Cartland Den nödvändiga lögnen

1. Auflage 2020
ISBN: 978-87-11-65760-7
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 229, 175 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

Larentia Braintree är mycket nervös när hon träffar den nye hertigen av Tregaron. Och hon har all anledning, för hon utger sig för att vara dansösen Katie King och den nyligen avlidne hertigens änka. Syftet är att försöka skaffa pengar till den dyrbara operation, som hennes far måste genomgå. Hon har övertalats till detta av Harry Carrington, Katie Kings älskare. Dansösen behöver nämligen också pengar till en operation som kan rädda hennes liv. Men den stiligt hertigs är inte lättlurad ... Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker. Cartlands böcker äger rum i de finare engelska kretsarna och i exotiska miljöer. Kärleken är häftig mellan de passionerade hjältarna och vackra hjältinnorna, men gång på gång går de igenom prövningar. Men äkta kärlek är alltid starkast och det finns ingenting den inte kan besegra.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Andersson, Wåge

Leseproben

Kapitel 1
1870. Den fjärde hertigen av Tregaron, Murdoch Proteus Edmond Garon, låg för döden. Det stora slottet var tyst, tjänstefolket gick på tå, och överallt anades den dämpade stämning som föregår döden. – Han tar lång tid på sig, sa en livréklädd betjänt till en annan där de väntade i den väldiga, gotiska hallen på vagnarna som oavbrutet fortsatte att anlända. – Det är de där doktorerna, svarade den andre. Om man är fattig tar de kål på en illa kvickt, men om man är rik ser de till att man andas så länge som möjligt för att de ska få ut sina feta arvoden. Den förste betjänten kvävde ett flin och försjönk sedan i tystnad när butlern, gråhårig och värdig, kom gående mot ytterdörren. Han måste ha sett en vagn komma längs den långa uppfartsvägen kantad av ekar. De två betjänterna skyndade nedför stentrappan till vagnsdörren, och deras platser intogs av två andra i pudrade peruker och Garons livré i rött och guld. Butlern stod i dörröppningen och såg änkemarkisinnan av Humber stiga ner från sin vagn. Han tänkte att det inte var ägnat att förvåna att hertigen, efter det tygellösa och utsvävande liv han fört, skulle komma att dö i den jämförelsevis tidiga åldern av femtioåtta år. Änkemarkisinnan gick sakta och värdigt, med drottninglik hållning, uppför trappan och in i hallen. – Godafton, Dawson. – Godafton, mylady, svarade butlern med en bugning. Som ers nåd vet är. detta en sorgsens dag för oss alla. – Jag går genast upp till hans nåd, svarade änkemarkisinnan. Ni behöver inte ledsaga mig, Dawson. Jag förmodar att ni har låtit skicka efter mr Justin? – Ja, mylady. Jag har underrättats om att en kurir avreste till Frankrike i går morse. – Frankrike. Det var ingen fråga utan ett utrop, och änkemarkisinnan snörpte ogillande på munnen medan hon sakta började gå uppför Stora Trappan med dess stenhuggeriarbeten och heraldiska djur, vart och ett med en sköld. Däruppe i det stora sovrum som en gång hade varit konungars sängkammare, låg den fjärde hertigen med slutna ögon utan att fästa någon uppmärksamhet vid huskaplanens hesa röst när denne bad för honom. På andra sidan sängen satt hertigens ogifta syster lady Alice Garon i en stol. På grund av reumatism var hon oförmögen att falla på knä, och för övrigt tänkte hon en smula cyniskt att förmodligen skulle varken Gud eller brodern visa gesten någon större uppskattning. Tre läkare stod en smula tafatta i bortre ändert av rummet och samtalade sinsemellan med viskande röster. De hade gjort sitt bästa för att förlänga sin patients liv, men när han fick lunginflammation hade de förstått att ingenting – i varje fall inte deras begränsade kunskaper – skulle kunna rädda honom. Dörren öppnades och änkemarkisinnan kom in, likt ett skepp för fulla segel. Hon gick bort till sin brors säng, och när hon närmade sig reste sig huskaplanen hastigt och gled in i bakgrunden. Änkemarkisinnan böjde sig över sängen och lade en hand på sin brors. – Kan du höra mig, Murdoch? frågade hon. Hertigen öppnade ögonen, mycket långsamt. – Jag är här, sa hon, och jag är glad över att du fortfarande lever. Hertigens tunna läppar formade ett lätt retsamt leende. – Du har alltid… velat vara med om… dödsstöten, Muriel. Änkemarkisinnan stelnade till som om hon blivit harmsen över anklagelsen. Sedan, innan hon hunnit svara, sa hertigen med en röst som tycktes kippa efter luft: – Var är… Justin? – Vad jag har förstått lät man skicka efter honom i går, svarade änkemarkisinnan. Jag tycker det är synnerligen försumligt att det inte gjordes tidigare. Medan hon talade tittade hon stint på sin syster på andra sidan sängen, och det var uppenbart att lady Alice skulle ha svarat om inte hertigen hade fortsatt, med samma flämtande röst: – Han kommer… att bli en bättre… hertig än jag… har varit. Hans sista ord gick förlorat i ett kusligt rosslande. Läkarna gick hastigt bort till