Eriksson Oktoberoffer

1. Auflage 2021
ISBN: 978-91-7969-218-6
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 0 - No protection

E-Book, Swedish, 74 Seiten

En ung man får nog av sitt inrutade liv och ger sig ut i natten på jakt efter äventyr. Men det finns gränder man inte bör gå in i, råd som inte ska följas och dolda platser som ska undvikas. Snart har jakten på äventyr förvandlats till en mardröm. En halloweenfest får oväntade besökare. Som inte behöver klä ut sig för att passa in. En far tar med sin dotter på en lång bilresa för att återförena en splittrad familj. När ytterligare en passagerare ansluter visar det sig att allt inte är som det verkar. Allra minst målet med resan. Oktober är månaden då solen vänder bort sitt ansikte, naturen drar sin sista suck och då vi stänger dörrar & fönster och tänder ljus som skydd mot mörkret. Det är då torra grenar knackar som skelettfingrar på våra fönster mitt i natten, vi ser skepnader i skuggorna och hör okända ljud från källare och vindar. Det är även den tid på året då gränsen mellan de levande och döda är som tunnast. Då det sker de mest otroliga, osannolika och fruktansvärda saker. Oktober är också den månad då de tre skräckberättelserna i den här samlingen utspelar sig.

Peter X. Eriksson är författare och frilansskribent. Han trivs väldigt bra vid sitt skrivbord där han bland annat skriver manus, sketcher, krönikor, artiklar, noveller, humor, rysare och mycket annat. Bland hans tidigare böcker finns titlar som På Y-fronten intet nytt, Handbok för pojkvänner, Ointelligent design och Ursäkta, hur dags går jorden under? Oktoberoffer är hans skönlitterära debut.

Autoren/Hrsg.

Eriksson, Peter X.

