Lagerlöf Troll och människor - del 2

1. Auflage 2017
ISBN: 978-91-7639-107-5
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 366 Seiten

Reihe: Svenska Ljud Classica

Sedan urminnes tider har människan betraktat naturen som befolkad med varelser som är lite grann som vi men också lite annorlunda. I den här boken har Lagerlöf utgått från den gamla folktron. Novellerna utgår från gamla svenska sägner.

Autoren/Hrsg.

Lagerlöf, Selma

Leseproben

MAGISTER FRYKSTEDT


Min gamla faster Nana Lagerlöf, som var gift med prosten i Karlskoga Tullius Hammargren, var ingen beundrare av Gösta Berlings saga.
— Livet var inte alls sådant på den tiden, sade hon till mig, kort efter att boken var utkommen. Varken män eller kvinnor är rätt tecknade.
Hon tycktes snarast böjd att tro, att boken skulle bringa smälek över de gamla värmlänningarna och deras land.
Det var en hård dom, och jag måste bekänna, att jag inte hade väntat att få höra den från detta håll. Prostinnan i Karlskoga var själv en hängiven berättare av gamla Värmlandshistorier, och jag visste, att det inte endast var några av hennes bästa äventyr, utan framför allt mycket av hennes säregna syn på forna tiders människor, som gick igen i min bok.
Eftersom hon inte hade något gott att säga om boken, undvek hon för det mesta att tala om den, medan jag vistades i prostgården på mitt vanliga sommarbesök. En gång föll det henne emellertid in att fråga vem jag hade tänkt mig som förebild till Gösta Berling.
Jag svarade henne, att min hjälte var en prostson från Sunne, som jag hade hört min far tala om. Han var sådan, att det blev glädje på gästabuden, så snart han visade sig, och det allra uslaste klaver klingade starkt och rikt, bara han rörde vid tangenterna.
Den gamla prostinnan förstod genast vem jag syftade på.
— Jaså, Kalle Frykstedt, sade hon. Jag har just undrat om du inte hade tänkt på honom.
Jag tordes inte fråga om han var rätt skildrad. I stället bad jag min faster säga mig om hon hade varit mycket tillsammans med honom i sin ungdom. Hennes barndomshem på Mårbacka låg ju endast en mil från Sunne prostgård, och där hade min faster varit med om många stora tillställningar.
Nej, hon hade inte sett honom i hans hem. Han hade ju varit mycket äldre än hon. Men hon hade råkat honom ett par gånger i Karlstad, sedan hon hade blivit gift.
— Då var han kanske redan förfallen? inföll jag.
— Kalle Frykstedt! utropade prostinnan med ett skarpt tonfall. Och hon såg på mig undrande, som om hon inte alls förstod vad jag menade.
Det förhöll sig så med min faster, att hon hade fått gå igenom världen med sin egen trollkrets omkring sig. Vacker och intagande och rikt begåvad, som hon hade varit och alltjämt var, hade alla, som hon hade råkat, velat visa henne sina bästa sidor, och till tack var hon dem trogen och såg dem för sig ädla och goda och snillrika för beständigt. Hon var alls inte något oerfaret barn, hon visste hur tarvligt och dåraktigt människor vanligen betedde sig, men hon höll den kunskapen stolt åt sidan, och detsamma fordrade hon av alla, som kom i hennes närhet.
Hon satt tyst en stund med stickningen vilande i sitt knä. Men snart såg hon upp med ett fint småleende.
— Vänta nu, så ska du få höra hurudan Kalle Frykstedt var, sade hon, och jag förstod, att nu ville hon visa mig hur felaktigt jag hade skildrat mina värmlänningar.
— Det var på den tiden, då jag var nygift, började hon, och nu visste jag, att jag skulle få höra något riktigt vackert. Min faster hade inga älskligare historier än de, som rörde sig om den tiden, när hennes man som ung magister var anställd vid gosskolan i Åmål och de hade så förunderligt litet att leva av. Jag glömmer aldrig en historia om en packlår, som blev hennes första förmakssoffa. Hon kunde berätta så vackert och lustigt om den packlåren, att jag sedan aldrig såg en större trälåda, utan att jag kände mig både rörd och skrattlysten.
