Cartland Den fatala lögnen

1. Auflage 2020
ISBN: 978-87-11-65274-9
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 253, 190 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

Lord Melbourne var uttråkad av allt - älskarinnan, Londons alla baler och fester. Så träffar han den temperamentsfulla Clarinda Vernon, en fantastisk skönhet med flammande rött hår. Hon visar honom öppet sin avsky och det retar honom att han inte får veta orsaken. Men Clarinda blir indragen i mörka och mystiska händelser och lord Melbourne skyndar till hennes hjälp. Ska hon lyckas övervinna sin motvilja mot honom?

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Henning, Ulla

Leseproben

Första kapitlet
Lord Melburne gäspade. När han gjorde det märkte han att han inte var trött utan uttråkad – uttråkad av de feta amorinerna som log beslöjat mot honom från spiselhyllan, uttråkad av de rosa gardinerna med silketofsar, och uttråkad av hela det överparfymerade och överhettade rummet. Hans ögon vilade på hans rock av flortunt tyg som låg kastad över en stol och hans vita muslinkravatt som vårdslöst låg slängd bland flaskor, lotions, salvor och parfymer på det överbelastade toalettbordet. Och tanken på att han måste resa sig och ta på sig kläderna igen fick honom att åter uttråkat gäspa. – Tu es fatigué, Mon Cher, sade en mjuk röst bredvid honom. Han såg åt sidan och mötte två mörka ögon, två röda läppar som provokativt putade, och han märkte att det också tråkade ut honom. Det var ett olyckligt ögonblick för Hans Nåd att upptäcka att han var uttråkad av sin älskarinna. Hon låg bredvid honom på de spetsprydda kuddarna iklädd endast ett rubinhalsband som kostat honom en enorm summa pengar, samt röda tofflor som matchade stenarna. Han mindes motvilligt att han uppvaktat henne ivrigt för endast en månad sedan. Det hade bara sporrat honom att damen i fråga, mademoiselle Liane Defroy, tvekade mellan markisen av Crawley och sir Henry Stainer just då. Markisen hade kanske en högre social ställning, men sir Henry var utan tvekan rikare. Båda tillhörde »korinterna», sällskapet som kretsade kring prinsen av Wales och som brukade tillhöra gästerna i Carlton House. Men Lord Melburne hade snappat Liane ifrån de två herrarna. Det hade inte bara tillfredsställt honom utan prinsen hade också skrattat hjärtligt och förklarat att lorden var oemotståndlig när de gällde kvinnor. Det var denna oemotståndlighet lord Melburne nu tänkte på med en rynka mellan ögonen. Det var den som gjorde livet så outhärdligt tråkigt. Jakten var för kort, erövringarna för enformiga. Han fann sig önska att han var tillbaka vid sitt gamla regemente och att det fanns fältslag att kämpa i och vinna. Det civila livet var nu helt enkelt tråkigt. Han gjorde en rörelse som för att resa sig och Lianes händer sträcktes fram för att hindra honom. Nej, nej! utropade hon. Rör dig inte. Det är ännu inte sent och vi har så mycket att säga varandra… Hennes läppar var mycket nära hans. Han var överväldigande medveten om hennes tunga parfym, som han förut tyckt om, men som han nu avskydde. Han nästan skakade av sig hennes slingrande armar och reste sig. – Jag måste lägga mig tidigt, sade han och sträckte sig efter kravatten. Jag åker till landet i morgon. – Till landet? utropade Liane med höjd röst. Varför? Varför lämnar du mig ensam? Dumheter! London är ju så roligt, det finns så mycket att roa sig med. Varför vill du åka ut dit till leran? Hans Nåd knöt kravatten med erfarna händer, händer som en man som är van att klara sig utan betjänt får. – Jag måste besöka en vän till min far, svarade han. Jag borde ha åkt förra veckan, men du övertalade mig mot mitt bättre vetande att stanna i London. Nu måste jag göra min plikt. – Det är omöjligt! protesterade Liane och satte sig upp i sängen medan rubinerna om halsen glittrade i ljuset. – Har du glömt festen i morgon kväll, festen vi alla är inbjudna till? Den blir mycket rolig och jag tror också lite spännande. Du kommer att kunna roa dig. – Jag tvivlar på det, sade lord Melburne och tog på sig rocken. Han stod en stund och såg på henne. Hennes mörka hår föll ner ända till midjan. Uppnäsan och den breda munnen hade varit så åtråvärda bara för några veckor sedan. Hon var en duktig dansös och hon utnyttjade sina få talanger mycket skickligt. Men nu undrade han hur han hade stått ut med hennes banala konversation, hennes konstgjorda gester, hennes sätt att rycka på de smala axlarna, hennes flirtiga ögonkast under de långa, målade ögonfransarna. Hon försökte alltid verka mystisk, men lord Melburne hade märkt att det inte fanns någon mystik. Nu såg hon upp på honom och lade nästan automatiskt märke till hur snygg han var, hur enastående han var också i ett rum fullt av män med ett vackert yttre. Det var inta bara hans utseende som var attraktivt, tänkte hon liksom så många andra kvinnor tänkt före henne. Det var inte bara hans fyrkantiga haka eller