Cartland Den falska hertiginnan

1. Auflage 2019
ISBN: 978-87-11-65730-0
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 256, 198 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

Zenka skulle gifta sig med kung Miklos av Karanya. Det hade drottning Victoria bestämt och Zenka hade inget val. I protest mott att tvingas ingå äktenskap med en man som var henne helt främmande beslutar sig Zenka för att göra kungens liv till ett halsike. Men det blir inte riktigt som Zenka tänkt sig! BARBARA CARTLAND Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker. DEN EVIGA SAMLINGEN Cartlands böcker äger rum i de finare engelska kretsarna och bland exotiska zigenare. Kärleken är häftig mellan de passionerade hjältarna och vackra hjältinnorna, men gång på gång går de igenom prövningar. Men äkta kärlek är alltid starkast och det finns ingenting den inte kan besegra.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Ahlgren, Rolf

Leseproben

Första kapitlet
1803
– Förlåt mig, ers nåd. Hertigen av Warminster lyfte blicken från boken som han satt och läste medan han åt. I dörren till den privata matsalen i skjutshållet stod hans andrekusk och tummade generat på sammetsmössan som han höll i händerna. – Vad är det, Clements? frågade hertigen. – Vädret håller på att bli sämre, ers nåd, och mr Higman tycker det är oklokt att stanna kvar här längre. Det är ganska långt till nästa skjutshåll där vi kan byta hästar och få vila ut över natten. – All right, Clements, jag är klar om några minuter, svarade hertigen. Andrekusken bugade sig och lämnade rummet. Hertigen slog igen boken och drack upp resten av det ganska undermåliga vinet. Måltiden hade i övrigt inte varit särskilt tilltalande. Fårsteken hade varit mycket seg, och det hade inte funnits några andra rätter att välja på. Hertigen var dock väl medveten om att det var ovanligt att en person i hans ställning reste upp till Skottland medan snön fortfarande låg kvar på marken och vädret var minst sagt osäkert och att man därför inte kunde vänta sig alltför mycket av livets goda. Men han hade varit ytterligt angelägen att tillsammans med hertigen av Buccleuch i Dalkeith Palace få diskutera igenom några manuskript som han nyligen hade upptäckt på Warminster och som länkade ihop deras familjer under Henrik VIII:s regeringstid. Han hade därför trotsat elementen och belönats för sitt mod genom att få en mot alla odds behaglig resa till Edinburgh. Han hade stannat över på Edinburgh Castle i några nätter och sedan fortsatt till Dalkeith Palace, där hertigen av Buccleuch och han hade haft en rad långa, allvarliga och lärda diskussioner som båda hade njutit av i högsta grad. – Warminster är alldeles för ung, hade hertiginnan av Buccleuch sagt till sin man, för att slösa bort sin tid på dammiga luntor när han i stället borde ägna sig åt att se på vackra kvinnor. – Hans nåd finner inte nutidens umgängesliv lika lockande som gångna tiders historia, svarade hennes man med ett leende. Hertiginnan hade dock gjort sitt bästa för att få hertigen av Warminster intresserad av deras yngsta dotter, en behaglig ung dam med en betydande talang för musik och målning. Men hertigen å sin sida hade – givetvis ytterst hövligt – klargjort att hans enda intresse av att besöka Dalkeith Palace låg i en diskussion med dess ägare. När han startade sin hemresa var han synnerligen belåten med resultatet av sitt besök och övertygad om att våren var i antågande, eftersom man befann sig i början av april. Men under de senaste dagarna hade det uppstått oförutsedda oväder som hade kommit hertigens ekipage att kränga på ett riskabelt sätt på de gropiga vägarna som dessutom var hala efter den senaste tidens frostnätter. Men hertigen var alltför djupt försjunken i sina böcker för att lägga märke till sådana smärre obehag. Han hade stannat över hos earlen av Lauderdale på Thirlstone Castle och tillbringat ett par nätter på Floors, en magnifik byggnad uppförd 1718 av Vanburgh. Nu återstod inga fler besök, och han skulle inte längre få åtnjuta någon generös värds gästfrihet innan han reste över gränsen. Som vanligt vid sådana här tillfällen klagade och gnydde hertigens tjänstefolk betydligt mer över resans besvärligheter än deras husbonde. Det var ju också sant att den andra vagnen, i vilken hertigens betjänt reste, utöver bagaget innehöll vissa förnödenheter som inte bestods mindre bemärkta personer. Hans nåd medförde till exempel alltid sina egna linnelakan, filtar av lamull och sina specialtillverkade kuddar, fyllda med gåsdun. I vagnen fanns också en uppsättning buteljer med utsökt rödvin och konjak av betydligt bättre kvalitet än den som kunde inköpas på de olika värdshusen. Det var oturligt att den andra resvagnen hade kommit på efterkälken när hans nåd hade gjort uppehåll vid middagstid vid The Grouse and Thistle. Detta berodde utan tvivel på att Higman, hertigens förstekusk, hade insisterat på att lägga beslag på de bästa posthästarna för egen räkning, vilket betydde att den andra vagnen fick nöja sig med hästar av sämre kvalitet. – Jag sa till hans nåd innan vi startade, sade tredjekusken bittert, att vi inte