Karlsson Medelsvensson

1. Auflage 2023
ISBN: 978-91-8080-574-2
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 494 Seiten

Andreas Svensson är en alldeles vanlig svensk kille. En riktig Medelsvensson. Han har haft förmånen att få växa upp i Sverige som är världens bästa land, med två fantastiska föräldrar, trygg uppväxt och lyckad skolgång. Ändå är det något som skaver inom honom. Han betraktar det sönderfallande folkhemmet runt omkring sig och funderar på vad det egentligen är som håller på att hända med hans älskade land? Varför tar ingen tag i de problem som finns i samhället och vem borde egentligen ställas till svar för allt som gått fel? Som ung vuxen känner Andreas inte riktigt igen sig i den beskrivning av landet Sverige han fick i skolan och från sina föräldrar under sin uppväxt. Inom honom gror en växande vilja att försöka förbättra. Förbättra och ta tillbaka det som tycks förlorat. Andreas börjar planera för sitt projekt att åtgärda det han anser är nödvändigt och som inga makthavare verkar ta tag i. Ett projekt som med god planering och en oväntad portion tur kommer att ta honom ut på ett äventyr han aldrig kunnat föreställa sig...

Anders Karlsson är född i Karlstad 1973, men uppväxt i den lilla bruksorten Åsensbruk i Dalsland. Sedan slutet av 1990-talet är han bosatt och verksam i Mellerud. Förutom sitt ordinarie arbete inom elbranschen är Anders också musiker, kompositör, arrangör och något av en musikalisk mångsysslare. Medelsvensson är hans debutroman, vilket innebär att han numera också kan titulera sig författare.

Autoren/Hrsg.

Karlsson, Anders

Leseproben

Kapitel 1 – Oktober 1998 – Prolog

Temperaturen hade sjunkit kraftigt under dagen och det var nästan nollgradigt när Andreas sneddade över det lilla torget. Snålblåsten drog med sig löv och tomma godispåsar i virvlar längs trottoarkanterna.

Trots den kyliga väderleken var parkbänkarna inte tomma på folk, tvärtom.

Det var förvånande många som verkade vara daglediga och som tyckte att det var trevligt att fördriva ledigheten på ett vindpinat och vanskött torg.

Sorgliga figurer, tänkte Andreas för sig själv när han drog upp kragen på jackan och passerade människorna på bänkarna och ingången till Arbetsförmedlingens nedlagda filial.

Jävla bidragstagare dessutom. Slödder hela högen. Han suckade uppgivet när två svartmuskiga män i övre medelåldern högljutt argumenterade på ett för honom främmande språk.

Varför i helvete måste de gapa på det där viset? Varför kunde inte utlänningar prata i normal samtalston? Jävla oväsen! De levde säkert på sjukbidrag eller sjukpension också, medan deras söner momsfifflade i nån jävla grönsaksaffär, och deras sjuttonåriga döttrar redan var gifta och väntade barn för tredje gången. Så jävla ansvarslöst att skaffa barn som man inte kunde varken uppfostra eller försörja!

Själv hade Andreas skadat sig på sitt förra jobb för ett par år sedan, och försökt få sjukpenning under några veckor medan benet läkte, men fått avslag av Försäkringskassan. De hävdade att han inte alls var berättigad till sjukpenning bara för att han skadat sitt ben och var gipsad.

Det fanns minsann andra jobb han kunde söka där man klarade att jobba med ett ben gipsat.

Andreas hade inte trott sina öron. Han hade ju blivit uppfostrad att samhället tog hand om en om man blev gammal eller sjuk bara man skötte sig, jobbade och betalade skatt,

men där satt den där jävla handläggaren och nekade honom sjukpenning i några veckor så han sedan skulle kunna komma tillbaka till sitt gamla jobb. Helt ofattbart, när man kunde ösa ut miljoner på människor som var daglediga och stod och vrålade på främmande språk på torget.

Hur fan hade samhället utvecklats egentligen, suckade Andreas uppgivet när han passerade de automatiska dörrarna till konsumbutiken för att köpa med sig lite mat hem.

Matköpet avlöpte i varje fall utan mankemang, om man bortser från den förvirrade damen framför honom i kassakön som prompt skulle envisas med att betala sin lättmjölk och sin kalvkorv med bara mynt. Kärringen hade en plånboksmodell som förmodligen slutat tillverkas långt innan Andreas föddes, och där man kunde fälla ut ett fack så att hela plånboken blev som en liten skål för alla mynt. Det tog en hel evighet innan tanten fått upp alla mynt på disken och med hjälp av den unga tugggummituggande kassörskan räknat ihop rätt belopp.

Nåja, nu var han i varje fall hemma i lägenheten igen. Den tvårummare han skaffat när han bytte jobb från truckförare, till jobbet som assistent på tekniska kontoret i kommunhuset.

Andreas var född 1971. Han var ensambarn. Enda sonen till Lars-Åke och Margareta Svensson.

