sett laglydiga sorten bryter ofta ihop inom timmar eller dagar i häktet och börjar prata. Jag har utrett hundratals grova våldsbrott och bara vid ett fåtal tillfällen misslyckats med att få fram ett erkännande. Mord är vardagsmat för mig, men det stora flertalet av dessa mord har begåtts av yrkesbrottslingar eller av personer som gett efter för girighet eller besinningslöst raseri. Så var det inte i det här fallet. Den här killen hörde inte till den högljudda och aggressiva typen som jag har stött på så många gånger. Killar med en benägenhet att luta sig fram över bordet och understryka sina ord med knytnäven eller vandra omkring i rummet och svära eller skjuta stolen fram och tillbaka över golvet för att åstadkomma så mycket oväsen som möjligt. Nej, där satt jag med en proper, intelligent och plikttrogen typ, som inte verkade det minsta aggressiv, impulsiv eller våldsam, och skulle få honom att berätta om sina känslor. Där satt jag, ensam med honom i ett naket rum, och skulle få honom att öppna sig och erkänna ett mord eller dråp. Vilken strategi skulle jag använda för att få känslomässig kontakt med honom, och hur skulle jag bära mig åt för att upprätthålla den? Hur skulle jag vinna hans förtroende och tillit? Hur skulle jag rasera hans försvarsmurar? Hur manipulerar man en människa till att göra det hon minst av allt vill – nämligen att erkänna ett brott som kan kosta henne friheten? Alla vill innerst inne berätta sin historia, men inte för vem som helst. Den som lyssnar ska tåla det han får höra och inte visa några negativa känslor, typ fördömande eller avståndstagande. Uppmuntrande nickar och ett tydligt visat intresse brukar göra susen när det gäller att få fram bekännelser. En annan effektiv förhörsteknik för att locka fram avslöjanden är att skapa luckor i samtalet. Nästan reflexmässigt fyller den misstänkte då ut tomrummet med ord för att bryta tystnaden. En brottsutredare måste ha ingående kunskaper om människonaturen och olika typer av brottslingar. Logiken är hans främsta vapen, men den är verkningslös om han inte samtidigt har intuition, erfarenhet och en beredvillighet att engagera sig i fallet. Ett förhör kräver att alla sinnen arbetar för högtryck. När man hör misstänkta och vittnen måste man kunna ställa in sin känslomässiga radar på sanningens våglängd för att lyckas urskilja falska, skorrande toner. Samtidigt måste man tolka ansiktsuttryck och vara uppmärksam på minsta skiftning i mimiken. Det gäller att vara på alerten och inte...