Cartland Deras drömmars mål

1. Auflage 2021
ISBN: 978-87-11-65244-2
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 19, 188 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

När earlen av Hunstanton seglar till Malta för att bli malteserriddare följer hans syster, lade Cordelia, med honom. Deras kusin - den elegante Mark Stanton - är fartygets kapten. Earlen vill att Cordelia ska gå i kloster, men eftersom hon är förälskad i sin kusin vet hon att det är omöjligt. Kapten Stanton befinner sig till sjöss när Napoleons män landstiger på Mala. Cordelia inser att hon måste varna sin älskade så att han inte seglar rakt i famnen på fransmännen. Utan en tanke på sin egen säkerhet börjar hon sökandet efter sin älskade Mark ... Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Wennbom, Eva

Leseproben

Första Kapitlet
1798 – Hur länge till måste vi stanna här? Det fanns ett otåligt tonfall i mannens röst då han stod och såg ut över Neapelbukten. Det var omöjligt att föreställa sig någonting ljuvligare än utsikten från Palazzo Sessa där den brittiske ambassadören bodde. Den persiko- och gräddfargade putsen på de släta fasaderna som höjde sig över terrasserna, de ståtliga väggarna på det kungliga palatset till vänster, Casa dell’Ovo som enligt legenden hade byggts på ett magiskt ägg som framskaffats av trollkarlen Vergil, allt detta såg ut som om det var taget direkt ur en sagobok. Och framför dem låg den töckenomhöljda blå ön Capri och den utsökta kustlinjen som tonade bort i fjärran bortom Vesuvius rykande krater. – De väntar ett skepp vilken dag som helst, svarade en mjuk röst och lady Cordelia Stanton kom gående över det marmorbelagda terrassgolvet fram till sin bror och såg ut över bukten. Hon visste att hon aldrig skulle tröttna på den azurblå himlen som speglade sig i det blågröna havet, på ljuset som förgyllde de många fartygen i hamnen och de svarta cypresserna som stod i givakt på sluttningarna ovanför staden. Cordelia hade aldrig kunnat drömma om att det existerade ett sådant överflöd av färger som hon hade funnit i Neapels trädgårdar. Apelsinblommornas renhet, mångfalden av rosor, syren och oleander tävlade med myrtens stjärnformiga blommor, den väldoftande rosmarinen och den djupröda bougainvillan. Hon hade nog väntat sig att Neapel skulle vara vackert men inte att det skulle besitta den sorts magi som hon trott endast existerade i hennes fantasi. – Vi har varit här i nästan tre veckor, sa hennes bror irriterat. – Det är inte likt dej att beklaga dej, David, sa Cordelia milt, och sir William och lady Hamilton har varit så vänliga mot oss. – Jag uppskattar det men du vet, Cordelia, hur mycket jag längtar efter att komma till Malta. För mej har varje centimeter av den här resan varit ett korståg och nu är mitt Heliga Land inom räckhåll. Hans röst skälvde till av rörelse och Cordelia lade handen på hans arm. – Jag vet hur du känner det, min käraste, sa hon, men jag kan inte låta bli att tänka på att när du väl har blivit johanniterriddare så kommer du att lämna mej. Det blev tyst en sekund innan den unge earlen av Hunstanton frågade med ett helt annat tonfall: – Är jag fruktansvärt självisk som inte ser efter dej? – Nej, naturligtvis inte! sa Cordelia hastigt. Vi har diskuterat den saken många gånger och vi har ju kommit överens om att vi måste få leva våra egna liv. Ända sedan du var liten har du ju önskat att du skulle bli malteserriddare en dag. – Det är sant, svarade earlen. Jag minns att mamma berättade historier för mej om korstågen. Hur djärvt korsfararna stred mot saracenerna och hur sedan hospitaliterna i all ödmjukhet vårdade de sårade ur båda arméerna på sitt sjukhus i Jerusalem! Det blev en liten paus innan han tillade: – Det är sann kristendom, Cordelia, och det är det ideal som jag har velat viga mitt liv åt så länge jag kan minnas. – Ja, jag vet, svarade Cordelia, men om jag återvänder till England kommer Malta att kännas mycket avlägset. – Om? Hennes bror vände sig om och såg på henne. – Du sa – om. Funderar du på det jag föreslog? – Ja, David, men jag vill inte tala om det just nu. Vi talade om dej och du väntar på ett fartyg. Han log mot henne och hans leende lyste upp hans unga ansikte. – Det känns som om jag har väntat i flera hundra år, svarade han, fastän det i verkligheten inte är mer än tre; först för att få höra att min ansökan till stormästaren hade accepterats – sedan att få påvens godkännande och nu bara på ett vanligt transportmedel som ska föra mej till den plats där jag kan avlägga mina löften. Då han slutade tala vände han sig bort från sin syster igen och såg åter ut över det skimrande havet som om han väntade sig att få se ett skepp komma in i hamnen med det stora korset med åtta spetsar på sina segel, johanniterordens eller malteserriddarnas symbol. Men fastän det var många fartyg i rörelse till och från en av de livligaste hamnarna i Medelhavet så var inget av dem det han sökte. Cordelia suckade och promenerade