Cartland Den ökände hertigen

1. Auflage 2020
ISBN: 978-87-11-65815-4
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 255, 152 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

Shimona stod ansikte mot ansikte med den illa beryktade hertigen. Hon hade väntat sig något av en djävul i människohamn. Men när hon såg närmare på honom upptäckte hon att han var en förvånansvärt vacker och stilig ung man. Han såg på henne med en blick som kom henne att darra i hela kroppen. Hon rodnade och vände sig bort från hans genomträngande blick ... Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Ahlgren, Rolf

Leseproben

Första kapitlet
1803 – Hur känner du dig, pappa? – Det blir nog … bra … med mig, flämtade Beau Bardsley. Men medan han talade sjönk han ner i sin stol i omklädningsrummet och stirrade på sitt ansikte i spegeln med ett nästan förtvivlat uttryck. Shimona gick fram och ställde sig bakom honom, osäker på vad hon skulle göra. Den hostattack som hade ansatt hennes far i korridoren sedan de hade gått in genom sceningången tycktes ha tömt hans krafter så att han nästan verkade utmattad. Utan att yttra något kom Joe Hewitt – Beau Bardsleys påklädare – in i logen med ett glas konjak, blandad med vatten, som han ställde ner på bordet med sminket, krämerna, puderaskarna och hartassen. För att kunna föra glaset till sina läppar måste Beau Bardsley använda båda händerna. Efter några klunkar tycktes konjaken ge honom nytt liv, och med en helt annorlunda röst sade han till dottern: – Du borde inte ha följt med mig hit. – Jag tänker inte lämna dig, pappa, svarade Shimona bestämt. Du vet likaväl som jag att du inte borde uppträda i dag. Beau Bardsley svarade ingenting, båda visste svaret utan att behöva uttrycka det i ord. Han måste arbeta. Det var inte bara det att han behövde sin lön för att hålla dem vid liv, utan det var också bara fråga om en vecka eller så innan styrelsen för den kungliga Drury Lane-teatern skulle anse sig vara skyldig att ge en recettföreställning till hans förmån. Beau Bardsley drog upp sin klocka ur västfickan med en darrande hand. – Ni har gott om tid, mr Bardsley, sade Joe Hewitt i lugnande ton som om han trodde att den gamle skådespelaren oroade sig för detta. Beau Bardsley suckade djupt. Samtliga visste att det i hans nuvarande tillstånd skulle krävas en ansenlig fysisk ansträngning från hans sida för att iföra sig de kläder han skulle bära som Hamlet. Men det fanns en tur i oturen, tänkte Shimona för sig själv. Hennes far hade spelat rollen så ofta att det inte var någon svårighet för honom att minnas replikerna, och när han väl stod innanför rampen skulle han som alltid bli inspirerad av de applåder som strömmade emot honom från hans beundrare. Vid den här tiden höll Drury Lane-teatern på att fyllas av en publik som betraktade Beau Bardsley som en av de finaste skådespelare som teatern någonsin hade haft. De kom för att se honom, trots att teatern för ögonblicket kämpade mot mycket stora svårigheter. Mrs Sarah Siddons, som hade härskat där som en obestridd drottning i tjugoett år, hade lämnat London för en tids vila. När hon kom tillbaka var det för att uppträda på Covent Garden. Man stötte på nästan oöverstigliga svårigheter när det gällde att finna en skådespelerska som kunde inta hennes plats. Men så länge Beau Bardsley stod på programmet fylldes teatern till sista plats. Olyckligtvis hindrade honom hans vacklande hälsa ofta att uppträda vid varje föreställning. Han sträckte ut handen för att ta upp sin sminkstång, och när han gjorde det kunde han se Shimona i spegeln framför sig. – Du borde inte ha kommit hit, sade han igen. Du vet att jag inte tillåter dig att bli sedd på teatern. – Joe kan hålla dina besökare härifrån, svarade Shimona med ett leende på läpparna. Förresten, pappa, så måste du vila mellan akterna och inte anstränga dig med besök av andra. – Jag lovade alltid din mor att du inte skulle ha någonting att göra med teatern, sade Beau Bardsley. – Ja, och vi kommer alltid att göra som mamma önskade, svarade Shimona, men jag vet att hon inte skulle ha velat att jag lämnade dig när du är så sjuk som du är nu. Hon såg på sin far igen och tillade lågmält: – Skulle det inte vara klokare att inställa föreställningen? Hon hade all anledning till sin fruktan, för Beau Bardsleys vackra ansikte var nästan färglöst, läpparna var blodlösa, och han tycktes ha svårt att lyfta upp ögonlocken. – Jag måste fortsätta nu, sade han nästan häftigt. För guds skull, Joe, ge mig lite mera konjak! Påklädaren tog det tomma glaset och skyndade iväg till rummets andra sida där det stod ett barbord med flaskor och mängder av glas. Shimona visste bara alltför väl hur mycket av faderns pengar som gick åt för att underhålla personer ur societeten som fjäskade för honom. Men han spelade också värd för medlemmar av ensemblen som han kände