kunde förlita oss på att få några anständiga hästar i ett sådant hedniskt, barbariskt land som Skottland. Men ville hans nåd lyssna på mig? Nej då! Det var ett yttrande som de andra tjänarna hade hört hundratals gånger ända sedan de gav sig iväg från Warminster. Det faktum att hertigen själv hade avseglat till Skottland ombord på sin yacht för att förena sig med sina ekpiage vid Berwick-on-Tweed hade ingalunda kunnat dämpa kuskens förtrytelse. Hur dåliga hästarna än tycktes vara föreföll de i varje fall vara okänsliga för de gropiga vägarna och den skarpa blåsten, något som utan tvivel skulle ha stört och kanske till och med förstört hästar söderifrån som inte var vana vid sådana väderleksförhållanden. När hertigen hade druckit upp sitt vin reste han sig från bordet och gick tvärsöver rummet för att hämta sin pälsfodrade kappa som han alltid använde på resor. Han stod och höll den i handen när dörren öppnades igen och en ung flicka med hätta på huvudet steg in i rummet och neg för honom. Han antog att hon var värdshusvärdens dotter. – Jag har en förfrågan att framföra till ers nåd, sade hon på bred, skotsk dialekt. – Vad gäller det? frågade hertigen medan han krängde på sig kappan. – Det är en äldre dam, ers nåd, som ber er vara vänlig att låta henne följa med i er vagn till nästa skjutstation. Hon har råkat ut för ett missöde med sitt ekpiage, och det finns ingen möjlighet för henne att ta sig dit utan hjälp av ers nåd. Hertigen avbröt sig i sitt bestyr med att knäppa kappan. Han hade en inrotad motvilja mot att resa i en vagn tillsammans med någon annan, minst av allt med en främling. Han tyckte om att sitta och läsa när han reste eller helt enkelt fundera i lugn och ro på de många projekt som gällde hans egendomar. Blotta tanken på att tvingas konversera eller behöva lyssna till någon som satt och pratade under den långa etappen till nästa skjutshåll fyllde honom med avsmak. – Säkert, sade han en smula trevande, måste det väl finns något annat sätt för den här damen att ta sig dit? – Nej, ers nåd, svarade flickan. Diligensen kommer förbi här bara en gång i veckan, och nu väntar vi den inte förrän efter helgen. Hertigen hade lust att förklara att det inte fanns plats för ytterligare en passagerare i hans vagn, men han visste å andra sidan att det nybyggda, eleganta ekipaget hade väckt intresse och beundran överallt. Utan tvivel hade den gamla damen redan inspekterat ekipagets inre innan hon framställde sin förfrågan. Med en uppgiven suck svarade han därför: – All right. Vill ni meddela damen ifråga att jag med nöje erbjuder henne plats i mitt ekipage men att jag tänker ge mig av omedelbart? – Det ska jag meddela damen, ers nåd, sade flickan och lämnade rummet efter en djup nigning. Hertigen ämnade just föl ja efter henne när värdshusvärden dök upp med räkningen. Det var något som hertigen alldeles hade glömt bort. Närhelst han reste utan förridare brukade hans betjänt alltid klara av alla räkningar. Hertigen själv brydde sig aldrig om räkningar eller behovet av att bära kontanter på sig. Lyckligtvis hade han ett par guldmynt i västfickan, och han lade det ena på brickan i värdshusvärdens hand utan att bry sig om att få några växelmynt tillbaka. Han hade tydligen betalat i övermått, för värdshusvärden var översvallande i sina tacksamhetsbetygelser, bugade och skrapade med fötterna medan han följde hertigen ut till ekipaget. En kastvind runt hörnet på värdshuset höll nästan på att svepa bort hatten från hertigens huvud. Han tog ett hårt grepp om den och steg skyndsamt upp i vagnen. Längst in i ett hörn av vagnen satt en kvinna, klädd i en mörk rescape. Kapuschongen, som var pälskantad, var framdragen så att hennes ansikte låg i skugga. Hon hade en skinnpläd över knäna, och när hertigen hade satt sig till rätta lade andrekusken en likadan pläd över hans ben. Under fötterna hade han en fotvärmare som hade fyllts på inne i värdshuset. – God afton, ma’am, sade hertigen till damen bredvid sig. Jag beklagar att ni råkat ut för ett missöde med er vagn. Det gläder mig att kunna stå till tjänst med att låta er fortsätta resan. – Tack. Ordet uttalades med en lågmäld, darrande röst. Reskamraten, tänkte hertigen, var tydligen mycket gammal, varför hon antagligen skulle komma att somna efter en stund och inte störa honom nämnvärt. För att försäkra sig om att hon skulle inse att han inte ämnade inleda något samtal när hästarna svängde ut från gården och ut på landsvägen slog han demonstrativt upp sin bok. Vinden hade ökat betydligt i styrka sedan morgonen, och nu piskade den häftigt mot ekipaget. Om det inte hade varit så välbyggt skulle fönstren utan tvivel ha skallrat. Hertigen satte sig bekvämt till rätta och hoppades att Higman skulle sätta ordentligt fart på de fyra hästarna. Samtidigt hoppades han att den andra vagnen inte skulle släpa efter alltför mycket, eftersom han var i högsta grad beroende av sin betjänts tjänster vid nästa uppehåll. Trusgrove hade varit i hans tjänst ända sedan han var pojke, och på något magiskt sätt kunde han alltid trolla fram varmt vatten, sängvärmare och till och med en godtagbar middag hur...