ett litet stycke bort från sin bror för att försiktigt röra vid de rosa kameliorna som slingrade sig uppför stenbalustraden. Hon liknade själv en blomma i sin vita muslinklänning med dess mjukt veckade fischy och den smala midjan med det blåa skärpet. Trots den gassande solen bar hon ingen hatt och solstrålarna glimmade på det gyllene håret som inramade hennes lilla uttrycksfulla ansikte med moderiktiga lockar. Hennes ögon var mycket stora med mörka ögonfransar och de var helt oväntat grå med ett stänk lila i, i stället för blå som man skulle ha trott. Det var ett par ovanliga ögon och de gav hennes ansikte ett pikant och något gåtfullt uttryck, som man sällan brukar se hos en så ung flicka. Ända sedan hon kom till Neapel hade Cordelia fått komplimanger och blivit omsvärmad av de svartögda patricierna som bodde i överdådiga palats prydda med pampiga vapensköldar. Man kunde bara se en skymt av husen genom höga förgyllda grindar som avskilde de blomsterfyllda borggårdarna från den nyfikna allmänheten. Fontänerna sprutade i marmorbassängerna och skulpterade tritoner blåste i sina snäckor nedanför de svala, eleganta salongerna vars invånare inte diskuterade någonting annat än komplotter, förräderi och de franska krigsfartygen i Toulon. Cordelia tänkte ibland att det hade varit ett misstag att komma till Neapel i en tid då hela Europa gick i febrig ängslan och när England stod ensamt, utan några allierade, i sitt motstånd mot Bonaparte. Han var som ett monster som förmörkade varje land med sin skugga. Men så snart som hennes bror fått veta att hans ansökan att bli johanniterriddare hade beviljats skulle ingenting annat än döden ha kunnat hålla honom borta från sitt »Förlovade Land». Det verkade underligt att han som earl av Hunstanton, med en stor egendom i Berkshire, med ett familjesäte i London och flera andra egendomar spridda över de brittiska öarna, skulle vilja avsäga sig allt detta för att bli riddare. Men, som han själv hade sagt, det hade varit hans mål och högsta ambition ända sedan han var liten. När nu båda deras föräldrar var döda och han var sin egen herre skulle ingenting kunna hindra earlen från att bege sig till Malta. Det hade blivit ett tillfälle för Cordelia att få se den fashionabla. världen som hon hade varit utestängd från på grund av sorgen ända till början av året. Hon upptäckte att hon njöt av balerna, teaterföreställningarna, sammankomsterna och mottagningarna som hon besökt sedan hon kom till Neapel. Hon hade varit lite rädd för att träffa lady Hamilton, den brittiska ambassadörshustrun som hon hade hört så många fantastiska historier om och vars skönhet var en legend. Men Emma Hamilton hade inte visat henne annat än vänlighet och hennes oemotståndliga vitalitet hade svept undan Cordelias blygsel i samma ögonblick hon anlände till Palazzo Sessa. Fastän hon närmade sig fyrtioårsåldern var lady Hamilton, vars livs historia hade orsakat en hel del gnäll bland de aristokratiska napolitanarna, fortfarande betagande vacker. Medan hon i Cordelias ålder hade varit slank, gracil och haft en änglalik skönhet som endast konstnären George Romney kunde avbilda i dess perfektion, så hade hennes figur nu förlorat sin rådjurslika smidighet. Men hon var fortfarande häpnadsväckande vacker och hennes grekiska hållning som hade varit en attraktion i huvudstaden var ännu lika betvingande. – Hon är fascinerande … helt enkelt fascinerande! hade Cordelia sagt till sin bror minst ett dussin gånger. Men hon hade vetat att David inte skulle tillåta sig att dröja kvar med blicken vid en vacker kvinna när han just skulle till att avlägga kyskhetslöftet tillsammans med löftena om fattigdom och lydnad. Cordelia blev förtrollad av allt hon såg i denna fantastiska värld av elegans. Där fanns drottningen med sin habsburgska rosa och vita hy, som kompenserade sin bristande skönhet med enorma juveler, raffinerade klänningar, fjädrar och pälsverk, kombinerade med en kunglig uppsyn som satte skräck i de flesta människor, i synnerhet hennes ineffektiva, ganska enfaldige gemål. Hans majestät kung Ferdinand IV överöste Cordelia med komplimanger som snarare roade henne än gjorde henne förlägen. Hon lade märke till att han inte brydde sig om vad som hände någon annan så länge som han lämnades i fred och fick njuta av sin mat och hänge sig åt alla de nöjen han fattade tycke för. Han var helt olik någon annan kung Cordelia någonsin kunnat föreställa sig. Han tyckte om att fånga fisk i bukten och sälja den på marknaden i Neapel där han knipslugt köpslog om priset. Han var särskilt förtjust i makaroner som han åt med fingrarna. Cordelia hade sett honom kasta ut en näve av dem ner på publiken från sin loge på operan. Men han var rädd för sin drottning och för att undkomma hennes passionerade hysteriska utbrott och hennes förintande tunga hade han överlämnat alla departementen till henne och skämdes inte det minsta över det. Den person som Cordelia tyckte bäst om i Neapel var sir...