Cartland Den stolta prinsessan

1. Auflage 2020
ISBN: 978-87-11-65522-1
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 54, 95 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

Efter att ha levt i Paris tillsammans med sin mor, drottningen av Dabrozka, hämtas Ilona tillbaka till sitt eget land. Hennes far kungen, en grym och obalanserad regent, har retat upp folket tills landet nästan delats i två delar. På begäran av premiärministern går hon med på att försöka ena nationen genom att gifta sig med ledaren för motståndspartiet, prins Akadár Sáros, en man hon aldrig sett. Det kunde inte ha börjat sämre ... Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker. Cartlands böcker äger rum i de finare engelska kretsarna och i exotiska miljöer. Kärleken är häftig mellan de passionerade hjältarna och vackra hjältinnorna, men gång på gång går de igenom prövningar. Men äkta kärlek är alltid starkast och det finns ingenting den inte kan besegra.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Bibin, Louise

Leseproben

Kapitel 1
1872 Ilona kastade en snabb blick över axeln där hon red i galopp mellan träden. Dessa blev allt glesare tills de slutligen upphörde helt där den väldiga gröna stäppen med alla sina vildblommor tog vid. Stäppen var hänförande vacker och slutade inte förrän vid de skogklädda höjderna i fjärran. Ovanför dem, längst bort vid horisonten, skymtade de snötäckta bergstopparna. Ilona förstod att väl ute på öppen mark skulle hon bli fullt synlig för dem som följde efter henne. – Finns det något tråkigare än att ge sig ut på en ridtur i sällskap med två äldre officerare och två gamla ridknektar? muttrade hon missbelåtet för sig själv. När hon hade kommit ut på palatsets trappa hade hon stirrat oförstående på sin eskort. Sedan, när de givit sig iväg i vad hon betraktade som rena begravningstakten, insåg hon att hon absolut inte skulle stå ut med att rida någon längre sträcka i den takten. Det enda hon sett fram emot på sin hemresa var ju hästarna! Hon hade varit tio år när hon lämnade Dabrozka, men hon hade aldrig kunnat glömma känslan av att spränga fram över landets vida stäpper på en av de temperamentsfulla dabrozkanska hästarna. Dessa var uppfödda i en trakt som liknade Ungerns Hortobágy Puszia och hade fatt smaka samma berusande frihet som gjort de ungerska djuren världsberömda. Faktum var att Dabrozkas hästar i likhet med folket hade mer ungerskt blod i sina ådror än några andra Balkaninvånare. Dabrozkanerna hade både magyariskt, ungerskt och grekiskt påbrå, men Ilona ville bara kännas vid det grekiska och ungerska släktskapet. Hon kände att detta stämde mer överens med hennes eget utseende, karaktär och personlighet än något av de andra. Nu var det ungerskan inom henne som kom henne att besluta sig för att rymma och njuta av vinden mot ansiktet och omgivningarnas svindlande skönhet. När hon styrde sin häst mellan de sista träden kom hon underfund med att hon hade floden som delade dalen som ett silversvärd till vänster om sig. På en impuls red hon hästen nedför den branta flodbanken, väl medveten om att hon höll alltför hög fart men ändå övertygad om att djuret var tillräckligt säker på foten för att inte kasta av henne. Väl framme vid flodstranden såg hon sig tillbaka. Ännu syntes inte minsta skymt av hennes fyra följeslagare mellan träden. Som hon väntat sig vid den här tiden på året var det lågvatten. Om ytterligare någon månad skulle floden inte vara mer än en grund å. Men nu var vattnet glasklart, och stenarna på bottnen syntes tydligt. Hon vidrörde hästen med spetsen av sitt ridspö, och den reagerade ögonblickligen. Ilona styrde ut den i vattnet och fann att hon haft rätt i sin förmodan att det inte alls var för djupt för att ta sig över. Vattnet nådde aldrig högre än till stigbyglarna, och väl över på andra stranden försvann hon in i en tät granskog där det inte fanns någon risk för att hon skulle kunna upptäckas. Ilona lutade sig fram och klappade hästens hals. – Vi klarade det fint, pojken min! sa hon mjukt. Och nu ska vi ha det riktigt trevligt! Medan hon småpratade med hästen tänkte hon på att hennes far skulle bli mycket ond på henne, men för en gångs skull var hon inte rädd för honom. Det rådde ingen tvekan om att han skulle ställa henne till svars för vad hon hade gjort om männen som eskorterade henne var okloka nog att rapportera att de misslyckats i sitt uppdrag. Men Ilona trodde ändå att hon skulle undgå tråkigheter om hon bara ledsagades hem utan att någon skada hade skett. Barrträden doftade underbart i solvärmen, och eftersom hon nu hade gott om tid red hon i långsam takt och såg sig intresserat omkring. Hon hoppades hela tiden att få syn på något vilt djur som hon mindes från sin barndom. I Dabrozka fanns både stenget, björn, varg, lodjur, vildsvin och kronhjort. Hon mindes de små björnungar som man hade visat henne när hon var liten och som sedan zigenarna tämjde och tog med sig på marknaderna runtom i landet. Hon hade fått lära sig att det var omöjligt att tämja en gammal björn, men om ungarna togs från sin mor tillräckligt tidigt blev de sällan farliga för människan att