Cartland Draken och pärlan

1. Auflage 2021
ISBN: 978-87-11-65246-6
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 43, 190 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

I ett försök att förhindra att Kina drabbas av ett blodigt krig åtar sig major Stanton ett riskfyllt uppdrag. Året är 1900 och ett uppror är på gång. Förklädd till mandarin beger sig Stanton ut på en mödosam resa för att försöka komma i kontakt med den ende man som kan rädda Kina. Till sällskap har han den undersköna Zivana som utger sig för att vara hans konkubin. Trots den allvarliga situationen börjar kärleken spira mellan dem, men den ondskefulle prins Tuan gör allt för att de aldrig ska få möjlighet att njuta av sin lycka ... Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker. Cartlands böcker äger rum i de finare engelska kretsarna och i exotiska miljöer. Kärleken är häftig mellan de passionerade hjältarna och vackra hjältinnorna, men gång på gång går de igenom prövningar. Men äkta kärlek är alltid starkast och det finns ingenting den inte kan besegra.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Wennbom, Eva

Leseproben

Kapitel 1
1900 – Jag förstår inte varför ni är så bekymrad, major Ware, sa sir Claude Macdonald. – Premiärministern har hört rykten om att det råder stark oro i provinserna. – Det är alltid oroligt i Kina och jag kan försäkra att jag i min egenskap av brittisk minister är fullt kapabel att hantera alla situationer som kan uppstå. Sir Claude Macdonald var nästan skarp i tonen, som om han misstänkte att man ifrågasatte hans auktoritet. Då Stanton Ware såg på honom tänkte han att premiärministern haft rätt då han antytt att sir Claude nog inte var den rätte mannen för uppdraget. Markisen av Salisbury hade varit för taktfull för att säga särskilt mycket, men hans rådgivare på utrikesdepartementet, för att inte tala om pressen, hade varit mer rakt på sak. The Times korrespondent hade skrivit: »Alla kritiserade utnämningen. Sir Claude anklagades för att ha otillräcklig utbildning… för att vara svag, nonchalant, pratsjuk… den sortens officer som rullas ut i kilometerlånga längder och sedan klipps av i bitar på en och åttio.» Stanton Ware hade skrattat när han läst det, men nu såg han fundersamt på sir Claude Macdonald och fick en känsla av att denne inte alls skulle vara vuxen sin uppgift om situationen, som man fruktade, blev svårkontrollerbar. Det var inget mindre än en tragedi att britterna vid detta tillfälle skulle representeras av en minister som inte hade någon tidigare erfarenhet av Kina, bortsett från att han en tid tjänstgjort som skjuthandledare i Hongkong. Sir Claude var, som en av hans kritiker beskrivit honom, »en senig, skumögd drasut med överdrivet stora, vaxade mustascher.» Det rådde ingen tvekan om det senare och sir Claude tvinnade dem inbilskt då han sa: – Ni kan meddela premiärministern, major Ware, att allt är under kontroll och att de få incidenter som har inträffat inte betyder någonting. Stanton Ware satt tyst några sekunder innan han svarade: – Jag tror nog att mordet på Brooks måste anses vara av en viss betydelse, inte minst för honom själv. – Brooks var missionär, svarade sir Claude, och missionärerna har varit en källa till oro i Kina ända sedan de släpptes in i landet år 1860. Kineserna tycker inte om att de underminerar deras traditionella dyrkan av sina förfäder, något som är av stor betydelse för dem. – Jag är medveten om den saken, svarade Stanton Ware, men olyckligtvis ignorerar de kinesiska kristna invånarnas känslor på en mängd olika sätt. Han tänkte på hur missionärerna hade lagt beslag på kinesiska tempel genom att förklara att de tidigare hade varit kyrkans egendom och då de sedan fått tillstånd att bygga hade de med avsikt valt ut iögonfallande och heliga platser. Franciskanerna försökte till och med inkassera hyra för de senaste trehundra åren. – Låt mig än en gång få säga att jag anser att sådana saker är av mindre betydelse, sa sir Claude. Vad som verkligen angår oss är maktbalansen som rubbades för fyra år sedan när de ryska krigsfartygen seglade in i Port Arthur. Stanton Ware visste att detta var sant. De fem stormakterna konkurrerade med varandra om att få en position i Kina och var i färd med att, som en av karikatyrtecknarna beskrev det, »skära upp henne som en melon». Det var i själva verket avundsjukan mellan västerlänningarna själva och deras ständiga rivalitet som förhindrat att större delar av Kina än vad som redan var fallet blivit annekterade. Ändå visste Stanton Ware att i Peking, den storslagna nordliga huvudstaden i det Himmelska Riket, lurade manchuerna sig själva att tro att de var starka och att kinesernas resurser kunde övervinna utlänningarnas. Det var faktiskt som en man på utrikesdepartementet hade sagt: – Manchuerna är arroganta och svaga, européerna är arroganta och starka. Resultatet kan bara bli krig! Sir Claude kände tydligen på sig att Stanton Ware inte var övertygad om att det inte rådde någon kris, för han sa: – Jag är säker på att vi kan lita på att änkekejsarinnan framgångsrikt kan hantera landets interna problem. – Lita på