Cartland Den spelgalne hertigen

1. Auflage 2020
ISBN: 978-87-11-65273-2
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 252, 186 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

Den rika och vackra Leonie Mandeville planerar att rymma för att gifta sig med irländaren Patrick O'Donovan. För att dölja flykten reser prästdottern Cleona Howard till London som Leonie och gör debut i societeten under beskydd av Leonies mormor, änkehertiginnan av Lynke. Cleona träffar hertigen av Lynke, som gör vad han kan för att spela bort familjeförmögenheten. Men är hertigen sådan han verkar? Hur kan en arrogant adelsman plötsligt förvandlas till en handlingskraftig man?

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Henning, Ulla

Leseproben

Kapitel 1
När Cleona Howard red den långa vägen till herrgården Hall, undrade hon vad det var, som fått hennes väninna att skicka ett så angeläget meddelande. Stalldrängen hade kommit, innan någon i prästgården hade stigit upp, och jungfrun, en fryntlig bondflicka, som sov som en stock, hade vaknat först sedan stalldrängen hade kastat flera nävar grus på fönstret. Hon rusade in i Cleonas rum med blusen felknäppt och utan förkläde. – Unge Jarvis från herrgår’n är här, miss, flämtade hon fram efter att ha sprungit uppför alla trapporna till Cleonas sovrum. Cleona tog den ganska skrynkliga lappen från flickan och läste de få raderna på den. – Tack, Rosie, sa hon. Be Jarvis säga till miss Mandeville, att jag kommer så fort jag kan. När hon klädde sig, hörde hon klappret från hovarna på gården, och hon tittade ut genom fönstret just lagom för att se hästen försvinna på den dammiga vägen. En av Sir Edwards grå hästar, konstaterade hon, och hon kände ett lätt sting av avund över att unge Jarvis skulle ha en så fin häst, medan hon själv fick rida till Hall på gamla Betsy, som aldrig kunde övertalas att gå fortare, än hon själv ville. Men avunden försvann fort, och när Cleona red upp till den pampiga ingången till Sir Edwards hus, föll det henne inte in, att jämföra väninnans luxuösa omgivningar med den förfallna och obekväma, gamla prästgården. – Åh, vad skönt att du kom, Cleona, utropade Leonie med darrande röst. Hon verkade rädd, och Cleona lade armen om axlarna på sin väninna för att lugna och trösta. Det skilde bara några dagar i ålder mellan dem. När ladyn på godset och kyrkoherdens fru, vilka var djupt fästade vid varandra, väntade barn, hade de beslutat, att om båda barnen var flickor – vilket vore olyckligt – skulle de få samma namn. Cleona Mandeville, som varit klädd i brysselspetsar, och Cleona Howard, som haft en enkel dopklänning av linne, hade döpts sida vid sida. Men det hade varit alltför besvärligt att kalla båda flickorna vid samma namn, så när Cleona Mandeville läspande kallat sig Leonie vid ett års ålder, hade hon fått behålla det namnet, och så var det problemet ur världen. – Vad är det, Leonie? undrade Cleona. Har det hänt något? – Jag måste berätta något fruktansvärt viktigt, svarade Leonie. Men vi kan inte prata här. Hon tittade över axeln mot den breda, utsirade trappan, som om hon väntade att få se ansikten kika fram mellan spjälorna, men Cleona kunde inte se någon. – Kom med här – fort! Leonie lade sina små fingrar i Cleonas varma hand och ledde henne genom den stora salongen och ut genom den stora glasdörren till gräsmattan. Cleona förstod genast, vart de skulle gå – till lusthuset, ett grekiskinspirerat hus, som hon och Leonie gjort till sitt eget, när de var små. Där hade de sina leksaker. Där viskade de fram sina hemligheter och planerade äventyr, som ofta ledde till, att de blev utan kvällsmat och fick lära sig långa stycken ur Virgilius eller nästa söndags högmässotext utantill. Leonie gick så fort, att det var omöjligt att prata medan de gick. När de kom in i lusthuset, stängde hon snabbt dörren. – Jag dör av nyfikenhet! utropade Cleona och kastade sig ner på en av de stolar, som Leonie fyllt lusthuset med. – Cleona, du måste hjälpa mig! utbrast Leonie. – Naturligtvis, men du måste tala om vad som hänt, svarade Cleona. Jag har aldrig sett dig så upprörd och du är vit som ett lakan. Du är väl inte sjuk? – Jag har varit uppe hela natten, svarade Leonie. Jag skrev lappen till dig vid femtiden och jag väntade på gården, när Jarvis kom till arbetet. – Men varför kom du inte själv? Du vet, att om du har det besvärligt, så blir mamma bara glad över att få hjälpa dig. – Ja, jag vet, svarade Leonie snabbt. Men jag var tvungen att prata med dig ensam först, och jag var rädd, att någon kunde höra oss hos er. – Höra vad? undrade Cleona. För guds skull, Leonie, kom till saken nu! Det måste vara något hemskt, som har upprört dig så. – Det är inte precis hemskt – men på ett sätt är det det ändå, svarade Leonie osammanhängande och gick fram till sin väninna, och tog hennes händer. – Svär vid allt du äger, Cleona, att du kommer att hjälpa mig och att inte ett ord av detta ska