Boye För lite

1. Auflage 2017
ISBN: 978-87-11-95922-0
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 246 Seiten

När Karin Boye skrev sin fjärde roman led Sverige under 1930-talets ekonomiska kris. Huvudpersonen, författaren Harald, har gett upp sina ideal för att skriva dussinböcker och försörja familjen. När ungdomskärleken Thea återvänder till Stockholm tvingas Harald konfrontera de drömmar han gav upp, och den människa han blivit. En roman om skapandets villkor och om att vara sann mot sig själv.-

Karin Boye var en svensk poet, författare och översättare och är en av Sveriges mest älskade författare med läsare i alla åldrar. Hon var som mest verksam under 30-talet, och lämnade efter sig en enastående samling av litteratur. Av hennes prosaverk har den dystopiska science fiction-romanen Kallocain blivit den mest uppmärksammade.

Autoren/Hrsg.

Boye, Karin

Leseproben

Ännu ljöd i hans öron den lätta smällen, då han försiktigt tryckte dörren i lås bakom sig. På avsatsen nedanför stannade han och inandades trappuppgångens unkna luft. Trots sin instängdhet betydde den en lättnad efter luften där inne i våningen. Ett ögonblick stod han stilla och grubblade över atmosfären i sitt hem. ”Den är hungrig”, sade han till sig själv. ”Fast inte efter bröd. Inte bara och inte mest efter bröd. Den är hungrig på ett annat, otäckare och grymmare sätt, som förgiftar ens liv.” Harald Måhrman var på väg till en skulpturvernissage. Han tyckte nästan det var som att leka ung igen — så längesedan var det han hade glidit ut ur de kulturkretsar, där man alltid var på väg mot något nytt och intressant, alltid på spaning efter tecken och signaler av omstörtande betydelse. På den tiden hade han försökt följa med, som det hette, inte bara inom diktningen, utan också inom bildkonsten, frånsett att han dessutom rände på konserter. Hur hade han tid? Obegripligt. Numera var det honom omöjligt att ens skaffa sig någon översikt av vad som hände vare sig på det ena eller på det andra området; inte ens sitt eget fack, litteraturen, hade han reda på — och ändå tyckte han att han aldrig fick något gjort. Konserterna hade också torkat in. Nå, det senare var naturligt av två anledningar: för det första hade han inte råd, och för det andra var Gertrud inte musikintresserad. Gertrud hade ingenting sagt om att han tänkte gå på vernissage. Överhuvudtaget hade hon på sista tiden börjat säga så lite. Att det inte direkt var konstintresse i trängre mening, som drev honom, det kunde hon ju förstå, och varför skulle han för övrigt sticka under stol med att vad som lockade honom var namnet under inbjudningskortet? Thea Werring var inget känt namn för den stora allmänheten, och själv hade han glömt det så gott som fullständigt under alla dessa år, men en gång hade hon ändå hört till hans närmaste vänner — på den tiden då hon ännu skrev lyrik. Han hade noga förklarat för Gertrud, att förhållandet mellan honom och Thea, från hans sida i varje fall, hade varit rent vänskapligt, kanske med en liten liten tillsats av svärmeri, sådant som man kan bestå en hel rad kvinnor på samma gång. Vad Thea hade hyst för känslor kunde han inte så noga veta. Det fanns ingen anledning att dryfta den saken med Gertrud, och så mycket självkritik hade han lyckligtvis, att han inte tog för kontant allt vad ryktet sade, bara därför att det smickrade hans fåfänga. För resten var det fjorton år sedan dess. Allt detta försvarade han sig med under vägen till Thea Werrings vernissage. Trots att Gertrud ingenting sagt eller antytt, som borde gjort det nödvändigt att försvara sig. Han hade bara en stark känsla av att hon ändå kunde misstyda hans intresse. Hissen, som skulle föra de besökande till utställningslokalen två trappor upp, satte sig i rörelse, och där stod han inklämd mellan en fet dam, som luktade kosmetika, och en drömmande ung jätte, som luktade inpyrd tobaksrök. Han började på förhand ångra, att han hade gått hit. Människorna var honom osympatiska, särskilt då de förekom i större mängd. De ingav honom en osäker känsla av underlägsenhet, vilket retade honom så mycket mer, som han egentligen visste med sig, att han i en djupare mening var de flesta jämbördig och väl det. I alla fall var det lite för sent att vända nu. När hissen stannade och avlevererade sitt innehåll, steg han därför utan tvekan in i utställningslokalen. Åsynen av så mycket folk gav honom nästan fysisk svindel. Många av dem kände han lyckligtvis inte, men det fanns skäl att förmoda, att bekanta figurer rörde sig bland de andra, mer eller mindre av kategorien gamla vänner, eller snarare före detta vänner. Underligt nog hade han inte föreställt sig mötet med dem så pinsamt, då han gick hemifrån. Kanske minnena från ungdomen, då man nickade åt vänner och bekanta här och var, inlät sig i samtal och mottog inbjudningar, hade överrumplat honom och kommit honom att glömma hur förändrat allting var. Då hade alla varit likar, soldater med marskalkstaven i ränseln, och mest soldater som inte ens funderade på någon marskalkstav. Nu — han hånlog invärtes — ville väl ingen erkänna honom som like mer. Redan genom dörren hade han råkat skymta en