Cody Buffalo Bill: Självbiografi

1. Auflage 2017
ISBN: 978-87-11-80809-2
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 303 Seiten

William F. Cody levde ett mycket spännande liv och det mesta ryms i denna självbiografi. Han var redan som ung en mycket skicklig ryttare och fick många uppdrag som spejare och depeschryttare inom militären. Han kom att kallas 'Buffalo Bill' och reste runt hela Amerika med sin vilda västern-cirkus. Under sin livstid träffade han, förutom kungligheter och andra berömda, även färgstarka personligheter som Sitting Bull, Wild Bill Hickock och Texas Jack. William Frederick Cody (1846-1917), även populärt kallad Buffalo Bill, var en legendomspunnen amerikansk soldat, buffeljägare och artist.

Autoren/Hrsg.

Cody, William F.

Weitere Mitwirkende

Pettersson, Sven-Ingmar

Leseproben

Första kapitlet
Jag ämnar nu följa spåret tillbaka genom det gamla Västern, det Västern jag kände och älskade. Att få visa dess skönhet, dess under och dess utvecklingsmöjligheter för dem som under min ledning sett det för första gången har under hela mitt liv gett mig åtskillig glädje. När jag nu i tankarna färdas genom denna vildmark och ser den framför mig kommer det att bli en ännu större glädje att ta med mig denna boks alla läsare. Och om deras intresse för detta min ungdoms underbara land skulle tändas, då de i mitt sällskap får uppleva spännande äventyr från den gamla goda tiden, träffar några av de djärva män som skrev dess historia med bössa och revolver och vid lägerelden lyssnar till mina berättelser om bufflarna, indianerna, postdiligenserna och ponnyexpressen, så skulle jag känna mig djupt priviligierad. Nutidens indianer med sin utbildning och med smak för stärkkragar och biografer är lika talrika som förr i världen — men inte fullt så pittoreska till sin natur. På de små områden av de väldiga vidder, som civilisationen har lämnat kvar åt dem, inväntar de apatiskt sin av ödet bestämda undergång. Det finns inte längre några bufflar kvar. Kvar finns heller inga postdiligenser, som så ofta blev stoppade av buffelns vandringar. Borta är ponnyexpressen, vars hastighet kunde liknas vid vindens men som ändå inte är mycket i jämförelse med den tända gnista som flyger genom telegraftråden. Nu finns det heller inte kvar några bensamlare, som skrapade ihop de vitnade minnena av de stora hjordar som en gång fyllde prärierna. Men den gamla goda tidens Västern — med dess hårda liv, dess bittra strider och dess väldiga obebodda områden kan aldrig någonsin utplånas ur mitt minne. Dessutom hoppas jag att den inte kan glömmas av Amerikas folk för vilket den har blivit en ovärderlig egendom. Jag har haft förmånen att få tillbringa mina bästa år vid gränsen. Jag har känt och tjänstgjort under sådana fältherrar som Sherman, Sheridan, Miles, Custer och A. A. Carr. Det var män som skulle ha varit självskrivna som höga befäl i vilken armé som helst. Jag har också deltagit i striderna mot många av de mest berömda indianhövdingarna. Både goda och dåliga gränsjägare, banditer och hederliga män har varit mina lägerkamrater. På detta sätt har jag lärt känna det land jag nu tänker berätta om; och få nu levande har känt det på samma sätt som jag. För inte så länge sedan har jag, i hopp om att mer permanent kunna skildra denna tid, hjälpt till att regissera åtskilliga bataljer med indianer för olika filmer. Och tack vare ett vänligt tillmötesgående från krigs-och inrikesdepartementet har jag också i detta avseende fått hjälp av både soldater och indianer. Jag sitter nu på nytt i sadeln på min häst och står till mina läsares förfogande som förare på en avgjort intressant och kanske också lärorik färd längs det gamla spåret. Jag ska se till att vi undviker farorna och strapatserna, men många gånger kommer vi att lämna järnvägen och den bekväma pullmanvagnen och långt inne bland kullarna se krigsmålade indianer rida fram i långa rader eller de ännu vildare mormonska Daniterna överfalla prärieskonarna. På senare tid har jag fört Västern till Östern i ett cirkustält. Nu hoppas jag få ta med mig människorna i Östern och den nya Västern till den gamla Västern och kanske också