Cartland Den förfärade bruden

1. Auflage 2020
ISBN: 978-87-11-65250-3
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 21, 190 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

Seraphinas dominerande far tvingar henne att gifta sig med Kelvin, en man hon aldrig träffat. Men Seraphina är rädd för honom och han säger själv att han inte vill gifta sig med henne. De reser till Indien efter bröllopet och Seraphina lär sig älska Kelvin. Men mellan henne och lyckan står den vackra lade Braithwaite och Seraphinas pengar ... Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Henning, Ulla

Leseproben

Första Kapitlet
– Nej! sa hertigen av Uxbridge bestämt. Han såg mycket gammal ut i det bleka vinterljuset som silade in genom fönstren i hans londonhus. Han såg vissnad ut, nästan spöklik. – Var snäll och lyssna på vad jag har att säga innan ni bestämmer er, bad mannen som satt mitt emot. Kontrasten mellan de två männen var slående. Major Kelvin Ward ansågs vara den bäste som fanns inom brittiska armén. Det räckte att se honom i civila kläder för att förstå att uniformen bara skulle förstärka de knivskarpa dragen och de breda axlarna. – Om det kan ge dig någon tillfredsställelse lovar jag att lyssna till vad du har att säga, svarade hertigen. Men mitt svar blir detsamma. – Jag vill att ni ska förstå vilken ställning jag har, sir, sa Kelvin Ward. Ni vet att min mors långa sjukdom och alla operationerna kostade över femtusen pund och att jag var tvungen att låna ihop de pengarna. – Du väntar dig väl inte att jag skulle ta på mig det ansvaret, svarade hertigen surt. – Min mor var er svägerska, gift med er enda bror, sa Kelvin Ward lågt. – Om min bror haft minsta förstånd skulle han inte ha skaffat sig hustru och barn, svarade hertigen. Han borde ha insett att han inte skulle kunna försörja dem. Kelvin Ward knep ihop läpparna och det var med en märkbar ansträngning han tvingade sig till att inte säga emot sin farbror. – Som farbror känner till skedde den där olyckliga händelsen med min bror ett år senare, fortsatte Kelvin Ward. – En förfalskare och bedragare! sa hertigen hånfullt. – Geoffrey var ingetdera! rättade Kelvin Ward. Han var svag och råkade komma i händerna på samvetslösa män som uppmuntrade honom att spela. – En dåre och hans pengar går snart skilda vägar! citerade hertigen med ett glädjelöst skratt. – I en stund av galenskap, det medger jag, förfalskade Geoffrey en check, fortsatte Kelvin Ward utan att kommentera det hertigen sagt. Hade mannen i fråga, officeren vars namn han förfalskade, varit en gentleman skulle han tagit emot pengarna av mig och inte gjort mer åt saken. – Men i stället pressade han pengar av dig, inte sant? frågade hertigen och försökte sig än en gång på att skratta. – Den där historien kostade mig tiotusen pund, sa Kelvin Ward lågt. Som farbror kanske minns bad jag er om pengar då, och ni sa nej. – Naturligtvis sa jag nej! svarade hertigen ilsket. Tror du inte jag kan använda mina pengar på annat sätt än att kasta ut dem på släktingar som inte har minsta gnutta av ärlighet eller hederlighet? – Gäller det omdömet mig också? frågade Kelvin Ward. Hertigen tvekade ett ögonblick och sedan var det som om han anat att han gått för långt. – Jag träffade översten häromdagen, sa han. Han har visst mycket höga tankar om dig. – Det gläder mig! sa Kelvin Ward och böjde lätt på huvudet. – Han visste tydligen inget om att du har för avsikt att lämna regementet. – Jag har inget val, svarade Kelvin Ward. Som jag har förklarat har jag lånat femtontusen pund, och numera är det omöjligt för en officer att leva på sin lön. Det går inte ens i Indien. – Det visste du när du slängde ut tiotusen pund för att rädda din odugling till bror från fängelset där han rätteligen borde ha hamnat. – Geoffrey stupade när han gjorde en hjältemodig insats vid den nordvästra fronten, sa Kelvin Ward. Jag ser ingen mening med att svärta ner hans minne. Hertigen fnös. – Det enda jag kan säga är att jag är glad för och alltid kommer att vara glad för att hans dumhet – för det var inget annat än en ren och skär dumhet – bara är känd bland ett fåtal människor. Familjenamnet är fortfarande ärat och respekterat både här hemma och inom regementet. – Mycket vackert tal! hånade hertigen. Men dina fickor fylls inte av fagert tal, vilket du förmodligen har märkt själv! – Läget är detta … fortsatte Kelvin Ward. Han talade med låg, oengagerad röst, den röst som utmärker en man som har bestämt sig för att inte tappa humöret hur han än provoceras. Det fanns stål i de grå ögonen i hans solbrända ansikte när han såg på sin farbror. Men i övrigt avslöjade han inte på minsta vis att han kämpade för sin framtid. – … att jag lämnar regementet dels därför att jag vet att jag inte har råd att stanna kvar