Pappa Lars-Åke jobbade på Skandia som någon typ av föräkringstjänsteman, och mamma Margareta jobbade i hemtjänsten i kommunen förutom några år när Andreas var liten och hon var hemmafru. Just den perioden var nog den lyckligaste i Andreas liv hittills. Han hade inte börjat skolan än, och mamma fanns alltid till hands med ett till synes outtömligt förråd av rena och torra kläder och hemlagad mat. Men sedan började ju skolan med utbildning och anpassning till vuxenlivet, och då var det roliga delvis slut. Visserligen hade han haft kompisar när han växte upp och aldrig känt sig direkt ensam, men han hade heller aldrig haft någon riktig bästis, varken som barn, eller nu som ung vuxen.

– Pojken har ju läshuvud, utbrast studievägledaren i högstadiet och mer eller mindre tvingade honom att söka in till fyraårig teknisk linje på gymnasiet. Själv hade han ju ingen aning om vad han skulle bli när han så småningom slapp ut från skolan, men han accepterade med en axelryckning, och så rullade skolgången på.

Så småningom blev det studentfirande och examen, och han kom ut som nyutexaminerad gymnasieingenjör till ett samhälle som just då i början av nittiotalet upplevde en av de värsta lågkonjunkturerna i modern tid. Inte ett jobb fanns i sikte för en kille som han utan arbetslivserfarenhet och bra betyg.

Eller ja, betygen var väl hyggliga, men eftersom Andreas under skolgången alltid tagit ett slags medelplats och trivdes med att åka med lite i skymundan blev det heller inga toppbetyg.

Inte för att han var dum eller hade svårt för att lära sig, tvärtom, utan mer för att skolan var så förutsägbar och tråkig. Rent kunskapsmässigt kunde han absolut hävda sig med de bästa i klassen, men han föredrog att ligga lite lågt och hålla sig för sig själv. Han till och med kallades för »Medelsvensson« av några av klasskamraterna i skolan på grund av hans förmåga att alltid anpassa sig och inte sticka ut i mängden utan alltid gå sin egen väg.

Efter gymnasiet var det dags för lumpen. Efter att ha mönstrat som artonåring fick han som alla andra uppskov tills han gått klart skolan. När det väl var dags att rycka in valde Andreas samma metod som under hela uppväxten. Naturligtvis deltog han i alla aktiviteter, gjorde som han blev tillsagd, men utan att stila eller förhäva sig. Allt för att inte märkas, och för att få vara i fred.

Det höll dock på att gå riktigt åt helvete vid de psykologiska testerna vid mönstringen två år tidigare. Alla mönstrande skulle genomgå något slags IQ-test, och det var ju så uppenbara frågor att Andreas helt enkelt inte kunde fejka svaren, vilket fick till resultat att han fick genomgå ytterligare tester eftersom han bedömdes ha en IQ som »låg strax under Mensa«.

Som tur var insåg dock den utvärderande psykologen hur totalt ointresserad Andreas verkade, så han hamnade på P4 i Skövde utan att bli uttagen till någon form av specialistutbildning.

Lite praktiskt och faktiskt lite kul hade ju lumpen ändå varit, för man fick ju trots allt lära sig en del.

Inte bara att hantera vapen, utan också att meka med olika fordon, och över lag lära sig lösa problem av olika slag.

Många av hans lumparpolare hade firat i en hel vecka när det var dags för muck, men själv hängde han med på pubrundorna i sin egen takt, lite i bakgrunden, och frågan är om någon nu några år senare ens kunde komma ihåg honom alls?

Efter lumpen fick Andreas till slut ett vikariat som truckförare på ett lager. Väldigt långt ifrån den glamorösa ingenjörstillvaro som studievägledaren en gång målat upp, men det passade Andreas ganska bra. Han kunde hålla sig för sig själv om han ville, sköta sina arbetsuppgifter i lugn och ro, om man bortsåg från alla jäkla lastbilschaufförer som gapade och skrek och alltid var så stressade.

Det var väl just denna stress i kombination med en ren slump som gjorde att han så småningom bytte jobb.

Han hade passerat ingången till kommunkontoret en söndageftermiddag och slängt ett öga på anslagstavlan som satt i fönstret. Där fanns förutom en massa information om källsortering och turistinformation på alla nordiska språk, även några platsannonser. En av dessa annonser gällde en tjänst som assistent på tekniska kontoret, och av någon anledning fick Andreas ett infall och sökte jobbet – och fick det, så nu var han kommunalanställd sedan ungefär ett halvår.

Arbetet på kommunen var precis så där lagom lojt och anonymt som tjänster inom kommunal verksamhet ofta är, vilket passade Andreas som hand i handske.

Det var oerhört enkelt att komma undan med bara enklare arbetsuppgifter och samtidigt kunna gömma sig i organisationen, samtidigt som man kunde använda en lagom stor del av arbetsdagen till att grubbla över livets...