Hugo Skrattmänniskan

1. Auflage 2016
ISBN: 978-87-11-64817-9
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 387 Seiten

I 1600-talets England köper ett kringresande sällskap barn för att deformera dem och sälja dem som narrar. Den föräldralöse pojken Gwynplaine får sitt ansikte opererat så att det ser ut som att han alltid ler. Han försörjer sig på att låta marknadsbesökare förskräckas av hans groteska, skrattande ansikte. Men Gwynplaine är inte den alla tror: i hans förflutna finns kopplingar till Englands mäktigaste män och kvinnor. Skrattmänniskan är ett ständigt aktuellt verk som gjorts till både film, teater och radioteater. I originalöversättning av Einar Ekstrand Victor Hugo (1802-1885) var en av Frankrikes mest kända författare och hans verk lever kvar än idag. Han skapade klassiker som Ringaren i Notre Dame och Samhällets olycksbarn.

Autoren/Hrsg.

Hugo, Víctor

Weitere Mitwirkende

Ekstrand, Einar

Leseproben

I.
Ursus.
Ursus och Homo voro förenade genom en innerlig vänskap. Ursus var en människa, Homo var en varg. Deras lynnen stämde väl överens. Det var människan, som hade döpt vargen. Sannolikt hade mannen även själv valt sitt eget namn; medan han funnit Ursus lämpligt åt sig själv, hade han funnit Homo lämpligt åt djuret.a Förbundet mellan denna människa och denna varg drog fördel av marknader, sockenfester, folkträngseln vid gathörnen samt av den böjelse folk överallt har att höra på orationer och att köpa allsköns patentmediciner och kvacksalvarmedel. Den läraktiga och undergivna vargen fann nåd inför den stora hopen. Att se tama vilddjur roar alltid. En av våra högsta förnöjelser är att skåda uppvisningar av kammardressyrens alla varieteter. Det är detta, som gör att folket skockar sig, där kungliga korteger draga fram. Ursus och Homo vandrade från gata till gata, från torgen i Aberystwith till torgen i Yeddburg, från land till land, från provins till provins, från stad till stad. Då de pungslagit en ort, drogo de till en annan. Ursus bodde i en rullande koja, som Homo drog om dagarna och vaktade om nätterna. På svåra vägar och i uppförsbackar tog människan remmen på axeln och drog broderligt sida vid sida med vargen. Så hade de åldrats tillsammans. De slogo läger var det föll sig, på en hed, i en glänta, vid en korsväg, utanför en by eller en köping, på torget, vid de offentliga promenaderna eller vid en park. När vagnen stannade på en marknadsplats, när skvallersystrarna sprungo dit med andan i halsen och de nyfikna omgåvo dem, var det Ursus som höll målron vid makt och Homo som teg och samtyckte. Med en liten korg i munnen gjorde Homo på ett hyfsat sätt en insamling bland de närvarande. De förtjänade sitt uppehälle. Vargen var bildad, människan likaså. Vargen hade dresserats av människan eller hade dresserat sig själv till en mängd vackra vargkonster, som gjorde, att insamlingen gick ledigare. Framför allt, vansläktas icke till människa, brukade hans vän säga till honom. Vargen bets aldrig, människan understundom. Åtminstone ville Ursus gärna gälla för att vara bitande. Ursus var nämligen misantrop, och för att giva uttryck åt sitt människohat hade han blivit taskspelare. För att leva också, ty magen har sina krav. Denne människohatande taskspelare var dessutom, antingen för att komplicera eller för att komplettera sig, även läkare. Läkare … det är icke mycket, Ursus var även buktalare. Man hörde honom tala utan att han rörde läpparna. Han kunde på ett förvillande sätt återge tonfall och uttal hos vilken röst som helst. Han kunde ensam härma sorlet hos en hel folkhop, vilket gav honom rättighet till titeln engastrimyth. Han antog den. Han härmade alla möjliga fåglar, trasten, bofinken, lärkan… alla resenärer liksom han själv. Stundom kunde han låta folket efter behag höra sorlet på ett torg, fullt av människoröster eller de växlande lätena i vildmarken, än bullersam som en pöbelhop, än barnslig och blid som morgonrodnaden. Sådana talanger finnas verkligen, ehuru de äro sällsynta. I förra århundradet levde en viss Touzel, som härmade människor lika bra som djur; han var anställd hos Buffon i egenskap av menageri. Ursus var skarpsinnig, originell och vetgirig samt förfaren i allsköns fabler, vantro och vidskeplighet. Han låtsades tro på allt sådant. Denna förställning utgjorde en del av hans slughet. Han såg folk i händerna och spådde dem, han lät dem veta, att det är farligt att möta ett svart sto och ännu farligare att i det ögonblick man anträder en resa höra sitt namn ropas av någon, som icke vet vart man reser, och han gav sig namn, heder och värdighet av »handlande i skrock». Han brukade säga: Skillnaden mellan ärkebiskopen av Canterbury och mig är den, att jag erkänner. Då ärkebiskopen fick höra detta lät han kalla gycklaren till sig … men Ursus var honom för slug; han avväpnade hans högvördighet genom att för denne läsa upp en julpredikan, som han, Ursus författat. Prelaten blev förtjust, lärde sig denna predikan utantill, höll den från predikstolen på juldagen och utgav den såsom varande av honom själv. Och därmed var Ursus förlåten. Såsom läkare kände Ursus till en hel mängd läkande örter. Han tillgodogjorde sig den helande