Eriksson Ursäkta, hur dags går jorden under?

miljöfrågor för oss som hellre blundar
1. Auflage 2021
ISBN: 978-91-7969-031-1
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 0 - No protection

E-Book, Swedish, 152 Seiten

Klimatförändringar, växande sopberg, giftiga utsläpp och djurarter som försvinner. Vad håller egentligen på att hända med vår planet? Kommer växthuseffekten att göra så att isen blir den dyraste råvaran i en gin & tonic? Och om vi nu inte ärver jorden av våra föräldrar utan lånar den av våra barn, hur mycket kommer ungarna att kräva av oss i straffränta? Den här boken är till för alla som vill veta mer om vår miljö men gärna slipper pekpinnar och deppiga domedagsscenarion. På ett enkelt och underhållande sätt tar den upp vilka problemen är, hur de uppstått och hur vi ska bära oss åt för att ta itu med dem. Den innehåller även en snabbgenomgång i ekologi för de som hellre hänger på krogen än i skogen, berättar varför måndagsmorgnar är ett av de största hoten mot vår miljö, ger praktiska miljötips för lata och visar att det går att rädda världen utan att gå i kloster.

Peter X. Eriksson är författare och frilansskribent. Han trivs väldigt bra vid sitt skrivbord och har där skrivit manus, sketcher, krönikor, artiklar, noveller, rysare och mycket annat. Bland hans tidgare böcker finns bland annat På Y-fronten intet nytt och Handbok för pojkvänner.

Autoren/Hrsg.

Eriksson, Peter X.

Leseproben

3

Trubbel i paradiset

Människan dyker upp och tycker att det är tråkigt att rätta munnen efter matsäcken

Större delen av vår resa har bara handlat om planeten, av den enkla anledningen att det inte funnits några människor. Men nu har de första människoliknande typerna dykt upp och inte bara börjat släpa knogarna i backen utan även släpat dem ganska långt. När det bara är 10 meter till mållinjen (för sådär 50 000 år sen) går det att hitta oss nästan överallt på jordklotet.

Under vår första tid här på jorden gjorde vi inte så mycket väsen av oss. Vi käkade nötter och bär och jagade. Vår miljöpåverkan var relativt liten. Men när det är 2 meter kvar (för runt 10 000 år sen) kommer vi av någon anledning på att det där med att vara jägare-samlare bara är så ute, och att slå sig ned för att odla grödor och tämja djur är värsta nya grejen. Jordbruksrevolutionen är här.

Det finns några teorier om varför vi lade om vår livsstil på det här sättet. Min personliga favorit (om än något mindre populär i forskarkretsar) är att vi blev bofasta och började odla grödor för att kunna brygga öl.

Enligt mina personliga erfarenheter av det mänskliga släktet är just löftet om alkoholhaltiga drycker en stor motivation till att få saker att hända. Den forskare som lägger fram klara bevis på att klimatförändringarna kommer att slå ut förutsättningarna för att tillverka öl, vin och whisky kommer förmodligen att bidra till att vi löser problemen på högst två veckor.

Resan rullar på. Under den sista metern hittar vi på saker som städer, klasser, pengar, historia, organiserad religion, storskaliga krig och andra saker som vi övergripande brukar kalla för “civilisation”.

De sista 3–4 centimetrarna (200–300 åren) lägger utvecklingen in en högre växel. James Watt får fart på ångmaskinen och hantverken övergår till serieproduktion. Industrialiseringen är här – en fas av människans historia som innebär stora förändringar. Hittills har vi huvudsakligen nyttjat de saker vi har omkring oss i naturen, som grödor, skog och fisk. Men nu kommer vi på att det även finns spännande saker under backen. Vi gräver upp malm som ger oss metaller. Vi hittar fossila bränslen som kol, olja och naturgas som ger oss en himla massa billig energi.

Har man väl hittat olja måste man ju ha kul med den, så vi uppfinner bilen och flyget också. Nu kan vi resa och frakta varor i en betydligt större utsträckning än tidigare. Vi koloniserar andra länder (det fanns visserligen människor där innan, men de räknades inte för de hade inga bilar) och allt fler flyttar in till städerna. Den värld som vi nu känner till har anlänt.

Under den här utvecklingsfasen uppfann vi inte bara en massa saker – vi hann ha roligt mellan lakanen också. När vi blev jordbrukare var vi uppskattningsvis inte mer än fem miljoner människor på den här planeten. Kring år 0 hade vi ökat till runt 200 miljoner. När den industriella revolutionen kom var vi runt en miljard. Vid förra sekelskiftet drygt en och en halv miljard. Efter andra världskriget två och en halv. På 70-talet blev vi fyra miljarder. Vid millennieskiftet var vi sex och när jag skriver det här 2007 är vi uppskattningsvis 6,6 miljarder människor som lever på jorden.

Den som har följt den här befolkningsutvecklingen med en miniräknare börjar kanske bli en smula kallsvettig vid det här laget. Bara de senaste 40 åren har ju världens befolkning mer än fördubblats. De goda nyheterna är att den här explosionen av människor har börjat ebba ut. Vi blir fortfarande fler och fler men takten minskar och forskarna beräknar att befolkningen kommer att stabiliseras på omkring nio miljarder runt 2050. Alltså en ökning med “bara” 50 procent.

Man har märkt att när välfärden ökar i ett land så minskar barnafödandet, vilket visat sig i vår del av världen där födslosiffrorna i det närmaste är negativa.