var i behov av uppmuntran och stimulans och som han alltid var beredd att räcka en generös, hjälpande hand. Minst tre fjärdedelar av Beau Bardsleys lön varje vecka, hade hans dotter räknat ut, skänktes bort till sådana som berättade hjärtknipande historier om sin penningnöd eller sådana som verkligen var i behov av hjälp. Det fanns många inom hans yrke som välsignade honom för att han hade räddat dem från rännstenen, från svält eller från fängelse. Därför att han en gång hade spelat tillsammans med dem på scenen eller därför att de hade något intresse gemensamt kunde Beau Bardsley föda, klä och betala skulderna för en fattig skådespelerska eller skådespelare som bad honom om hjälp. De som i stället hade fått lida för detta hade naturligtvis varit hans egen hustru och dotter. Trots att han hade arbetat i många år och uppburit en hög lön hade han inga besparingar kvar. Varenda penny hade spenderats, och största delen av inkomsten hade hamnat i andra skådespelares fickor. Men när Shimona såg på honom nu visste hon att hon ändå inte ville ha sin fär annorlunda. Till och med när han var sjuk, till och med när det var en ansträngning för honom att tala hade han ändå något magiskt över sig. Det var hans utstrålning som höll publiken trollbunden, och hans djupa, klangfulla röst tycktes tränga rakt in till hjärtat på dem som lyssnade på honom. Det andra glaset konjak åstadkom en svag rodnad på Beau Bardsleys kinder, och medan påklädaren skickligt befriade honom från kavajen och västen började han – med händer som efterhand hade blivit stadigare – sminka sina vackra anletsdrag. Beau Bardsley var son till en kyrkoadjunkt i Bath och hade i dopet fått namnet Beaugrave. Vid sexton års ålder rymde han hemifrån för att försöka komma in vid teatern. Han hade blivit liksom besatt av teatern som i Bath var den första teater utanför London som hade hedrats med titeln »kunglig». De skådespelare och skådespelerskor som uppträdde där hade knappast någon mera ivrig och entusiastisk beundrare än den unge prästsonen. Efter att i några år ha spelat småroller på olika teatrar i London, däribland Drury Lane, hade Beau Bardsley återvänt till sin födelsestad. Hans far hade under tiden fatt en tjänst i en annan del av landet, och teatern fylldes av unga och entusiastiska skådespelare av vilka några skulle komma att bli de största och populäraste i hela landet. John Henderson, som efter fem år i Bath flyttade till London som David Garricks naturliga efterträdare, blev en av Englands ledande skådespelare. Han hade i sin tur blivit mycket intagen av en ung skådespelerska som han hade sett uppträda i Birmingham, och han rekommenderade henne till styrelsen för teatern i Bath som också engagerade henne. Eftersom hon nyligen hade blivit avskedad av Garrick efter några mindre framgångsrika månader vid Drury Lane blev hon glad över att få en chans att framträda inför en fashionabel publik, och den här gången misslyckades hon inte. Sarah Siddons debut i Bath blev en triumf! Hon hade fantastiska framgångar, speciellt i tragiska roller. Eftersom hon var kvinna och en ytterst intelligent sådan såg hon sig omkring efter skådespelare som skulle kunna förhöja hennes egna rolltolkningar och intensifiera den strålglans som hon utsände närhelst hon visade sig innanför rampen. Det var därför inte överraskande att hon kom att kasta sina ögon på den oerhört stilige Beau Bardsley. Sarah Siddons skulle komma att bli den största tragediennen på den engelska scenen. Hon var vacker och hade en utsökt figur, men dessa attribut var betydelselösa vid sidan om den makt hon kunde utöva över publiken. Beau Bardsley hade följt med henne när hon 1782 hade återvänt till skådeplatsen för sitt misslyckande – den kungliga Drury Lane-teatern. Han hade ofta berättat för Shimona vad som hände. – När mrs Siddons trädde in på scenen vid repetitionen befann hon sig nästan i ett stadium av panik, berättade han. – Men allteftersom pjäsen … Isabelle eller Det fatala äktenskapet … fångade henne i sitt grepp och fortsatte fick många av ensemblens medlemmar tårar i ögonen. – Hon var så övertygande i sin scen på dödsbädden, fortsatte Beau Bardsley, att hennes egen åttaåriga son Henry, som också spelade hennes son i pjäsen, faktiskt förleddes till att tro att hans mor verkligen hade dött. Han ställde sig att storgråta och fortsatte med detta ända tills hon hade avslutat scenen och kunde trösta honom. – Berätta för mig om premiären, pappa, brukade Shimona be, trots att hon hade hört den beskrivas om och om igen. Beau Bardsley brukade skratta. – Publiken var nästan dränkt av tårar, svarade han, och långt före slutscenen började applåderna smattra frenetiskt. Han log medan han fortsatte: – Jag tror att vi alla förstummades av ovationerna, och mrs Siddons var alltför överväldigad för att kunna läsa epilogen. Hon kunde bara buga...