sängen, men när de nådde den förstod de att den fjärde hertigen aldrig mer skulle tala… * Solskenet försökte tränga igenom spetsgardinen framför ett fönster i stort behov av tvättning. Det var som om värmen i ljuset oroat mannen som satt i en karmstol med benen utsträckta framför sig, för han tittade bort mot kvinnan som vilade i den låga säng som vid behov kunde ändras om till soffa, och frågade: – Det är varmt idag. Vill du ha lite luft? – Inte för egen del, svarade kvinnan. Men om du vill gå ut, så gå ut. – För mig är det bra som det är, svarade mannen. – Det är hemskt för dig att vara instängd här. Det vet jag, Harry, men om du visste vad jag är tacksam… Medan hon talade höll hon ut handen, och mannen reste sig och satte sig på sängkanten med hennes hand i sin. – Du vet att jag vill vara tillsammans med dig, Katie, sa han, och jag önskar bara att det fanns något mer jag kunde göra. Kvinnan – föga mer än en flicka – suckade. – Jag också, och vid den här tiden på eftermiddagen är det en plåga att inte gå ner till teatern. Jag tänker oavbrutet på dem där de sitter i det nya omklädningsrummet och tar på sig sina vackra kläder. Åh, Harry, vem är det som har mina? Det var ett utrop som tycktes komma från hennes hjärta, och Harrys hand hårdnade kring hennes när han sa: – Ingen alls. Hollingshead håller din plats öppen för dig. Det har jag redan sagt. Det var en lögn, men han lät övertygande och såg ljuset tändas på nytt i hennes ögon. – Vi får besked idag, eller hur? frågade Katie. Dr Medwin var säker på att han skulle kunna ge besked. – Ja, han sa så, medgav Harry. Han tittade på Katie där hon låg med det långa, gyllenröda håret utslaget över kudden. Trots att hon inte låg direkt i solljuset tycktes hennes hår upplyst så att det såg ut som ett nästan levande, gyllenrött sken. – Vad är det du tänker på, Harry? frågade Katie. – Jag tänker på hur vacker du ser ut. – Vad är det för mening med att se vacker ut när jag är bunden till sängen och inte kan dansa? Hennes röst lät brusten, och som för att byta samtalsämne reste sig Harry och hämtade tidningen som legat på golvet borta vid hans stol. – Hertigen av Tregaron ligger för döden, ser jag. – Jag hoppas han kommer att ruttna i helvetet. – Jag skulle hålla med dig, sa Harry, om jag inte misstänkte att det blir ett mycket bekvämt helvete med speciella smådjävlar som serverar honom champagne och kaviar närhelst han vill. Han hade trott att Katie skulle le, men istället sa hon: – Det är inte rättvist att han ska få dö omgiven av alla bekvämligheter medan jag, vid min ålder, måste ligga här och oroa mig för vad du ska göra när det inte kommer in något i slutet av veckan. – Jag har sagt till dig att inte bekymra dig över det, sa Harry. På ett eller annat sätt klarar jag mig. – Men hur? frågade Katie. Jag måste tillbaka till arbetet, det vet du. – Jag vet, jag vet, medgav Harry. Men du kan ingenting göra innan vi har hört vad dr Medwin säger. Han tittade på tidningssidan igen, och med en förnyad ansträngning att avleda Katies tankar sa han: – Berätta för mig om hertigen. Jag har aldrig frågat exakt vad det var han gjorde dig. – Vad tror du han gjorde? frågade Katie vasst. Den snuskiga gamla grisen. Jag mår illa när jag tänker på honom. – Du måste ha varit mycket ung när du träffade honom. Vi har varit tillsammans i fyra år. – Det var för sex år sedan när jag först kom till London, svarade Katie. Jag var alldeles till mig över att ha fått en roll på Olympic Music Hall. Bara i baletten först… det var mitt hår som skaffade mig ett solonummer. – Vad menar du – ditt hår? – Det hände under en repetition, svarade Katie. Jag dansade med de andra och tog i lite extra när mina hårnålar trillade ut och håret föll ner. Hon hade ett blekt leende på läpparna när hon fortsatte: – Jag blev generad men fortsatte dansen ändå, och när den var över böjde jag mig ner för att plocka upp hårnålarna. Det var då scenmästaren sa till mig: – Du där. Låt ditt hår vara som det är och försök ta de där sista stegen ensam. Katies röst hade fått en plötslig klang när hon fortsatte: – Du må tro att jag lade ner min själ i de stegen. Sedan började jag varenda kväll med håret uppsatt, och lät det falla ner mot slutet. Publiken älskade det. Ett ögonblick var Katie tillbaka i det förflutna. Sedan, utan att Harry sa något, fortsatte hon: – Jag måste ha gjort den där dansen i tre veckor innan en av flickorna sa till mig: – Det sitter en riktig sprätt i publiken i kväll. – Så när jag gick in på scenen tog jag förstås en titt för att se vem hon menade, och blev besviken. – Jag antar att det var hertigen, sa Harry. – Det visste jag inte först, sa Katie. Inte förrän han skickade sitt kort och frågade om jag ville äta middag med honom. – Och det gjorde du? – Ja, självfallet. Flickorna var gröna av avund över att jag skulle äta middag med en livslevande hertig. Hennes röst fick en triumferande klang när hon fortsatte: – »Varför frågade han dig», frågade...