någon gång få hjälpa historikerna med en del nytt material. Jag tänker försöka göra mina resvägar varierande, eftersom olika scenerier är av stor betydelse för en vägvisare som jag. För er tänker jag beskriva en hel del roliga tilldragelser och spännande äventyr som jag har varit med om. Och vår sista anhalt kommer att bli i soluppgången — New Wests soluppgång med dess böljande sädesfält och fantastiska städer längs bergsluttningarnas sidor, där vattnet är fruktbart och där människor blir rika. Jag föddes på en farm nära Leclair i Scott County, Iowa, den 26 februari 1846. Min far Isac Cody hade utvandrat till vad som på den tiden var en gränsstat. Han och hans släkt hade alla bott i Ohio. Det hade också min mor och hennes släkt gjort. Jag minns att det fanns fullt av indianer i trakten. Dessa såg nog så vilda ut då de traskade omkring på gatorna eller kom ridande på vägarna på sina ponnyer. Men de var inte fientligt inställda mot något annat än arbete och tvål och vatten. Vi hade det ganska bra på den lilla farmen och var till och med relativt välbärgade. Min mor, som hette Mary Ann Leacock som ogift, deltog med stor iver i det sociala arbetet i trakten. Bildning var så sällsynt på den tiden att inte ens lärarna i skolan alltid hade någon sådan. Mor var i detta avseende överlägsen de flesta och skolrådet brukade skicka alla sökande till skollärarplatser till henne för att testas, innan nybyggarbarnens späda förstånd överläts i deras vård. Men far hade äventyrslusten i blodet. Järnvägen, som var den enda jag hade sett vid den tiden, sträckte sig ända bort till Port Byron i Illinois, på andra sidan om Mississippi. Då man upptäckte guld i Kalifornien år 1846 och hela landet sattes i rörelse, kom lycksökarna resande först med denna järnväg för att senare fortsätta den långa resan med oxvagnar över prärien. Det var verkligen någonting som passade far. År 1850 skulle han ge sig i väg, men det blev ingenting av med den saken även om jag aldrig har fått veta varför han nu inte längre trivdes i Iowa. År 1853 sålde han farmen, kreaturen och så gott som alla våra tillhörigheter och året därpå gav vi oss i väg till Kansas, som snart skulle öppnas för invandrare. Alla våra saker var lastade på två vagnar. I en tredje vagn åkte min mor och mina systrar. Far hade också låtit tillverka en lastvagn av sådant slag som byteshandlarna brukade ha. Den fylldes med röda filtar, pärlband och annat, som han visste, att indianerna tyckte om. Min ende bror hade dött tidigare, när han ramlat ner från en häst, så jag var fars närmaste man. Det var något jag faktiskt var ganska stolt över. Min farbror Elijah ägde en diversehandel i Weston, Missouri, alldeles vid gränsen till Kansas. Bortsett från att han var byteshandlare, exporterade han en hel del hampa. Dessutom var han slavägare. Vårt första mål var Weston. Far hade bestämt sig för att staka ut en jordlott i Kansas och börja ett nytt liv i detta orörda land. Hade han kunnat förutse de förskräckliga följder som detta beslut skulle föra med sig för honom själv och hans familj, skulle vi säkert ha stannat kvar i Iowa. I så fall hade jag säkert växt upp till en Iowafarmare, även om det nu verkar som en omöjlighet. Det tog oss trettio dagar att komma till Weston. Varenda en av dessa var jag lycklig. I Weston lämnade vi kvar bagagevagnarna och min mor och mina systrar hos min farbror. Till min stora glädje tog far mig med på sin första tur in i Kansas. Där skulle han staka ut sin farm samtidigt som han bedrev bytesaffärer med indianerna. Jag kommer aldrig att glömma hur glad jag blev, då far pekade på blockhuset vid fort Leavenworth och sa: ”Min son, nu ser du här ett riktigt fort för första gången i ditt liv.” Och det var onekligen ett riktigt fort. Kavallerister eller dragoner som de då kallades, fäktades med sabel. Sablarna blixtrade i solskenet. Artilleri mullrade över exercisfältet. Infanteri marscherade fram och tillbaka. Vid fortet fanns också män som var helt och hållet klädda i hjortskinn och med mössor av tvättbjörnskinn eller bredbrättade slokhattar. De var den sortens gränsjägare som jag hade drömt om. Indianer drev omkring. De var...