Cartland Den grymme prinsen

1. Auflage 2020
ISBN: 978-87-11-65242-8
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 41, 113 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

Salenas far är skuldsatt upp över öronen och i sin desperation ser han ingen annan utväg än att 'sälja' sin dotter till den grymme ryske prinsen som länge kastat lystna blickar på Salena. Av en slump upptäcker Salena att prinsen redan har både hustru och barn i Ryssland. För att komma ur den olidliga situationen beslutar sig Salena för att dränka sig i havet. Men i sista sekunden siktas hon från en lustjakt ... Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker. Cartlands böcker äger rum i de finare engelska kretsarna och i exotiska miljöer. Kärleken är häftig mellan de passionerade hjältarna och vackra hjältinnorna, men gång på gång går de igenom prövningar. Men äkta kärlek är alltid starkast och det finns ingenting den inte kan besegra.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Wennbom, Eva

Leseproben

Kapitel 1
1903 Tåget stannade inne på stationen i Monte Carlo och Salena steg ner på perrongen och såg sig omkring med stora ögon. Den såg ut som vilken station som helst och var varken så främmande eller hotfull som hon inbillat sig. När abbedissan hade fått höra att hon skulle resa till sin far i Monte Carlo hade hon blivit öppet chockerad. Hon hade i själva verket varit så ogillande att Salena blivit riktigt förvånad, eftersom hon visste att abbedissan i vanliga fall var både tolerant och fördomsfri. Klosterskolan, som hon hade sänts till två år tidigare, var inte uteslutande katolsk. Man tog emot flickor som tillhörde alla slags religioner, men Salena visste mycket väl att det var tack vare hennes styvfarmors inflytande som hon hade erbjudits plats där. – Klostret St. Marie är mycket exklusivt och tar bara emot ett begränsat antal elever, hade änkenåden, lady Cardenham, sagt till Salena, men jag anser att undervisningen håller mycket hög standard, och det viktigaste av allt är att du får möjlighet att lära dig främmande språk. Hon gjorde en paus och tillade sedan med eftertryck: – Om det är något som är väsentligt för en flicka ur de högre kretsarna i dag så är det att hon bör kunna tala franska flytande, och dessutom gärna italienska och tyska. Salena anade att hennes styvfarmor hade valt en klosterskola åt henne också på grund av att hon ogillade det sätt hennes far uppförde sig på efter hennes mors död. Det var ingen hemlighet att lady Cardenham inte kom överens med sin styvson och att det snarare var pliktkänsla än tillgivenhet som fick henne att ta på sig ansvaret för Salenas utbildning. – Det är det enda hon betalar för, hade hennes far sagt med ett bittert tonfall, så genera dig inte när det gäller dyrbara böcker och extra undervisning – om det nu förekommer något sådant. Det hade varit en hel del av det senare, och Salena hade känt sig förlägen när hon tänkte på att styvfarmodern skulle få en mycket stor räkning vid terminens slut. Lady Cardenham hade god råd med det eftersom hon var en mycket förmögen kvinna och därför var det så mycket olyckligare att hon hade dött sex månader tidigare, strax innan Salena skulle göra sin debut. De andra flickorna på skolan pratade ständigt om vad de skulle göra när de äntligen blivit vuxna, balerna som skulle ges för dem och de sociala tillställningar de skulle få tillträde till. Följaktligen hade Salena sett fram mot den dag då hon skulle presenteras vid Buckingham Palace och bli en av debutanterna på det som alltid beskrevs som »den lysande londonscenen». Turligt nog hade lady Cardenham betalat skolavgifterna för ett år i förväg, men Salena hade oroligt undrat vad hon skulle ta sig till när terminen var slut och det inte bestämts var hon skulle tillbringa lovet. Efter moderns död hade hon aldrig lämnat Frankrike för att resa hem till England. I stället hade abbedissan ordnat det så att hon tillsammans med några andra elever, vars föräldrar befann sig utomlands, fick följa med två av nunnorna till en gård ute på landet för att tillbringa några veckor i lugn, om än något primitiv, miljö. Salena hade njutit av varje sekund, men den senaste gången hade hon tyckt att det var lite tråkigt att hon haft så lite att berätta för sina vänner när hon återvände till skolan. Men trots det hade hon varit lycklig och det hade kommit som en chock för henne när hon först fick höra att hennes styvfarmor hade dött och sedan fick ett brev från sin far där han skrev att hon inte skulle resa till honom i London som hon hade trott utan att hon skulle förena sig med honom i Monte Carlo. Monte Carlo! Blotta namnet var liktydigt med allt som var vulgärt och syndigt, trots att tidningarna rapporterade att alla krönta huvuden i Europa samlades där med jämna mellanrum, inklusive kung Edward och hans vackra danskfödda hustru, drottning Alexandra! Men nunnorna betraktade det som det närmaste man kunde komma helvetet på jorden och Salena hade så smått väntat