där och dels för att jag nått den ålder när jag måste bestämma min framtid. – Jag trodde väl att du hoppades på min snara död, sa hertigen och fnös. – Allt tyder på att Ers Nåd kommer att leva femton eller tjugo år till, svarade Kelvin Ward. Då är jag för gammal för att börja ett nytt liv. Hans läppar kröktes till ett torrt leende. – Eftersom läget är som det är skulle jag svälta ihjäl under den tiden, tillade han. – Det är din sak! förklarade hertigen. – Jag bör kanske påpeka att det är brukligt att arvingen till titeln får en liten inkomst så att han slipper vända sig till ockrare för att överleva, fortsatte Kelvin Ward. Det sades med ett stänk av ironi. – Vilket du alltså har gjort? sa hertigen. – Av mycket goda skäl, sir. Men jag har inte alls lånat så mycket som jag egentligen hade behövt. Ni har alltid inpräntat sparandets fördelar i mig. – Har du utnyttjat mig när du har lånat? – Jag fick låna de femtusen jag behövde för att hjälpa mor enbart tack vare att jag en dag ska efterträda er. Men för att låna de tiotusen jag måste ha för att hjälpa Geoffrey var jag tvungen att leta upp en borgensman. Jag kan inte få en till. – Då föreslår jag att du skaffar de pengar du behöver på ett annat sätt, sa hertigen. – Det är exakt vad jag försöker göra, sir, sa Kelvin Ward tålmodigt. Om ni bara vill lyssna på vad jag har att säga. – Du tar minst sagt god tid på dig för att komma till saken, sa hertigen skarpt. – Då ska jag avsluta det så snabbt som möjligt, lovade Kelvin Ward. Jag har några bekanta i Bombay som ska köpa två handelsfartyg. Ni känner säkert till att handeln mellan Indien, England och Europa har ökat avsevärt de senaste åren. – Jag är inte fullständigt blind och döv när det gäller händelserna omkring mig, svarade hertigen. – Då har ni förmodligen sett de siffror som offentliggjorts i The Times och Morning Post, sa Kelvin Ward. Det är enligt min mening det snabbaste och ärligaste sättet att tjäna pengar. – Så du ska tydligen börja med det, insköt hertigen. – Om jag kan ställa upp med femtusen pund kan jag bli delägare i dessa fartyg. Mina vänner tänker satsa så mycket som möjligt varje år i firman för att så småningom kunna skaffa sig en hel handelsflotta. – Mycket lovvärt! sa hertigen. Jag hoppas du lyckas med dina planer. – Ni vet vad jag ber om, sir. – Du har redan fått mitt svar, sa hertigen. Jag tänker inte slösa bort mina pengar – det lilla jag har, och jag försäkrar dig att det är ytterst lite – på vansinnesaffärer. – Ni gick nyss med på att det inte är vansinnesaffärer, sa Kelvin Ward. – På vansinnesaffärer, upprepade hertigen orubbligt. Affärer som sköts av obetänksamma unga män utan erfarenhet av något annat än att rida omkring på en häst och döda försvarslösa infödingar som inte äger ett enda vapen att försvara sig med. Kelvin Ward svalde mödosamt det svar han hade på tungan. Han hade legat två år vid nordvästra fronten i Indien där civilbefolkningen var utrustad med vapen de fått av ryssarna. De hade lärt sig en gerillateknik som krävde många brittiska liv. Det var svårt att utan kommentarer lyssna till farbroderns okunnighet. Men han hade inte kunnat bli den välkände ledare han var utan att ha lärt sig hur fatalt det kunde vara att tappa humöret. – Det enda jag ber om är att farbror lånar mig pengarna på helt affärsmässiga grunder, sa han med samma uttryckslösa röst han använt tidigare. Hertigen sa ingenting. – Ni kommer att få en årlig avkastning på pengarna på samma sätt som om ni satsat dem på aktier, fortsatte Kelvin Ward. Och jag är helt övertygad om att jag ska kunna betala tillbaka lite, kanske till och med hela lånet, efter ett år. – Du är inte lite optimistisk! – Hjälper ni mig? – Nej! svarade hertigen. Jag har inte råd! Ett kort ögonblick satt Kelvin Ward som förlamad. Han fick lust att tala om för farbrodern exakt vad han ansåg om honom. Men han visste att det bara skulle resultera i en ovärdig scen som han inte skulle vinna något på. Trots allt hade han inte på allvar väntat sig att hans farbror skulle hjälpa honom, sa han sig. Hertigen hade vägrat hjälpa också när han praktiskt taget lagt sig på knä vid hans fötter för att be om hjälp när modern var döende. Han hade aldrig kunnat glömma den bitterhet han känt när han lämnat Uxbridge House med hertigens järnhårda röst ekande i öronen. – Jag har ingen användning för klagande kvinnor och oförskämda brorsbarn! hade han ropat. Då hade Kelvin Ward varit desperat. Endast genom att skaffa fram pengar till högsta ränta hade han lyckats skänka lady Ronald Ward en rofull död. Kelvin Ward reste sig. – Om det är ert sista ord finns det inget mer för mig att säga, sir, sa han. – Inget alls! medgav hertigen. Du kunde ha besparat dig mödan att komma hit och använt tiden bättre till att försöka övertyga...