änkekejsarinnan? upprepade Stanton Ware bestört. Ni kan väl inte mena allvar? De rapporter som anländer till London gör helt klart att kejsarinnan, även om hon inte erkänner det öppet, är våldsamt främlingsfientlig. Sir Claude skrattade och tvinnade på nytt sina mustascher. – Min käre major, änkekejsarinnan bjöd in min hustru och de andra damerna i legationen på te i Den förbjudna staden för att fira sin födelsedag och befästa de goda relationerna mellan öst och väst. Han log då han förmodade att Stanton Ware inte kände till den saken och fortsatte: – Kejsarinnan, eller Gamla Buddha som vi vanligen kallar henne, förärade var och en av gästerna en stor pärlring infattad i guld och erbjöd dem en jadekopp med te med båda händerna. – Mycket generöst! mumlade Stanton Ware ironiskt. – Det var en symbolisk gest, förklarade sir Claude. Kejsarinnan drack först ur den och lät den sedan gå vidare medan hon mumlade: »En familj – alla är vi en familj!» – Och ni tror henne? Sir Claude ryckte på axlarna. – Jag ser ingen anledning att inte göra det. – Trots det faktum att I Ho Ch’uan växer sig större för var dag? Sir Claude skrattade. – Sällskapet Den Rättfärdiga Harmoniens Knytnävar, som vi i vardagslag kallar för boxarna, består av ungdomar. Få av dem är äldre än nitton år. De håller till i de norra provinserna, framför allt på gränsen till Shantung och Chihli. – Jag har hört att de har börjat röra på sig. – Vart då? undrade sir Claude och viftade med sin stora hand. Eftersom de låtsas ha magiska krafter ansluter sig de obildade kineserna till dem, men för alla med en gnutta intelligens är de bara ett stort skämt. – Jag tror det är ett skämt som vi inte alls kommer att uppskatta, sa Stanton Ware allvarligt. Låt oss nu komma till saken. Anser ni att det behövs ytterligare trupper för att skydda legationen, om inte annat? Sir Claude skrattade. – Ytterligare trupper? De vi har, har tillräckligt lite att göra! Jag kan bara säga, major Ware, att ni gör ett berg av en mullvadshög, eller ser riktiga drakar där det bara finns pappersdrakar. Han skrattade hjärtligt åt sitt eget skämt. Stanton Ware reste sig. – Tack för att ni har offrat så mycket av er tid på mig, herr minister. Jag ska rapportera vad ni har sagt till premiärministern. Jag är säker på att han kommer att finna det intressant. – Ska ni resa hem? frågade sir Claude. – Inte omedelbart, svarade Stanton Ware en smula svävande. Jag har några vänner som jag skulle vilja träffa. Sedan beger jag mig måhända till Tientsin och tar båten därifrån till Hongkong. – Då får jag önska er lycklig resa! sa sir Claude. Det var trevligt att få träffa er, major Ware. Jag hoppas ni kommer att uppskatta er vistelse i Peking. Stanton Ware bugade sig och lämnade legationen. Han hade väntat sig att den brittiske ministern skulle vara trögtänkt, styvsint och egensinnig, men han hade inte anat att han skulle vara en sådan idiot som han visat sig vara under deras korta samtal. Samma kväll avsändes ett kodat telegram till utrikesdepartementet med en begäran om en brådskande sändning av »nya maskindelar». Stanton Ware återvände till sitt hotell och slog sig ner en stund för att tänka över vad han hade hört tillsammans med det han redan kände till om situationen i Kina innan han anlände. Han var mycket insatt i Österlandets affärer. När premiärministern, markisen av Salisbury, hade blivit orolig över vad han fått höra från andra källor, var det ofrånkomligt att någon skulle säga: – Skicka efter Stanton Ware! Det hade inte alls varit lägligt för Stanton Ware och han hade åtlytt kallelsen en smula motvilligt. Men då premiärministern talade öppenhjärtigt och Stanton Ware såg rapporterna från brittiska sändebud runt omkring i Kina hade han förstått att det här var just den sortens uppdrag som intresserade honom. Dessutom insåg han att han inte kunde ha fått en större komplimang än att bli ombedd att åta sig det. Vid trettiotre års ålder hade han blivit något av en expert på Fjärran Östern och talade flytande praktiskt taget alla de språk och dialekter som kunde behövas. Han hade gjort många expeditioner till okända och farliga platser och framgångsrikt och med livhanken i behåll krånglat sig ur så många situationer som otvivelaktigt skulle ha besegrat eller dödat någon annan att hans stora tur redan hade blivit en legend bland hans samtida. – Vi står i djup tacksamhetsskuld till er, major Ware, för era framgångar i Afghanistan, hade premiärministern sagt då de tog avsked. Jag hoppas man förlåter mig om jag avslöjar att ert namn finns med på nyårets lista över ordensutnämningar. Det handlar om Knight Commander of St. Michael and St. George. Han kunde inte utläsa i Stanton Wares ansikte om denne blev glad eller inte över nyheten att han skulle bli ordensriddare. Han bugade sig bara och mumlade några tacksamma ord. Sedan hade han avlägsnat sig innan premiärministern hunnit säga något mer. – Egendomlig karl! hade markisen av Salisbury sagt för sig själv då han blivit ensam. Men utan tvivel en mycket duglig sådan. Det var typiskt för Stanton att han, då han ställdes inför ett problem som endast han själv insåg hela vidden...