Jag förstår det här till fullo. När livet går från att överleva fattigdom till att göra karriär och lära sig programmera dvd-spelaren ramlar fortplantning ned på priorieringslistan (utom möjligtvis i de fall när man skaffar barn för att det ska finnas någon i familjen som begriper sig på hemelektroniken).

Hur påverkar då alla dessa människor miljön?

Jag läste en gång ett kritiskt inlägg i debatten om befolkningsexplosionen där man menade att det inte var ett problem eftersom världens befolkning ryms med armbågs lucka på Gotland. Det finns ju gott om plats på den här planeten, menade den kritiska skribenten.

Det här påståendet kanske stämmer (jag har inte orkat kontrollräkna), men det utgår också från att vi människor nöjer oss med att tillbringa livet stående på Gotland med armbågs lucka.

Det första vi behöver är mat och vatten, och ett ställe att göra av med det när det kommer ut i andra änden (killen framför mig i folksamlingen på Gotland kan ha synpunkter på om jag gör det på stället). Dessutom behöver vi kläder och tak över huvudet. Och gärna något sätt att värma upp taket över huvudet på eftersom det kan bli kallt på Gotland ibland. Och tråkigt. Jag vill ha lite böcker också, och en tv och dator. Och gärna en telefon så att jag kan prata med mina kompisar längre bort i folksamlingen. Ska jag ha råd med de sakerna måste jag ju ha ett jobb också. Och förr eller senare lär jag bli less på att stirra på kontorsväggarna åtta timmar om dagen och vilja resa bort. Det verkar som om Gotland inte räcker till längre.

När det kommer till människans påverkan på miljön är inte hur många vi är den enda faktorn, eller kanske ens den viktigaste, utan vad vi håller på med. Någonstans under vår utveckling gick vi från att vara till att ha.

Vår lust att skaffa saker som inte har med vår direkta överlevnad att göra, det vill säga mat, vatten, skydd och värme, har ständigt ökat. Framför allt under andra halvan av 1900-talet. Bara mellan 1975 och 1998 fördubblades konsumtionen i världen.

Inte helt jämnt fördelat, dock. Den rikaste femtedelen av jordens befolkning, det vill säga vi i västvärlden, står för 86 procent av den privata konsumtionen och har 90 procent av världens alla bilar. 225 miljardärer äger lika mycket som den fattigaste halvan av världen. Samma snedfördelning gäller energin. En svensk förbrukar ungefär 20 gånger så mycket energi som till exempel en indones.

Ett sätt att mäta vår påverkan är genom ekologiska fotavtryck. Nej, det har inte med skitiga fötter på nyskurade golv att göra. Jag förklarar genom att börja med min morgon istället.

Det första jag gör är att gå på toaletten och förbruka vatten. Eftersom jag inte bor vid en sjö utan mitt i stan måste vattnet renas i ett reningsverk och transporteras till mig genom att pumpas i rörledningar, både före och efter jag har använt det.

Sen kurrar det i magen. Lite frukost skulle inte sitta dumt. En rostad macka, möjligtvis gjord på säd från någon skånsk åker, smakar gott. Pålägget varierar. Ibland har jag rökt kalkon från Brasilien, men just idag har jag köttbullar som, om jag får tro förpackningen, ska vara gjorda av svenska kossor. Men även svenska kossor behöver lite kraftfoder ibland, till exempel sojabönor från Brasilien.

Köttbullarna är färdigstekta. Förmodligen i margarin som innehåller palmolja, som odlas i Malaysia och Indonesien. Sköljer ned mackan med ett glas apelsinjuice från, inte vet jag, Spanien? Florida? Sen en kopp kaffe gjord på bönor från bland annat Kenya och Colombia.

För att inte skrämma grannarna med min nakna kropp drar jag på mig ett par jeans och en t-shirt av bomull. Bara till t-shirten har det gått åt i runda tal bortåt 25 000 liter vatten vid bomullsodlingen (och en massa kemikalier och bekämpningsmedel, men jag kommer till det lite senare).

Nu kan jag inte såsa omkring längre. Ska det bli någon bok måste jag sätta mig vid datorn, som består av plast (gjord av olja uppumpad från jordens inre) och metaller (också förädlade råvaror från jordskorpan). När jag slår på datorn börjar den förbruka elektricitet från vattenkraftverk (fördämda älvar), kärnkraftverk (drivet av uppgrävt uran) och med lite tur även från vindkraftverk. Hade jag bott i något annat land än Sverige hade strömmen sannolikt kommit från fossila bränslen som till exempel kol.

Allt det här och jag har knappt stigit upp eller ens lämnat lägenheten.

När man räknar ut storleken på det ekologiska fotavtrycket tittar man på landets yta och hur mycket naturresurser såna som till exempel jag som bor där använder. Ju mer resurser man förbrukar desto större avtryck.

Även hur mycket vi förädlar resurserna spelar in. Törstig? Ett glas vatten sätter inte så stort avtryck, men handen på hjärtat så är det en rätt tråkig dryck, så hit med en läsk istället. Fast för att odla fram sockret i en liter läsk går det åt ca 100–200 liter vatten.

Det globala genomsnittet på ett ekologiskt fotavtryck är på två hektar (20 000 kvadratmeter), men eftersom vi shoppar ojämnt världen över så slår också storleken på avtrycken ojämnt. Vi i Sverige har ett genomsnittligt avtryck på runt sex hektar per person. I USA är det på tio hektar. Fattigare länder har naturligtvis mindre fossingar. Afrika har till exempel futtiga 1,3 hektar i snitt. Bangladesh bara runt en halv...