Frick Öppna sinnen

1. Auflage 2016
ISBN: 978-91-7569-528-0
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 236 Seiten

Jonas spränger alla gränser för att under 30 dagar leva så intensivt han bara kan. Hans mål är att göra det omöjliga möjligt. Tillsammans med sin följeslagare Katrin, som letar efter sin dotter, ger han sig in i det ena äventyret efter det andra för att rädda sitt liv. "Öppna sinnen" visar vilka möjligheter människan har om hon lämnar vardagen bakom sig och öppnar sig för livet. En resa i bilder från en främmande kontinent, fylld av känslor och personlig utveckling.

Florian Frick är född 1983 och bosatt i Stuttgart. Hans stora passion för fotografering slår igenom även i hans skrivande; i"Öppna sinnen, som är hans första roman, framträder Sydamerika i skarpa bilder.

Autoren/Hrsg.

Frick, Florian

Leseproben

1

Solen går ner och min blick glider över husen i stan och ljusen i natten. Det platta taket på sjunde våningen ger en nästan perfekt utsikt över ett sammelsurium av människor, byggnader och det konstgjorda ljuset som tänds nu. Dagen tar farväl och det går mot natt. Jag ska också ta farväl nu och göra plats för ett nytt jag. Det blåser och min glödande cigarrettstump knastrar till ännu en gång innan jag fimpar den mot betongbalustraden. Jag har vissa höjdproblem, men jag har vant mig vid att sitta och hänga ner med fötterna här uppe. Den här utsikten kommer jag att sakna…

”Jonas, du fryser ju ihjäl här uppe, kom nu in med dig!”

Alexa har sin långa morgonrock med de gröna prickarna på sig, den som hon fick av mig när vi var på loppis för länge sedan. Ett fint minne. Efter att instinktivt ha kastat en blick på henne vänder jag mig bort igen. Hennes bruna hår, hennes glasblå ögon och den lilla munnen som jag känner så väl, jag ser alltihop för mitt inre öga. Att titta på riktigt är onödigt, för framöver kommer jag att vara tvungen att leva på minnen och bilder av henne i mitt huvud. Jag nickar.

”Jag väntar på dig i vardagsrummet”, hörs det en gång till inifrån innan dörren går i lås.

Mina fingrar darrar redan av kylan och har blivit blå. Hjärtat har bultat hela dagen. Blicken faller på tidningsartikeln bredvid mig. Jag viker försiktigt ihop bladet. De djupa vecken vittnar om att jag redan läst artikeln många gånger. Jag sticker den i byxfickan, tar ett djupt andetag och tittar ner på Berlin en sista gång. Det är dags, strax kommer det att ske.

Trappan från terrassdörren leder direkt till Alexas tvåa. Dörren till lägenheten är bara tilldragen och jag går in. Det känns som om jag beträder en teaterscen. Hon sitter i vardagsrummet, avslappnad, med ena benet under sig. Våra blickar möts, jag klarar det bara ett ögonblick. Jag tittar ner, som om jag behövde navigera mig fram till soffan, fast jag skulle kunna gå den biten i blindo. Jag sätter mig tvekande hos henne, tittar rakt fram in i den tomma väggen och tycker det är synd att det inte står en TV där, som hade kunnat avleda lite. Alexa är mycket känslig och känner mig bättre än någon annan. Jag känner hur hennes blick vilar på mig och hur situationen långsamt tar en vändning genom mitt tigande. Nu sker det ofrånkomliga, jag låter det ta sin början. Min blick glider långsamt åt höger, utmed väggen, tills jag har vridit huvudet så pass att jag kan se in i hennes ansikte.

”Det är slut, Alexa”, säger jag lugnt och sakligt.

Tystnad… hennes ögon spärras upp, underläppen dras in så långt att en körsbärskärna skulle få plats. Det går kalla kårar utmed ryggen på mig.

”Jonas?! Vad är det du säger? Vad menar du?”, säger hon frågande, fastän jag inte hade kunnat vara tydligare. Jag är tyst ett ögonblick, tar sedan ett djupt andetag för att verka mer övertygande i min saklighet.

”Precis det jag säger, jag lämnar dig.”

Jag får ett slag från sidan, det är bara med handflatan – jag hade väntat mig mer.

”Är du galen, Jonas? Vad i alla världen är det? Är det nåt jag inte vet? Är vi inte ett lyckligt par, som älskar varandra? Varför pratade du då för en månad sen om att vi skulle flytta ihop?” Meningarna sprutar ur hennes mun, medan hon rynkar ögonbrynen mot pannan och får tårar i ögonen.

”Nu är det så bara”, svarar jag kallt.

Ögonblicket är fyllt av tyngd, jag hade testat de här orden länge och uttalat dem framför spegeln. Om mitt ansikte ser ut som när jag övade vet jag inte. Hon lägger sin hand på min axel, mycket varsamt. Mitt hjärta hamrar.