Leseproben

Baklänges, för tur Elliot tittade efter visitkorten som flöt iväg i strömmen som små vita barkbåtar. Han singlade iväg dem ett efter ett, som om han delade ut kort på en pokerkväll. För varje kort försett med hans namn och krångliga titel (som han fortfarande inte lyckats förklara så att hans mamma förstod) han gjorde sig av med så kände han sig lättare och gladare. När visitkortsfodralet var tomt slängde han i sitt passerkort och grävde upp telefonen ur rockfickan. Han tittade på den en kort stund innan han släppte ner den också i strömmen. Han följde det gröna ljuset med blicken. Det blev allt svagare när det försvann ner i vattnets mörkgröna dunkel, tills det slocknade helt och hållet. I alla filmer Elliot sett hände det alltid något stort och avgörande när en person beslöt sig för att ändra på sitt liv. De blev förälskade i sin raka motsats, var nära döden, eller kom vilse på en främmande plats. Någonting som skakade om dem. För honom hade det känts mer som en matförgiftning i ultrarapid. Ett ständigt ökande illamående vars förlopp dragits ut över flera månader. Det hade börjat med känslan av att han bar på en liten betongklump längst ned i magen. En tung, tryckande känsla som alltid följde honom. Sen hade den sura smaken kommit. Elliot var inte säker om den kom ifrån hans mage, eller om det var från hans själ. Efter den kom de oförklarliga kallsvettningarna. Och han kunde svära på att hans hjärta hoppade över ett slag ibland. Något låg och ruttnade inom honom, och snart var det allt han kunde tänka på. Nerven och hetsen på kanalen, krogsvängarna med kollegorna, allt det blev till något som skedde långt bort i bakgrunden. Elliots liv började rotera som en satellit runt den där klumpen i magen. Och ikväll hade han spytt ut den. Elliot hade suttit vid sitt skrivbord och stirrat rakt genom skärmen när Linus viftat med promotionbiljetter till kvällens konsert framför hans ansikte och skrutit med att han bokat kanalens loge i arenan. Elliot hade ryckts tillbaka till nuet och något inom honom hade vaknat till. Musik hade alltid fått hans hjärta att pumpa snabbare. Ett riktigt bra gig var nog precis vad han behövde för att bli av med surklumpen inom sig. När de väl var på plats kändes det ännu värre. Livekänslan var som bortblåst. Att se konserten från logen ovanför läktarna var som att se den på tv. Filtrerad, dämpad och fjärran. Bandet såg ut att vara två mil bort. Sångarens röst lät som om den behövde kämpa sig upp ur kvicksand och genom motvind för att nå fram till Elliots öron. Kollegorna satt i sofforna, drack öl och snackade skit. Nonchalerade konserten som pågick nedanför dem. Elliot hade känt hur irritationen kröp i honom varje gång han hörde deras skratt i bakgrunden. De var turister. Bara där för att kunna skryta om att de varit på plats. Han hade rest sig och gått bort till fönstret när de andra börjat prata om den nya hallåan. En ung tjej från någon lokalkanal som blivit värvad tack vare sin lantliga och oskuldsfulla charm. Hon hann inte mer än kliva in genom dörrarna så hade buden gått om vem som skulle ‘spetta’ henne först. Elliot behövde inte ens lyssna för att veta att han inte ville höra mer. Deras ansikten och gester förrådde dem. Skratten förde inte med sig någon vänlighet. Tvärtom. De berättade bara om ytterligare något de inte respekterade. Smaken i Elliots mun var surare än någonsin. När ljuset på scenen släcktes ned mellan två låtar hade Elliot sett två saker. Det ena var fansen som hoppade vilt längst framme vid scenkanten. Det var så man skulle uppleva en konsert. Rakt i ansiktet. Som en käftsmäll. Gå därifrån med blåmärken, tinnitus och ett stort jävla leende på läpparna. Inte sitta högt uppe i en VIP-loge som någon gammal stofil. Det andra han hade sett var sin egen spegelbild i glaset: En blond, välfriserad man i kostym – den totala motsatsen till de svartklädda, långhåriga fansen som röjde där nedanför. Han och de andra hade åkt hit direkt efter jobbet och Elliot hade inte hunnit byta om. Slipsen låg i fickan och de två översta knapparna i skjortan var uppknäppta, men det han såg reflekteras var ändå en ung man i en gubbes uniform. Hans ansikte sjukligt blekt mot den mörka bakgrunden, som om det var hans eget spöke som stirrade tillbaka på honom. Elliot tänkte att om han fått syn på den här mannen för bara något år sen hade han garanterat skrattat rått åt honom. Hade han varit full nog, och gänget han hängt med tillräckligt stökigt, kanske de till och med spöat honom efteråt. Kanske var det just den tanken som fått bägaren att rinna över. Elliots hjärta hade börjat bulta så hårt att det kändes som om det skulle slita sig ut ur bröstet på honom. Hans händer hade börjat skaka, kallsvettningarna bröt fram och han fick känslan av att han skulle kräkas precis när som helst. Flyktresponsen hade slagit till och han hade precis hunnit greppa sin rock innan han sprang ut därifrån för allt vad benen höll. Kollegornas förvånade rop ekande långt bakom honom. Han hade rusat ut ur arenan och fortsatt att springa i blindo ända tills det kändes som om lungorna stod i brand och han inte orkade ta ett enda steg till. Då hade han skakande rasat ned vid ett stängsel och bara flåsat. Men illamåendet var borta. Som om han sprungit ifrån det. När benen bar honom igen strövade han planlöst iväg i den mörka höstnatten. Förundrad över hur oväntat bra han plötsligt mådde, och hur befriande det kändes att inte vara på väg mot något givet mål. Han hade passerat en telefonkioskstor Sibyllagrill och köpt en gourmetrulle och en fickljummen Pucko av en trött och svettig, men leende man. Satt sig på en tom bänk och slukat rullen med en knappt användbar plastgaffel. Lövbiten, moset och steppsalladen hade smakat bättre än något han ätit på mycket länge. Det smakade riktig mat. Inte som skiten han i vanliga fall brukade trycka i sig mellan två telefonsamtal, eller krafset han och kollegorna petade i sig på affärsluncherna. Mätt och nöjd hade han ställt sig mitt på bron och börjat slänga bort bitarna från sitt gamla liv. Som offer till strömmen. När Elliot tömt fickorna på alla jobbprylar sträckte han på sig och lyssnade på natten. Surklumpen i magen var borta. Friskt blod flödade i hans ådror och det kändes som om hans sinnen vaknat upp ur en djup vintersömn. En spröd melodi från en tenorsax studsade mellan husväggarna och drev iväg efter gatorna och gränderna. Vid andra änden av bron stod en gatumusikant halvlutad mot en vägg och skickade iväg toner ut i natten. Elliot kände att han ville tacka saxofonisten för att han fått uppleva någonting äkta och levande ikväll utan att logefönster eller ytliga idioters skratt förstörde upplevelsen. Han tog fram sin plånbok i italienskt kalvskinn och grävde efter något att lägga i fodralet. Förutom raderna av kort hittade han bara en tjuga och några småmynt. Han använde ju i stort sett bara korten numer. Pengar kändes så … ohygieniska. Nåja, småväxel var bättre än ingenting alls. Saxofonisten bugade lite efter att Elliot släppt ned pengarna och tutade vidare på vinjettmusiken till Familjen Addams. Det var ju den kvällen ikväll, tänkte Elliot. En bra kväll för bus. Elliot gick tillbaka över bron han aldrig lärt sig namnet på och svängde upp mot kyrkan han inte heller hade någon aning om vad den kallades. Men han var rätt säker på att den hade något kvinnonamn. Helenakyrkan, eller Brigittakyrkan. Något åt det hållet. En så gammal byggnad borde väl kunna förlåta en förvirrad själ som krupit upp så långt upp i sitt eget rövhål att de enda platser han säkert kunde namnet på i staden där han bodde var sin egen och jobbets adress samt två, tre stamställen. Elliot skakade på huvudet åt sig själv. Han bodde i en storstad, full av sevärdheter, överraskningar och äventyr, och det enda han sett under flera års tid hade varit sin egen säng, sitt skrivbord och några bardiskar och krogväggar. Plötsligt fick Elliot en idé. Han skulle gå vilse. I sin egen stad. Bara följa näsan och traska på. Skit i att det var sent. Skit i att det var kallt. Han hade redan kapat alla förtöjningar. Det här var den viktigaste dagen i hans liv. Man avslutade den inte med att gå hem och lägga sig. Och han var mitt i en storstad, inte i Gobiöknen. Det var ju helt omöjligt att hamna längre bort än högst tio minuters promenad från en taxi eller någon form av lokaltrafik. Elliot fällde upp kragen och vek in i en gränd som han tyckte såg spännande ut. Han fortsatte att svänga vidare in i gränd efter gränd. Han tittade in i fönster, drog fingrarna efter stenväggar, kände kullerstenarnas ojämnheter genom skosulorna, andades in den friska nattluften. Elliot hade aldrig känt sig mer levande än så här. Han ville bara fortsätta att gå och gå ända tills gryningen kom. Han hade hittills inte mött någon på sin färd. Han hade nu hamnat långt bort från butikerna och krogarna. Förmodligen bodde det bara barnfamiljer i de här kvarteren. Slutkörda människor som alltid somnade före midnatt, även om de var lediga dagen efter. Allt hade varit lugnt och stilla. Men nu såg han hur något lös upp kullerstenarna framför honom. Tvärs över gränden hade någon ställt upp en...