Nu talade hon om, att när hon hade varit gift ett år, hade hennes man beslutat sig för att avlägga prästexamen. Han hade redan tagit magistergraden i Uppsala, men det var brukligt dåförtiden, att skolmagistrarna också skulle vara präster.
— Skulle han då resa tillbaka till Uppsala? frågade jag,
— Nej, bara till Karlstad, upplyste min faster. Det gick an att avlägga prästexamen inför domkapitlet i Karlstad.
Faster Nana och hennes man lämnade alltså sitt lilla hem i Åmål och flyttade till Karlstad, där de stannade, så länge som studierna för prästexamen varade. Och hela tiden måste de leva på lånta pengar.
— Tänk, att ni vågade er på ett sådant äventyr! sade jag.
— Det måste göras, svarade min faster, och det hördes på rösten hur ängslig hon hade varit, när de satte i gång med detta djärva företag.
— Men nu var det inte om oss jag skulle tala, fortfor hon, utan om Kalle Frykstedt. Han var med bland dem, som skulle ta prästexamen, och låg i Karlstad och studerade, han som Hammargren. Han hade de sista åren farit omkring från ett ställe till ett annat som informator, men nu hade några vänner övertalat honom att ta denna examen, för att han en gång skulle få ett anständigt levebröd.
— Och när faster råkade honom, så blev väl faster förtjust i honom som alla andra?
— Till en början var jag mest rädd för honom, för han var nästan aldrig nykter.
— Å! sade jag och blev helt häpen. Men jag trodde...
— Du frågade om han var förfallen, sade min faster.
Men han hade så stora kunskaper och ett sådant snille, att herrarna i domkapitlet rentav kände sig ängsliga, när de skulle förhöra honom. Men drack gjorde han ju. Hammargren och de andra brukade ta skorna ifrån honom kvällen före en tentamen, för annars kunde de vara säkra på att han skulle sitta på krogen hela natten och inte kunna stå på sina ben nästa morgon.
När jag hörde detta, tyckte jag, att det passade bättre ihop med min beskrivning av Gösta-Berlingsfiguren, än jag hade väntat, men jag aktade mig noga för att göra någon anmärkning i den vägen.
— Kom han någonsin att ta sin examen? frågade jag.
— Jo, han tog den på samma gång som Hammargren och med bästa betyg. Fast jag må säga, att jag helst hade sett, att det inte hade lyckats honom, tillade hon.
Det föll mig in, att min faster hade märkt, att Kalle Frykstedt inte passade för prästämbetet, men det skulle hon nog aldrig ha velat erkänna. Det fick inte finnas något tadelvärt i gamla tiders bruk och inrättningar, och hon låtsade inte om annat, än att det var alldeles i sin ordning, att Kalle Frykstedt skulle prästvigas och få en församling att ta vård om.
Nej, det var av en helt annat orsak, som hon hade önskat, att han skulle bli kuggad. Hon och hennes man ansåg sig tvungna att ge middag på examensdagen för biskopen, domkapitlet och examenskamraterna. Min faster hade inte velat ha Kalle Frykstedt med på festen, därför att hon varit övertygad om att han skulle dricka sig full och förstöra all trevnad, men nu, då han hade tagit sin examen, blev det oundvikligt att bjuda honom.
Det var inte med några glada känslor, som min faster gjorde sina förberedelser till den middagen. Hon och hennes man hyrde en liten lägenhet med sängkammare och matsal en trappa upp, medan det lilla köket och mannens arbetsrum låg på nedre botten. Man måste ge henne rätt i att detta inte var någon passande lokal för en biskopsmiddag. Mat var det inte svårt att skaffa, det mesta skickade hennes mor till henne från Mårbacka. Men av porslin och glas och silver ägde hon inte tillräckligt för så många gäster, utan hon måste låna ihop det felande från vänner och bekanta. Det värsta bekymret var ändå, att hon inte kunde komma ifrån att bjuda Kalle Frykstedt.
Middag blev det i alla fall. Biskopen kom med hela
domkapitlet, examenskamraterna infann sig, och magister Frykstedt uteblev inte heller. Och underbart nog blev detta den allra största framgång i kalasväg, som min...