sig att bärarna skulle se ut som djävlar och att lokrt på tåget skulle förvandlas till en eldsprutande drake. I stället kom en elegant klädd lakej skyndande fram till henne och lyfte artigt på sin höga kokardhatt. – M’mselle Cardenham? – Oui, je suis Mademoiselle Cardenham, svarade Salena. – Monsieur m’lord väntar på er i sin vagn, M’mselle. Salena vände sig ivrigt om för att skynda ut från stationen medan lakejen väntade för att få med sig hennes väskor. Där utanför, i en öppen viktoriavagn, satt hennes far tillbakalutad och rökte på en cigarr. – Pappa! Hon gav till ett förtjust rop och sprang emot honom. Sedan klättrade hon upp bredvid honom i vagnen och vände ansiktet mot honom för att få en kyss. Hon tyckte att han såg forskande på henne innan han kysste henne. Sedan sa han på sitt vanliga jovialiska sätt: – Hur mår du, min docka? Jag trodde jag skulle få säga att du hade vuxit, men du är fortfarande samma lilla dvärg. – Jag är faktiskt en hel decimeter längre än då du såg mig senast, svarade Salena. Lord Cardenham kastade bort cigarren och lade båda händerna på Salenas axlar. – Låt mig få se på dig, sa han. Ja – jag hade rätt! – Rätt i vad då, pappa? – Jag hade slagit vad med mig själv om att du skulle växa upp till en skönhet. Salena rodnade. – Jag hoppades att du skulle tycka jag var… söt. – Du är mer än söt, svarade lord Cardenham. Du är faktiskt vacker, lika vacker som din mor var, men på ett annat sätt. – Jag skulle så gärna vilja vara lik mamma. – Jag tycker om att tro att du har lite av mig i dig, sa lord Cardenham hjärtligt. Kommer bagaget snart? Det sista sades till lakejen som hade mött Salena på perrongen och som nu stod bredvid vagnen. – En bärare är just på väg hit med det, monsieur. – Är det mycket? – Nej, monsieur. – Då tar vi det med oss, sa lord Cardenham. – Ja, monsieur. Bäraren kom gående med Salinas koffert och en liten väska som innehöll nästan bara böcker. – Är det här allt du äger? frågade lord Cardenham. – Jag är rädd att jag har väldigt dåligt med kläder, pappa. Jag har vuxit ur klänningarna jag bar innan jag fick sorg efter styvfarmor och det verkade inte vara någon mening med att köpa nya, eftersom jag inte trodde jag skulle få någon användning för dem när jag väl hade lämnat skolan. – Nej, naturligtvis inte, svarade lord Cardenham. Han tog fram ett dyrbart cigarretui av läder med guldkantade hörn och öppnade det långsamt på ett sätt som fick Salena att tro att han funderade på vad han skulle säga, snarare än att han koncentrerade sig på att välja ut en ny cigarr. Vid det här laget var bagaget undanstuvat baktill på vagnen och lakejen klättrade upp på kuskbocken då den började rulla. – Jag tror att du har något att säga mig, pappa, anmärkte Salena lugnt. – Jag har en hel del att säga dig, min kära, svarade hennes far, men låt mig först tala om var vi ska bo. – Ska vi bo hos goda vänner till dig? frågade Salena besviket. Jag hade hoppats att få vara ensam med dig, pappa. – Det skulle jag också vilja, svarade hennes far, men uppriktigt sagt är jag hänvisad till att utnyttja mina vänners generositet. – Betyder det att du har det knapert, pappa? – Inte knapert, Salena. Jag är pank! Jag äger inte en penny! – Åh, nej! Det var ett rop av förtvivlan, för Salena visste sedan gammalt hur hopplös hennes far alltid var när det gällde pengar och hur hon och hennes mor så länge hon kunde minnas hade varit tvungna att snåla för att få det att gå ihop. – Jag förmodar, sa hon lite trevande, att styvfarmor inte testamenterade några pengar till dig? – Till mig? utbrast lord Cardenham. Hon skulle hellre ge det till den onde själv! Men vad som förvånade mig var att hon utelämnade dig på listan över förmånstagare. Salena sa ingenting och han fortsatte: – Jag känner till anledningen. Hon avskydde mig och hon trodde att om du fick några pengar så skulle jag göra av med dem. Det var precis på samma sätt som din morfar, fan ta honom, uppförde sig. Han bolmade häftigt på sin cigarr och sa sedan ilsket: – Det innebär, min docka, att du och jag är barskrapade. Vi måste tänka ut vad vi ska ta oss till och vi måste tänka fort. Salena gjorde en liten hjälplös gest. – Vad kan vi göra, pappa? – Jag har funderat på flera saker, sa lord Cardenham undvikande, men det ska vi diskutera senare. Under tiden måste du vara vänlig mot vår värd. – Du har inte talat om än vem han är, pappa. – Hans namn är prins Serge Petrovsky, svarade hennes far. – En ryss! utropade Salena. – Ja, en ryss och en förbaskat rik sådan! Monte Carlo kryllar av dem, alla lika rika som Krösus, och, är jag glad att kunna säga, frikostiga med sina pengar. – Men prinsen är din vän, sa Salena. Jag hoppas han inte har något emot att få en gäst till. – Jag förklarade för honom att jag inte hade någonstans att ta dig, svarade lord Cardenham, och han sa genast att du måste bo i hans villa. Det var bara vad jag väntade mig, men du och jag behöver en hel del mer än såav honom. Salena såg bestört på sin far. – Mer…...