komma över dina läppar. Det var en gammal ed de hittat på som barn, och Cleona log när hon hörde den. – Jag svär vid allt jag äger och högaktar, och må jag dö i långsam plåga, om jag bryter mitt löfte. Leonie suckade lätt, som om hon varit rädd för att Cleona inte skulle vilja hjälpa till. Sedan sänkte hon rösten till en viskning. – Jag ska gifta mig med Patrick O’Donovan. Cleona ryckte till. – Patrick O‘Donovan! utropade hon. Men jag har inte sett honom på månader! Leonie såg lite förlägen ut. – Oh, Cleona, jag avskyr att behöva säga det, men jag måste. Jag vill inte såra dig genom att berätta hur jag har fört dig bakom ljuset, men nu är det för sent att säga något annat än sanningen. Jag har träffat Patrick, men vi vågade inte låta någon annan få veta det. Därför träffades vi i skogen, när jag kunde smita ifrån miss Banting, ibland blev det till och med på natten. – Hur kunde du! utropade Cleona. Tänk om din pappa fått veta det! – Pappa hotade med att skjuta Patrick, om han någonsin fick se honom här igen, sade Leonie. Men jag var tvungen att träffa honom, jag var tvungen! Jag älskar honom, och nu tänker jag rymma och gifta mig med honom. – Men det går inte! utropade Cleona. Du kan inte gifta dig utan din pappas tillstånd, förrän du fyllt tjugoett. Ingen av oss är ju mer än arton! – Jag vet, sade Leonie otåligt. Men det är bara i tråkiga England, som lagen är sådan. Patrick och jag ska resa till Irland. – Till Irland? upprepade Cleona dumt. Leonie nickade. – Vi har förberett allt för att resa i morgon. Kära Cleona, förlåt mig! Du måste ha blivit sårad nu, men jag vågade inte anförtro mig åt dig. Patrick sade, att hemligheten inte var säker, om vi inte behöll den för oss själva. – Så han tar med dig till Irland? undrade Cleona. – Ja, till sin familj. Vi kan gifta oss där, och jag kan gå med i hans kyrka. Om Patrick är katolik, vill jag också vara det. – Leonie, du kan inte göra något sådant, sade Cleona och satte händerna för ansiktet. Det tar död på Sir Edward! – Det är mycket troligare, att pappa tar död på mig, när han får tag på mig, svarade Leonie. Han har sagt, att han hellre ser mig död och begraven än gift med en katolik. Du vet ju, att det är det enda han har emot Patrick. – Han trodde också, att Patrick var ute efter din förmögenhet, anmärkte Cleona. – Dumheter! svarade Leonie. Patricks familj är kanske inte rik – det är få irländare – men de har egen jord och ett stort slott och massor med andra hus. Jag bryr mig förresten inte om, om han har några pengar, jag älskar honom ändå. – Och skulle han älska dig utan pengar? undrade Cleona. Hon blev förvånad över att se, hur väninnans ansikte förändrades till något lysande och mycket vackert. – Jag vet, att han skulle det, svarade Leonie mjukt. Patrick skulle älska mig, om jag så vore barfota. Och jag kommer verkligen inte att kunna ta mycket med mig. Pappa kommer att stryka mig ur testamentet, men han kan inte hindra mig att få de pengar som skrevs på mig när jag var barn, fast jag kan inte få dem innan jag är tjugoett. Men det spelar ingen roll, Cleona. Allt jag vill är att få vara med Patrick, att få vara hans hustru, att få leva i fred med honom. Jag längtar inte efter fester, bjudningar, baler eller att göra allt det, som jag en gång trodde var viktigt. – Tror du inte, att du så småningom skulle kunna övertyga Sir Edward om, att Patrick skulle bli en bra svärson? undrade Cleona tveksamt, mer för att hon kände att det var rätt att säga det än att hon trodde det var möjligt. – Du vet, hurdan pappa är, när han har beslutat sig, svarade Leonie. Han får ett av sina raseriutbrott, bara han hör Patricks namn. Han var så arg över att Patrick friat, att jag trodde han skulle piska upp oss båda, som han hotade att göra. Till och med Patrick var rädd för att pappa skulle ge sig på mig. Det är därför vi träffats i hemlighet. – Men hur ska du komma till Irland? undrade Cleona. Jag vet att Sir Edward är bortrest, men … – Allt är ordnat, försäkrade Leonie henne. Patrick har en vagn, som väntar på mig en bit bort. Sedan ska vi köra så fort vi kan mot kusten. Vi ska byta hästar vid värdshusen och köra direkt till Holyhead. Där kan vi ta en båt till Irland. Så fort vi kommit iland där, blir allt lätt, har han sagt. Hans föräldrar väntar på oss, och så fort det går rent praktiskt, ska jag bli hans fru. – Men tänk, ja antag, att Sir Edward får höra talas om det, sade Cleona. Han kommer att köra efter er. Han kommer att hindra er från att gå ombord på båten. – Pappa är på hästkapplöpningarna i Doncaster, sade Leonie. Han reste i går eftermiddag. I dag skulle jag ägna mig åt att packa och försöka hindra miss Banting från att få veta, vad jag håller på med. – Och hur skal du hindra henne att skicka stallknekten till Sir Edward, när du har rest? undrade Cleona. – Det var just det, som jag var så bekymrad över, svarade Leonie. Men Ödet har löst det problemet. – Ödet? upprepade Cleona....