lång, torr figur, vars närvaro väckte pinsamt motstridiga känslor till liv inom honom. Zederman hade en gång hört till dem, som stått honom närmast inom kamratkretsen vid högskolan. Det var många långa år sedan. Nu var Zederman konstdocent vid samma högskola, och de hade ingenting gemensamt mer. För all del ingenting otalt heller. Men när Zedermans långa fingerknotor nu i människovimlet krökte sig kring Harald Måhrmans hand och tryckte till, såg den senare upp med en hjärtlig tacksamhet, som i nästa ögonblick retade honom själv. Förargelsen växte, när han tyckte sig märka en tydlig avsiktlighet och en dold förlägenhet bakom den andres förtjusning över återseendet. För sådant hade Harald Måhrman med åren förvärvat stor känslighet; hans misstänksamhet var alltid på sin vakt och urskilde nyanser, där ingen annan skulle gjort det. Förföljelseidéer kallas sådant av de genomskådade; i själva verket ansåg han sig inte förföljd och visste mycket väl, att ingen hade tid och råd att tänka på honom mer än på andra likgiltiga medmänniskor. Vad han däremot oföränderligt utläste ur sina gamla vänners ansikten och röster var ett tillfälligt medlidande, blandat med förakt. Det var ingen inbillning, det fanns där, och det plågade honom. Zedermans förlägenhet nu kunde till exempel knappast tydas på annat sätt än så, att han skämdes över sin före detta vän Harald Måhrman. Bakom Zederman dök en liten elefantmänniska upp, allvarlig och värdig ut i minsta livsyttring, så att han ingav respekt till och med genom att dra upp en vidlyftig näsduk och snyta sig. Det var Stolck, också han en av de forna kamraterna, fast han alltid hållit sig på ett visst förnämt avstånd. Han hade haft förmögenhet och småningom slagit sig på mecenatskap; hans lilla utsökta konstsamling var lika berömd som hans stora bibliotek av dyrbara första upplagor. I hans orörliga min kunde Harald Måhrman visserligen inte läsa något alls, men ändå var det synnerligen otrevligt att möta blicken ur de små genomträngande ögonen med påsar under. Den blicken lät en inte glömma, att få människor i Sverige hade så väl reda på vad som skrevs och få människor hade så sträng smak som Stolck. — Det är kvalitet, det här, tror jag, muttrade Stolek ur sin värdighets djup. Märkvärdigt vad hon har lagt för en utveckling bakom sig, innan hon har bevärdigat sitt fosterland med en utställning. Fjorton år i Italien vore kanske något att rekommendera för unga konstnärer. Zederman lyste. — I det här fallet har det åtminstone lönat sig, sade han. Har du sett den där gruppen i granit — du för resten också, Måhrman, den måste du se — den är bland det mest välkomponerade jag har sett på länge. Överhuvud skulle jag vilja säga: starka intryck av arkaisk skulptur — ja — inte minst egyptisk — men där är något så — — — En gest fick utgöra den entusiastiska avslutningen på hans lovsång. Han drog Stolck med sig bort i ett hörn, och Måhrman följde också med, mest för att slippa knuffas omkring i mängden igen. Väl i säkerhet för den värsta trängseln började han se sig om. Människorna drog hans uppmärksamhet till sig i högre grad än skulpturerna, om än på ett uteslutande negativt sätt. Han avskydde dem i deras meningslösa överlägsenhet, välfriserade herrar med viktig näston och målade damer med den idiotiska överdrift i klädseln, som brukar gå under namn av konstnärlighet. De båda andra var redan färdiga med sina omdömen, då han för skams skull gjorde en ansträngning att uppfatta skulpturen också han. Detta var alltså granit, urberget, det var väl därför hon hade rundat av det så fast utåt, det verkade enhetligt som ett skär, slipat av sjön. Föreställde en familj — just ingen ytterligt originell idé, om han fick våga sig på en liten kritik. Familjegrupp! Ordet manade fram spöken ur gamla tiders förmaksalbum med plyschpärmar, men i rättvisans namn måste erkännas, att någon annan förbindelseled än själva begreppet fanns inte mellan ett sådant bleknat gammalt kort och gruppen framför honom. Långsamt steg en känsla av missmod och skam upp inom honom. Han kunde inte samla sig, eller inte släppa till sig själv, vilket det nu var som fordrades, till ett enkelt och ursprungligt intryck av vad han såg. Då han stod där och fixerade gruppen, måste han klamra sig fast vid ett ord för att tänka något alls, och då infann sig gamla tankeförbindelser, gamla förbrukade ledsamma tankeförbindelser som på kommando: granitskär — hav; familj — album — plyschpärmar. Mekaniskt och urtuggat. Det var meningslöst intill vansinnets gräns, men det var allt vad han kunde åstadkomma. Förklaringen låg nära till hands och var fullt ursäktande: när man år efter år bara har skrivit och skrivit som ett djur för brödfödan åt familjen och varken haft tid att se åt höger eller vänster, hur ska man då ännu ha något intresse över för sådant som ligger utanför den vanda synkretsen? Det var enbart dumt att känna sig förödmjukad för den sakens skull, dumt att uppfatta sin begränsning som en mänskligt förnedrande oförmåga. I själva verket var det han ensam, som här i detta sällskap av konstnärlig näston och extravagans representerade det typiskt mänskliga. Han ensam, inte...