”Jonas, du är ju inte dig själv. Vi pratar om det, du vet ju att vi kan prata om allt. Vi hittar en lösning. Du kan inte mena allvar med det du säger, vad är det som är fel?”

Hon kan inte bråka, det är hon alldeles för fridsam för. Men att reagera på det här sättet till och med i ett ögonblick som detta, det är verkligen förvånansvärt.

”Alexa, jag har legat med Silke”, avslöjar jag så att det inte kan missförstås.

”Har du varit otrogen? Med Silke?!” skriker hon ilsket och rusar upp.

Fridsamheten slår i ett huj över i raseri, som om ett skott avlossades och hundratals fåglar skrämda lyfte från träden.

”Hur kan du göra så mot mig? Ditt fanskap, hur kan du bara? Varför?” säger hon och tar ett stort steg bort från mig.

”Det hände bara. Kanske har jag saknat känslan av äventyr. Vi har det ju harmoniskt tillsammans, men vi är inte så mycket av ett par. Vi är ju mer vänner än älskande.”

”Äventyr? Vad är det du vill ha? Ska jag låta dig piska mig kanske?”

”Vi behöver inte diskutera det”, svarar jag och hivar mig upp från soffan.

Vi står mittemot varandra, åtskilda av det lilla glasbordet, som om det var ett smält isflak som inte kunde bära oss längre.

”Så stick då! Stick med detsamma och kom aldrig tillbaka! Hur kan du göra så mot mig!”, skriker hon till mig med en kraft i rösten som jag inte känner igen.

Och sedan: Nu kommer det, jag kan se det. Hennes ögon blir mer än glasliknande. De får ett allt ljusare skimmer och den salta vätskan fyller dem. Underläppen darrar, hennes ögonbryn ger henne en förtvivlad uppsyn. Jag står inte ut med den åsynen, utan böjer ner huvudet och går i en halvcirkel runt henne, som om jag var en hund som får skäll. Sakta öppnar jag dörren till trapphuset och går ut ur lägenheten. Jag kastar en sista blick in i det klart upplysta rummet. Hon är kvar på samma ställe och har ryggen vänd mot mig. Långsamt sjunker hon ner på knä och sätter händerna för ansiktet. Hennes axlar skakar i takt med hennes tårflöde, allt strömmar ut ur henne, en oerhörd besvikelse, sorg, ilska och en lycklig framtid, som nu hör till det förgångna. Jag känner mina egna tårar, som ligger djupt inne i mig. Sakta stänger jag dörren, det ljusa snittet av rummet blir smalare och smalare, tills också den sista strimman ljus försvinner. Där står jag utan att röra mig i det mörka trapphuset. Det får gå ett par sekunder innan jag trycker på ljusknappen på trappavsatsen. Dags att gå, jag har framtiden i min hand.

De sista dagarnas förberedelser har gått enligt planerna. Jag lämnar huset, ser mig inte om och tar bussen direkt till flygplatsen Berlin-Tegel, där jag redan varit på morgonen. Väl där går jag målmedvetet mot raden av förvaringsskåp och tar ut min fulla ryggsäck som jag köpt dagen innan och mitt pass som fortfarande efter två år väntar på sin första stämpel. Vid informationsdisken möter mig en hårt sminkad dam med ett leende som fortfarande är anmärkningsvärt naturligt. Jag uppskattar att hon är i 45-årsåldern och hon uppfyller optiskt de krav som hennes jobb ställer.

”God kväll, vad kan jag hjälpa till med?”

”Hej, jag är ute efter ett flyg som går så snart som möjligt och det ska vara ganska långt iväg. Ett främmande land nånstans vid världens ände! Och det måste vara varmt där”, svarar jag målinriktat på hennes fråga och därmed har jag redogjort för alla mina önskemål.

”Kan du säga lite mer? Vad får biljetten kosta? Vi har ett stort antal resmål. Har språket betydelse?”

Språket, det hade jag inte tänkt på.

”Det tror jag inte spelar nån roll. Ge mig ett par förslag bara”, svarar jag och rycker på axlarna.

”Okej, då ska jag se efter. Ett ögonblick bara.”

Medan hennes naglar smattrar mot tangentbordet tittar jag närmare på namnskylten som sitter fäst på hennes blus.

”Ja, jag har ett flyg till Bali i Indonesien för 599 euro, eller ett till Buenos Aires i Argentina för 579 euro eller till New Delhi i Indien för 499 euro.”

”Mm, egentligen kvittar det, jag känner inte till nåt av de länderna och kan inte språken där. Vilket flyg går först?”

”Det till Buenos Aires, check-in senast om en timme.”

”Då får det bli så, jag tar Argentina”, säger jag...