Lagerlöf Silvergruvan och andra noveller

1. Auflage 2017
ISBN: 978-91-7639-098-6
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 158 Seiten

Reihe: Svenska Ljud Classica

En klassisk samling noveller signerade Selma Lagerlöf som är några av de noveller som publicerades i 'En saga om en saga'. Precis som alltid, väver Lagerlöf här en lika dramatisk som drömlik och övernaturlig väv av personporträtt, händelser och miljöer. Boken innehåller sju noveller; Silvergruvan, Legenden om julrosorna, Bröllopsmarschen, Spelmannen, En sägen från Jerusalem, Varför påven blev så gammal och Luftballongen.

Autoren/Hrsg.

Lagerlöf, Selma

Leseproben

SILVERGRUVAN


Kung Gustav den tredje var ute på en resa genom Dalarna. Bråttom hade han, och hela vägen ville han åka som i sken. Och då det gick med sådan fart, att hästarna låg som sträckta remmar utåt vägen och vagnen gick på två hjul i svängarna, stack kungen ut huvudet genom vagnsfönstret och ropade till kusken: — Varför låter han det inte gå undan? Tror han, att han kör på äggskal? Då det skulle köras med så rasande fart på dåliga landsvägar, hade det nästan varit ett underverk, om seldon och vagnar hade hållit. Det kunde de inte heller, utan vid foten av en brant backe bröts tistelstången av, och där satt kungen. Kavaljererna sprang ur vagnen och grälade på kusken, men detta gjorde inte skadan mindre. Det var ingen möjlighet att fortsätta resan, förrän vagnen hade blivit lagad. När hovherrarna såg sig om för att finna ut något, som de kunde låta kungen roa sig med, under det att han väntade, märkte de, att ett kyrktorn stack upp ur en träddunge, som låg ett stycke framåt vägen. De föreslog kungen, att han skulle sätta sig upp i en av de vagnar, där uppvaktningen åkte, för att köra fram till kyrkan. Söndag var det, och kungen kunde ju höra på gudstjänsten för att få tiden att gå, till dess att den stora kungavagnen blev färdig. Kungen gick in på förslaget och körde fram till kyrkan. Förut hade han åkt långa timmar genom mörka skogstrakter, men här såg det gladare ut med tämligen stora åkrar och Dalälven glidande fram ljus och präktig mellan väldiga massor av albuskar. Men kungen hade otur såtillvida, att klockaren tog upp utgångspsalmen i samma ögonblick, som han steg ur vagnen på kyrkbacken, och folket började vandra ut ur kyrkan. Men då människorna kom gående förbi honom, blev kungen stående med den ena foten i vagnen och den andra på fotsteget och rörde sig inte ur stället, utan bara betraktade dem. Det var det grannaste folk han någonsin hade sett. Karlarna var allesammans över vanlig manshöjd med kloka, allvarsamma ansikten, och kvinnorna kom gående ståtliga och värdiga med söndagsfrid över sig. Hela dagen förut hade kungen talat om den ödsliga trakten, som han passerade, och han hade sagt till sina kavaljerer gång på gång: — Nu åker jag visst fram genom den allra fattigaste delen av mitt rike. Men när han nu såg folket, som var ifört den granna sockendräkten, glömde han bort att tänka på dess fattigdom. I stället blev han varm om hjärtat och sade till sig själv: "Kungen av Sverige är inte så illa ställd, som hans fiender tror. Så länge som mina undersåtar ser ut på detta sättet, ska jag nog vara i stånd att försvara både min tron och mitt land." Han befallde hovherrarna, att de skulle kungöra för bönderna, att den främmande, som stod mittibland dem, var deras konung, och att de skulle samlas omkring honom, så att han fick tala till dem. Och så höll kungen tal till folket. Han talade från den höga trappan utanför sakristian, och det smala trappsteget, på vilket han stod, finns kvar än i dag. Kungen började redogöra för hur illa det stod till i riket. Han sade, att de svenske hade blivit anfallna med krig av både ryssar och danskar. Detta skulle väl inte ha varit så farligt under andra förhållanden, men nu var krigshären så uppfylld av förrädare, att han inte vågade lita på den. Därför hade det inte återstått honom något annat än att själv dra ut i bygderna och fråga sina undersåtar om de ville sluta sig till förrädarna eller om de ville vara kungen trogna och hjälpa honom med folk och pengar, så att han kunde frälsa fäderneslandet. Bönderna höll sig stilla, medan kungen talade, och när han hade slutat, gav de inget tecken vare sig till gillande eller ogillande. Kungen tyckte själv, att han hade varit mycket vältalig. Tårarna hade stigit honom i ögonen flera gånger, medan han hade talat. Men då bönderna alltjämt stod där ängsliga och tvehågsna och inte kunde komma sig för att svara honom, rynkade han pannan och såg missnöjd ut. Bönderna förstod, att det började falla sig långsamt för kungen att vänta, och till sist steg en av dem fram ur hopen. — Nu må du veta, kung Gustav, att vi inte väntade kungabesök idag, sade bonden, och därför är vi inte genast färdiga att svara dig. Nu råder jag dig, att du går in i sakristian