kraft, som finnes i åtskilliga föraktade växter, björnbärsbusken, getapeln, olvonbusken, bläddreroten och många andra. Han behandlade tvinsot med ros solis, han använde efter omständigheterna bladen av mjölkörten, vilka avbrutna vid roten, utgöra ett avförande medel, och avbrutna vid toppen ett kräkmedel, han botade folk från strupkatarr medelst en vegetabilisk utväxt, som kallades »judeörat», han visste, vilken vassväxt som botar kokreaturen och vilken mynta som botar hästen. Han var invigd i alrunans hemligheter. Han helade brännsår med salamanderull, varav Nero, enligt Plinius’ utsago ägde en servett. Ursus hade en retort och en destillerkolv; han utförde artförvandlingar, han sålde universalmedel. Det berättades om honom, att han en gång varit inspärrad i Bedlam; man hade gjort honom den äran att taga honom för en dåre, men man hade släppt ut honom, sedan man upptäckt, att han endast var poet. Säkert är, att Ursus var en mäkta lärd man; han kunde tävla i phebuseri med Rapin och Vida. Han kunde skriva lika högtravande jesuitiska tragedier som pater Bonhours. Följden av hans förtroliga bekantskap med de gamlas aktningsvärda rytmer var, att han hade sina säregna bilder och en hel skara av klassiska metaforer. Han sade om en mor, föregången av sina två döttrar: Det är en anapest; om en far, efterföljd av sina två söner: Där kommer en daktyl; och om ett litet barn gående mellan sin morfar och sin mormor: Där är en amphimaker. Så mycket vetande kunde icke leda till annat än svält. Salernoskolan säger: Ät litet och ofta! Ursus åt litet och sällan, följande den ena hälften av regeln och brytande mot den andra; men detta var publikens fel, som icke alltid strömmade till och icke alltid köpte. Ursus brukade säga: Att ge uttryck åt en sentens lättar och lisar. Vargen hugsvalas av tjutet, skogen av fågelkvittret, kvinnan av kärleken och diktaren av en metafor. Ursus improviserade komedier, som han uppförde. Sådant plägade ge fart åt försäljningen av hans droger. Bland annat hade han diktat ett heroiskt herdekväde till förhärligande av sir Hugh Middleton, som år 1608 förde en flod till London. Denna flod låg i allsköns ro i grevskapet Hartford, sextio mil från London. Sir Hugh Middleton kom och tog den; han hade med sig en brigad på sexhundra man, väpnade med spadar och hackor, begynte gräva och ändra om marken, sänkande den här, höjande den där, än trettio fot djupt, än tjugu fot högt, gjorde vattenledningar och på olika ställen åttahundra broar av sten eller ek, och en vacker dag gjorde floden sitt intåg i London, som saknade vatten. Ursus omskapade alla dessa triviala ting till ett pastoral, vari floden Themsen och strömmen Serpentine uppträdde. Floden bjöd strömmen hem till sig, erbjöd henne sin bädd och sade till henne: »Jag är för gammal att kunna behaga kvinnorna, men jag är rik nog att betala dem». En mycket vacker och artig bild, varigenom han framhöll att sir Hugh Middleton hade utfört hela arbetet på egen bekostnad. Ursus var särdeles böjd för monologer. Med sitt på en gång karga och pratsamma lynne, med sin önskan att icke sällskapa med någon människa och sitt behov att tala med någon, tog han sitt parti och pratade med sig själv. Från gatan kunde man höra honom hålla monologer i sin koja. Folket, som har sitt eget sätt att uppfatta snillen, sade: Han är en idiot. Understundom kunde han klandra sig själv, men det fanns också tillfällen, då han gjorde sig rättvisa. En gång hörde man honom i en av dessa monologer utbrista: — Jag har utforskat växtrikets alla hemligheter, jag har studerat stängeln, knoppen, hyllet, bladet, ståndaren och pistillen, fröet och frögömmet hos mossor, alger och svampar. Jag har trängt till djupet av chromatien, osmosien, och chymosien, d. v. s. färg-lukt- och saftbildningen. Det låg utan tvivel en smula fåfänga i detta betyg, som Ursus gav åt Ursus, men må de som icke ha trängt till djupet av chromatien, osmosien och chymosien avhålla sig från att kasta första stenen. Lyckligtvis hade Ursus aldrig varit i Nederländerna. Man skulle där helt säkert ha velat väga honom för att utröna, om han hade den normalvikt, över och under vilken en man är en trollkarl. Denna vikt var i Holland visligen bestämd i lagen. Det var den enklaste och sinnrikaste sak i världen. Man ställdes på ett vågbräde, och om man rubbade jämvikten, var saken klar; var man för tung, fick man dingla i galgen, för lätt blev man bränd å bålet. Man kan ännu i dag i Oudewater få se den vågskål, på vilken trollkarlar och häxor vägdes, men numera begagnas den att väga ost på… till den grad har religionen urartat! Ursus skulle säkerligen ha kommit i obehaglig beröring med denna våg, ty av böjelse för farmaci och av kärlek till växterna blottställde han sig ofta för misstankar. Han gick litet emellan och samlade örter i mörka snår och vildmarker, där den onde har sin örtagård, och där man, såsom rådsherren De l’Ancre har intygat, äventyrar att i skymning och dimma träffa på en figur, som stiger upp ur jorden, »enögd, utan rock, med värja vid sidan och barfotad». Ehuru Ursus var en något egendomlig enstöring, var han dock en alldeles för hederlig karl för att framkalla eller...