umgås med. Det syntes emellertid inte en skymt av några björnar i den här skogen, bara en fågelflock som flög upp när hon närmade sig. En del av fåglarna protesterade häftigt mot hennes intrång på deras domäner. Solstrimmorna som trängde ner mellan stammarna verkade att ge hela omgivningen en förtrollad atmosfär som kom Ilona att tänka på alla de legender och sagor hon hört under sin barndom. Hon mindes nu att hon alltid trott att drakarna bodde djupt inne i barrskogarna och att trollen höll sig gömda under vindfällen och i grottor. Och högt där uppe bland de snöhöljda bergstopparna fanns mystiska väsen… Ilona gnolade en folkvisa för sig själv när hon helt plötsligt hörde röster. Instinktivt höll hon in sin häst och spetsade öronen. Det var flera människor som talade, och hon tyckte det var egendomligt eftersom det aldrig brukade finnas människor i skogen vid den här tiden på dagen när bönderna var ute på åkrarna och arbetade under uppsikt av någon förman. Men det kunde möjligen vara skogsarbetare hon hörde. Hon försökte erinra sig om det var vid den här årstiden man brukade fälla träd och dra de kvistade stammarna ner till floden. Men hon kom att tänka på att det inte var tillräckligt med vatten för att flotta bort timret, och dessutom verkade det vara alltför många röster hon hörde för att det skulle vara timmerhuggare det var frågan om. Eftersom hon var nyfiken till sin natur fortsatte hon i riktning mot ljudet. Där hon red fram mellan stammarna åstadkom hästens hovar ytterst lite ljud mot det mjuka underlaget av mossa och barr. Och plötsligt såg hon framför sig en glänta som var fylld av män, kanske femtio eller ännu fler. Ilona betraktade dem nyfiket. De var klädda i vida vita byxor och broderade jackor som på ungerskt sätt hängde ner från ena axeln. På huvudet bar de runda svarta filthattar med en fjäder i. Det gav dem det tilltalande utseende som var typiskt för dabrozkanerna. Ilona kunde inte se någon enda kvinna bland männen. Konstigt nog liknade de inte alls de fattiga timmerhuggare som Ilona hade väntat sig hitta djupt inne i skogarna. Hon var så uppslukad av det hon såg att hästen utan att hon märkt det fortsatt fram mellan träden. Nu var hon helt synlig för männen i gläntan. De talade snabbt och engagerat och gestikulerade livligt. Så vitt Ilona kunde se diskuterade de häftigt för eller emot någon eller något. Medan hon satt där och lyssnade, kom hon underfund med att hon under de år hon varit borta kommit att glömma böndernas dialekt som hon förstått bra som barn. Med sin mor hade hon alltid talat ungerska eller franska. Men dabrozkanska språket hade många olika varianter. Vanligt folk talade ett blandspråk med inflytande från grannländerna. Utom ungerskan fanns många rumänska och ryska uttryck. Men Ilona var ändå säker på två ord hon uppfattade – det ena var »kamp« och det andra var »orättvisa«. Just då upptäckte en man som talat länge och livligt Ilona. Orden dog på hans läppar, och han såg nästen löjlig ut när han häpet stirrade på ryttaren. De flesta av de andra männen hade stått med ryggen emot henne, men nu vände även de sig om och stirrade på henne. Det uppstod en tystnad som var desto mer påtaglig efter det ordflöde som tidigare hörts. Nu pekade talaren plötsligt på Ilona och ropade: – Vem är det där? Vad vill hon oss? Vi måste ha blivit förrådda! Det hördes mumlande protester från alla de män som slagit sig ner på vindfällen och på marken och som nu hastigt reste sig upp. För första gången kände Ilona en rysning av skräck. Men ingen tog ett steg emot henne. Ändå fick hon en känsla av fara, av något hotfullt som hon inte kunde få grepp om. Från den bortre änden av gläntan reste sig nu en man som hittills inte reagerat på hennes uppdykande. När han gick fram mot henne såg hon att han var mycket lång och att han gav intryck av att vara mer välklädd än de andra. Han stannade framför henne, och hon upptäckte nu att han såg oerhört bra ut med de rena, nästan klassiska drag som hon alltid tillskrivit de grekiska förfäderna. Men trots att hans hår var mycket mörkt var hans ögon lysande blå. Detta förekom då och då bland ungrarna men mera sällan hos dabrozkanerna. Ilona hade aldrig sett en man som såg så tilldragande ut. – Vad är det ni vill? frågade han. Hans röst var kultiverad, och han talade den typiska överklass-dabrozkanska som nästan var ren ungerska. – Som ni själv ser, svarade hon, så är jag ute och rider. Hon tyckte sig skymta ett litet leende på hans läppar när han svarade: – Jag kan se det. Men det är oklokt av er att bege er in i den här delen av skogen. – Varför det? frågade Ilona uppriktigt förvånad. I egenskap av sin fars dotter visste hon att hon kunde rida vart hon ville i Dabrozka och att ingen mark, vem den än tillhörde, var förbjuden för en medlem av den kungliga familjen. – Är ni ensam? frågade mannen. – Jag tycker den frågan är ganska onödig, genmälde Ilona. Hon tyckte faktiskt att han var ganska överlägsen. Visserligen fattade han väl inte vem hon var, men samtidigt fanns det ett tonfall hos honom som hon ogillade. Hans frågor framställdes på ett auktoritativt sätt som om hon inte alls...