de märkliga grå ögonen som verkade så inträngande att kvinnor som han såg på undrade om han sökte efter något under ytan. Nej, Liane förnam i en plötslig ingivelse att det var de cyniska linjerna från näsan till munnen, vinkeln på munnen som på något sätt fnös åt livet också i glada stunder och den plötsliga glimten i hans ögon som motsade denna fnysning när man minst väntade det. Ja, han var oemotståndlig, och leende höll hon ut armarna mot honom. – Stanna inte länge på landet, sade hon ömt. Jag väntar på dig. För det är väl det du vill, inte sant? – Jag är inte säker på det, sade lord Melburne sakta, och just som han sade det insåg han att han gjort ett misstag. Scenen som följde var otrevlig och högljudd men ändå oundviklig. Han lämnade Liane hysteriskt snyftande i kuddarna. När han gick nerför den smala trappan undrade han varför han aldrig kunde avsluta en affär lika snyggt och prydligt som hans bekanta gjorde. Det var lätt för dem att komma ifrån sina älskarinnor – bara en fråga om pengar och kanske en diamant eller två – och sedan ingen illvilja. För honom innebar det alltid tårar och anklagelser, protester och de oundvikliga frågorna: – »Vad har jag gjort? Varför tycker du inte om mig längre? Finns det någon annan?» Han kände till frågorna alltför väl. När han gick ut genom den eleganta gulmålade ytterdörren slängde han igen den efter sig så att den polerade portklappen i mässing rasslade till. Han sade sig att detta var sista gången han skulle vara dum nog att hyra ett eget hus till en älskarinna. Det var på modet att beskydda en dansös, att ta med henne på åkturer i parken, att hålla henne med eget ekipage. Då förväntades hon vara trogen tills förhållandet tog slut. För andra män fungerade detta bra, men inte för lord Melburne. Han öveflödades alltid av tårar och sorgsna brev med böner om förklaringar och en envis vägran att inse att han inte längre var intresserad. Hans vagn väntade, den diskreta, täckta vagn han brukade använda under sina nattliga besök. Kusken såg förvånad ut när Hans Nåd kom ut så tidigt. Den unga betjänten, som var nästan två meter lång, stängde dörren efter lorden och hoppade därefter raskt upp på kuskbocken. – Slår vad om att det är slut! viskade han till kusken. – Omöjligt, svarade kusken. Han har bara haft henne en månad. – Det är slut ändå, sade betjänten envist. Jag känner igen uttrycket i vår nåds ansikte när han säger punkt och slut. – Har aldrig gillat de där fransyskorna, sade kusken. – Undrar varför han tröttnar så fort, sade betjänten eftertänksamt. Inne i vagnen frågade sig Hans Nåd samma sak. Varför slutade han plötsligt och ofta utan orsak att intressera sig för en kvinna? Han hade njutit av att visa Liane för sina vänner. Han hade tagit med henne till spelhålor, till Albany Rooms, till Motts och Vauxhall Gardens. Han tyckte hon överglänste alla andra kvinnor på sådana ställen. Hon var glad, underhållande, hon hade livsglädje och vitalitet vilket sporrade alla hon talade med. – Du har haft en förbannade tur, hade sir Henry Stainer avundsjukt sagt till lord Melburne. Nu undrade lord Melburne om sir Henry skulle ta vid där han slutat. Men om det inte blev sir Henry fanns det dussintals andra som bara var alltför villiga att ta hand om den lilla fransyskan. – Och ändå vill jag inte ha henne, tänkte lord Melburne. Han sträckte ut sina ben så att de vilade på sätet mitt emot. – Åt helvete! sade han högt. Åt helvete med alla kvinnor! Han visste att det var galet att han kände sig skyldig över den scen som just utspelats. Han visste att det var Liane och inte han som bröt reglerna. Förhållande mellan en herre och hans älskarinna förväntades enbart vara ett affärsarrangemang. De hade trevligt tillsammans, det var kvinnans plikt att vara så underhållande som möjligt och att få ut så mycket som möjligt av det. Men det skulle aldrig vara fråga om kärlek, brustna hjärtan eller sårade känslor. Men när det gällde lord Melburne åkte alltid alla regler överbord. Ända sedan han varit en pojke hade han kallats Buck. Också hans släktingar hade svårt att komma ihåg hans egentliga namn. Han fick smeknamnet när han för första gången uppträdde i satinkostym med kortbyxor och redan vid sex års ålder lyckades bära dem med en värdighet som fick hans fars vänner att utropa: – Titta, han ser redan ut som en sprätt! (Eng. Buck: sprätt) Namnet hade gått in, och utan tvekan var det passande. Prinsen av Wales följde det mode han skapade, modet med de enkla, välskurna rockarna och de utsökt knutna kravatterna, hans ogillande av juveler och allt annat som sammankopplades med dandies. Han visade också snabbt en annan egenskap. Det fanns ingen annan i hela grevskapet som kunde köra en vagn eller faetong så skickligt, han red skickligare än sina bekanta, han var en skickligare skytt än de flesta och han kunde boxas nästan professionellt. Buck Melburne var den mest eftersökte, den mest avundade, den mest...