och språkar med vår präst, medan vi överlägger med varandra om det, som du har föreslagit oss. Kungen förstod, att något bättre besked inte stod att få då genast, varför han tyckte, att det var klokast att följa bondens råd. När han kom in i sakristian, fanns ingen där utom en, som såg ut som en gammal bonde. Han var lång och grov med stora händer, nötta av hårt arbete, och han bar varken krage eller kappa, utan skinnbyxor och lång, vit vadmalsrock som alla de andra karlarna. Han steg upp och bugade sig för kungen, när denne kom in. — Jag trodde, att jag skulle råka prästen här inne, sade kungen. Den andre blev en smula röd i ansiktet. Han tyckte, att det var förargligt att tala om, att det var han, som var präst där i socknen, när han såg, att kungen tog honom för en bonde. — Ja, prästen brukar vara här inne vid det här laget, sade han. Kungen slog sig ner i en stor, högkarmad länstol, som stod i sakristian på den tiden och står kvar där än i dag och är sig alldeles lik, med undantag av att församlingen har låtit sätta upp en förgylld kunglig krona på ryggstödet. — Har ni en bra präst i den här socknen? Frågade kungen. Han ville visa sig intresserad av hur bönderna hade det. När kungen frågade honom på detta sättet, tyckte prästen, att han omöjligt kunde säga vem han var. "Det är bättre, att kungen får behålla sin tro, att jag bara är en bonde", tänkte han och svarade, att prästen var bra nog. Han predikade ett rent och klart Guds ord, och han försökte att leva, som han lärde. Kungen tyckte, att detta var ett gott beröm, men han hade ett skarpt öra, och han märkte en viss tvekan i tonen. — Det låter, som skulle han ändå inte vara riktigt nöjd med prästen, sade han. — Han är nog en smula självrådig, sade den andre. Han tänkte, att om det skulle hända sig, att kungen sedan finge veta vem han vore, så skulle han inte tycka, att prästen hade stått och bara öst ut beröm över sig själv, därför ville han också komma fram med en smula klander. — Det finns nog de, oöm säger, att prästen vill vara ensam om att råda och regera i den här socknen, fortfor han. — Då har han i alla fall styrt och ställt på bästa sätt, sade kungen. Han tyckte inte om, att bonden klagade på den, som var satt över honom. —Mig förefaller det, som om här skulle råda god sed och gammaldags enkelhet. — Folket är nog bra, sade komministern, men det lever också långt borta i avskildhet och fattigdom. Människorna här skulle väl inte vara bättre än andra, om denna världens frestelser kom dem närmare. — Nå, det är det då väl ingen fara för att de ska göra, sade kungen och ryckte på axlarna. Han sade nu intet vidare, utan började trumma på bordet med fingrarna. Han tyckte sig ha växlat tillräckligt många nådiga ord med den där bonden och undrade när de andra skulle bli färdiga med sitt svar. "De där bönderna är inte mycket ivriga att komma sin kung till hjälp", tänkte han. "Hade jag bara min vagn, skulle jag resa min väg från dem och alla deras rådplägningar." Prästen åter satt bekymrad och stred med sig själv om hur han skulle besluta i en viktig sak, som han måste avgöra. Han började bli glad åt att han inte hade sagt kungen vem han var. Nu tyckte han sig kunna tala med honom om sådant, som han annars inte hade kunnat berätta för honom. Om en liten stund bröt prästen tystnaden och frågade kungen om det verkligen förhöll sig så, att fienderna var över dem och att riket var i fara. Kungen ansåg, att den där karlen borde ha förstånd att inte vidare störa honom. Han såg stort på honom och svarade ingenting. — Jag frågar, därför att jag stod här inne och inte kunde höra riktigt, sade prästen. Men om det verkligen förhåller sig så, ville jag tala om, att prästen i den här församlingen kanske skulle vara i stånd att skaffa kungen så mycket pengar, som han behövde. — Jag tyckte, att han helt nyligen sa, att alla här var fattiga, sade kungen och tänkte, att karlen inte hade reda på vad han pratade. — Ja, det är sant, genmälde komministern, och prästen äger inte mer än någon annan. Men om kungen ville vara så nådig att höra på mig en stund, ska jag tala om hur det kommer sig, att prästen har makt att hjälpa honom. — Han kan få tala, sade kungen. Han tycks ha lättare att få orden över läpparna än hans vänner och grannar där ute, som aldrig blir färdiga med vad de har att säga mig. — Det är inte så lätt att svara kungen. Jag är rädd för att det till sist blir prästen, som får åtaga sig att göra det på de andras vägnar. Kungen kastade det ena benet över det andra, drog sig djupt in i länstolen, lade armarna i kors och sänkte huvudet mot bröstet. — Nu kan han börja, sade han i en ton, som om han redan sov. — Det var en gång fem karlar från den här socknen, som var ute på älgjakt i skogen, började prästen. Den ene av dem var prästen, som vi talar om. Två av de andra var soldater och hette Olof och Erik Svärd,...