Cartland Älskade ängel!

1. Auflage 2019
ISBN: 978-87-11-65736-2
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 257, 151 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

När hertigen av Chevingham bjuder in den strålande vackra lady Rothley till sitt slott på franska Rivieran följer dennas styvdotter Tempera med, förklädd till kammarjungfru, eftersom styvmodern inte har råd med en egen sådan. Under sin vistelse på slottet upptäcker Tempera att några av tavlorna i hertigens stora konstsamling var förfalskningar. Hon beslutar sig för att avslöja taveltjuven, men utsätter sig samtidigt för stora risker - till och med fara för livet ... Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Ahlgren, Rolf

Leseproben

Kapitel 1
1904 – Tem … pera! Tem … pera! Den upphetsade rösten ekade i det lilla huset, och Tempera lade hastigt ifrån sig klänningen som hon höll på att sy för att skynda iväg till trappavsatsen. I hallen nedanför kunde hon se sin styvmor som tedde sig som en exotisk paradisfågel i en fjäderprydd hatt och grön klänning innanför en kort pälskappa. Hon stod med ansiktet uppvänt mot trappavsatsen och ropade andlöst: – Å, Tempera, saken är klar! Saken är klar! Kom ner … jag måste få berätta alltsammans för dig. Utan att svara skyndade Tempera nedför trappan och följde styvmodern in i det lilla rummet åt gatan. Lady Rothley tog av sig kappan och slängde den över en stolsrygg, sedan slog hon ihop händerna och sade: – Han har bjudit mig! Han har faktiskt bjudit mig ner till södra Frankrike för att bo i hans château! Tempera gav till ett förtjust utrop. – Å, belle-mère, så underbart! Hertigen har alltså äntligen fallit för din charm! Jag trodde väl att han skulle göra det! – Jag tvivlade nästan på det, sade lady Rothley uppriktigt. Hon tog av sig sammetshatten medan hon talade och såg på sig själv i spegeln ovanför den öppna spisen, såg på det gyllenröda håret över det mycket vackra ansiktet. – Berätta för mig vad hertigen sa, sade Tempera som stod bakom henne. Och när ska du fara dit? – På fredag, svarade lady Rothley. – På fredag? upprepade Tempera häpet. Men, belle-mère, då har vi ju bara tre dar på oss för att få allting färdigt. – Det bryr jag mig inte om ifall det så gällde bara tre minuter, svarade lady Rothley. Han har bjudit mig, jag ska bo på hans château i närheten av Nice, och ingenting annat har någon betydelse. – Nej … naturligtvis inte, instämde Tempera en smula tveksam, men du måste ha kläder. Lady Rothley vände sig om från spegeln och sade: – Naturligtvis behöver jag kläder, och jag behöver också pengar för att köpa dem för. När hon såg uttrycket i styvdotterns ansikte fortsatte hon: – Du vet att de kläder jag hade på mig förra sommaren är rena trasorna, och det är mycket varmt i södra Frankrike så här års. Mars månad kan vara mycket varm. – Jag vet, belle-ère, instämde Tempera. Men som du mycket väl vet kommer det att bli svårt att skaffa fram särskilt mycket pengar! – Ja, jag vet det, sade lady Rothley. Finns det någonting kvar som vi kan sälja? – Bara etsningen som vi behöll för den händelse att det skulle bli sämre tider. – Sälj den då! Sälj den! utropade lady Rothley. Det här är en nödsituation, och jag är säker på … ja, jag är absolut säker på … att hertigen är förtjust i mig. Styvdottern svarade ingenting, och efter något ögonblick fortsatte hon: – Han påstod i dag att jag var som ett porträtt av Tizian. Vem var Tizian? Tempera skrattade, och det bekymrade uttrycket i hennes ansikte försvann. – Kära belle-mère, du måste veta vem Tizian var! Och hertigen har rätt. Du är exakt som hans porträtt av Venus med lutspelaren och kanske också Venus i spegeln. – Är det en komplimang? frågade lady Rothley tvivlande. – Ja, en stor komplimang! svarade Tempera och blev förtjust när hon såg det leende som lyste upp styvmoderns ansikte. Det var sant, tänkte hon, och hertigen hade rätt. Styvmodern såg exakt ut som Tizians modeller i de två tavlor som hon hade nämnt. Lady Rothley hade samma ljusa, gyllene hår, samma runda ansikte, varma läppar och stora, frågande ögon, och samma yppiga figur. Enda undantaget var att lady Rothley snörde in sin midja tills den tillräckligt mycket framhävde de fylliga kurvorna hos barmen och höfterna. Den så kallade S-kurvan berodde på inflytandet från en amerikan, Charles Dana Gibson. Den åstadkoms av en korsett som var så hårt snörd att överkroppen knappast verkade höra ihop med kvinnans nedre anatomi. Lady Rothley lyckades perfekt med detta, och eftersom hon faktiskt var en mycket vacker kvinna förvånade det inte Tempera att hertigen av Chevingham fann henne tilldragande. När han började bjuda in styvmodern till sina fester hade de inte fäst någon större vikt vid detta, eftersom bjudningarna i Chevingham House var berömda för alla de vackra kvinnor som samlades där. Men efter en eller ett par inbjudningar till baler och mottagningar hade lady Rothley också inviterats till intimare middagsbjudningar vilket blev föremål för avund från alla andra damer inom societeten. Det var där, tänkte både Tempera och hennes styvmor belåtet, som det var mest sannolikt att hon skulle kunna träffa en passande ny äkta man. Trots detta hade deras aspirationer inte sträckt sig så högt som till hertigen. Men i och med denna inbjudan till södra Frankrike verkade det som om han kunde vara personligt intresserad. – Jag måste ha kläder … vackra kläder! sade lady Rothley. Tempera svarade utan att tveka: – Naturligtvis, belle-mère. Jag ska ta med mig Dürer-etsningen till pappas vän på National Gallery. Han har alltid beundrat den, och även om han inte själv köper den så kommer han säkert att sätta mig i förbindelse med någon som vill göra det. – Medan du gör det, sade lady Rothley tankfullt, borde jag kanske bege mig till Lucille med detsamma för att se vad hon kan få färdigt i tid. Tempera tvekade bara ett kort ögonblick innan hon instämde. Hon visste att madame Lucilles böljande eftermiddagsklänningar och vackert skräddade aftontoaletter klädde styvmodern bättre än vad någon annan sömmerska kunde åstadkomma. Givetvis var Lucille mycket dyr. Men båda var medvetna om att det brådskade, och utan att säga någonting mera skyndade Tempera uppför trappan till sitt rum för att sätta på sig hatt och kappa. Sedan gick hon in i faderns arbetsrum och tog ner den enda återstående tavlan från väggen. Överallt syntes märken på tapeterna som bara alltför tydligt visade att allting annat hade sålts. Tempera tänkte ofta att hon borde ha förutsett att de inte skulle ha mycket pengar kvar när hennes far dog. Själv hade hon åtminstone tillräckligt mycket sunt förnuft för att inse hur litet av värde han verkligen ägde, medan däremot styvmodern alltid hade levt i en fantasivärld där någonting så värdsligt som pengar aldrig nämndes. Eftersom sir Francis Rothley alltid umgicks med mycket inflytelserika personer, alltid var efterfrågad i förnäma hus som innehöll världsberömda konstskatter, tycktes deras egen brist på pengar inte spela någon roll. Inte förrän han dog – när den lilla inkomst han hade haft som styrelsemedlem och rådgivare i olika gallerier dog med honom. Det var Tempera som gjorde upp en lista över deras tillgångar och tvingade sin styvmor att se det faktum i ögonen att det skulle bli mycket svårt för dem att existera på vad de ägde. – Hur ska vi kunna klara oss? hade lady Rothley frågat med hjälplös min. Hon hade aldrig, tänkte styvdottern, sett verkligheten i ögonen i hela sitt skyddade liv. Alaine hade vuxit upp på landet som dotter till en välbeställd men relativt obemärkt lantjunkare. Vid tjugo års ålder hade hon förlovat sig med en man som hade omkommit i Indien efter inemot ett års förlovning. Efter den tragiska olyckan fanns det ingen annan man i hennes liv förrän hon vid tjugofyra års ålder kom till London för att bo hos en tant och av en ren händelse träffade sir Francis Rothley på en middagsbjudning. Han blev alldeles överväldigad av hennes skönhet, och trots att han bara hade varit änkling i ett års tid kastade han alla försiktighetsmått över bord och bad Alaine gifta sig med honom. Hon tackade ja med förtjusning, inte bara därför att hon såg en utväg ur den trista existens som hon hittills hade fört utan också därför, tänkte Tempera, att hon älskade honom på sitt sätt. Alaine var helt oförmögen till att erfara några djupare känslor, och trots sitt utseende var hon inte heller någon passionerad kvinna. Hon hade gott humör, var charmerande och i många avseenden ytterligt enfaldig. Hon ville att alla skulle älska henne, och därför yttrade hon aldrig någon bestämd åsikt eller opponerade sig mot någon annans. Hon ville bara segla lugnt genom livet, och att män skulle finna henne vacker var det enda hon begärde av nuet och framtiden. Det skulle ha varit omöjligt för vem som helst, minst av allt för Tempera, att inte tycka om styvmodern, och fastän hon själv var betydligt yngre insåg hon att Alaine var som ett barn som måste tas om hand, en omogen människa som inte kunde klara sig på egen hand. Men det blev faktiskt Alaine som hittade en lösning på deras problem. Hon hade stirrat blint på siffrorna medan Tempera försökte förklara för henne vad de skulle ha kvar efter faderns begravning och sedan skulderna hade betalts. – Vi måste se till att vi blir gifta! Styvdottern stirrade förbluffad på henne. – Gifta? upprepade hon. Det verkade på något sätt opassande att tala om något sådan när hennes far nyss hade dött. – Det finns ingen annan lösning, sade lady Rothley och slog ut med händerna. Vi behöver båda män som försörjer oss. Dessutom … varför skulle någon av oss vilja leva ensam? Det var, tänkte Tempera efteråt, det enda förnuftiga som styvmodern någonsin hade föreslagit,...