Cartland En förtrollad vals

1. Auflage 2020
ISBN: 978-87-11-50400-0
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 16, 192 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

På sin första maskeradbal virvlar unga Wanda Schönborn ut på dansgolvet i armarna på själva kejsaren, Alexander av Ryssland. Det blir kärlek vid första ögonkastet. Valsen har dock en bakgrund som ingen av parterna anar. Wanda har fått i uppdrag av greve von Metternich att spionera på den ryske kejsaren. Men just denna afton har kejsaren önsket uppträda inkognito och övertalat sin vän Richard Melton att bära kejsarens maskeradkostym. Med en förtrollad vals börjar det farliga spelet mellan Europas ledande män... Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Sandberg, Anna

Leseproben

Kapitel 1
– Situationen är fullkomligt outhärdlig! Furst Metternich slog näven i skrivbordet så att det förgyllda bläckhornet och skrivattiraljerna hoppade högt. – Du visste ju om att tsaren skulle bli svår, sa hans hustru lugnt. – För all del, svarade han, men inte så till den grad besvärlig! Mannen kan inte vara riktigt klok. Han är... Fursten avbröt sig och sökte efter ord. – Inte som sin far väl? undrade furstinnan. – Nej, för guds skull, så illa ställt är det inte. Om jag ändå hade kunnat hitta de rätta orden för att beskriva vad det är för fel på tsaren. Ibland är det som om han vore två vitt skilda personer. Men inte nog med det! fortsatte fursten upprört. Alexander saboterar hela kongressen genom sin personliga inblandning. Som du vet, var det ju överenskommet att monarkerna skulle ägna sig åt nöjen och arbetet skulle skötas av ambassadörerna. Men tsaren bryter mot alla regler och envisas med att personligen förhandla med mig och Castlereagh. Greve Nesselrode den stackaren, vet knappt vad som händer från den ena dan till den andra. – Jag förstår att det måste vara irriterande, sa furstinnan. – Irriterande? utbrast han. Det är outhärdligt... ohållbart! Nånting måste göras, men vad? Om vi inte ingriper blir kongressen fiasko. Redan nu skrattar folk bakom ryggen på mig och den senaste vitsen är: »Kongressen trår sin dans, men kommer ingenstans.» Mina fiender spår skadeglatt att det här kommer att bli mitt livs misslyckande. Och de kommer att få rätt, Eleanore, om jag inte på nåt mirakulöst sätt kan hindra tsaren från att ödelägga förhandlingarna. Han tystnade och slog ut med händerna i en trött och uppgiven gest. – Det måste under till, upprepade han. Trolla fram ett mirakel, Eleanore! Det fanns nåt vädjande i hans mörka stämma som hon aldrig hade kunnat motstå. – Om jag bara kunde hjälpa dig! suckade hon. Han gick fram till henne och la handen på hennes axel. – Det är det du gör, vännen min, sa han. Du är min största hjälp. De enkla men kärleksfulla orden lockade fram tårar i hennes ögon, men hon vände bort huvudet för att han inte skulle se dem. – Tack, viskade hon. I nästa ögonblick var hans tankar på annat håll igen, och det dröjde en stund innan han upptäckte betjänten som ödmjukt väntade vid dörren. – Ja, vad är det? – Ers excellens, en dam önskar tala med er i enrum. – En dam? Vem då? – Hon ville inte uppge sitt namn, men bad om audiens. – Jag kan inte ta emot folk som inte har nån avtalad tid, sa fursten irriterat. – Naturligtvis inte, ers excellens, men den unga damen hävdar att ni vill träffa henne... – Säg åt henne att hon får visa sitt rekommendationsbrev i vanlig ordning. Jag är upptagen för tillfället. Betjänten lämnade rummet med en bugning och fursten fortsatte att vanka av och an över golvet. – Jag kan inte gå med på att Polen hamnar under rysk överhöghet, muttrade han bekymrat för sig själv. I så fall får tsaren större inflytande över Europa än till och med Napoleon hade. Men Alexander är fast besluten att driva sin vilja igenom och Fredrik Wilhelm tycks vara böjd att ge efter för hans krav, om inte annat så för att trotsa mig och engelsmännen. Jag tror, att jag måste... Han tystnade då betjänten dök upp i dörren igen. – Den unga damen bad mig överlämna detta till ers excellens. Betjänten höll fram en liten guldbricka med ett halssmycke i turkoser och diamanter. Det var ett vackert smycke, men inte särskilt värdefullt. Fursten stod tyst en lång stund och bara stirrade på det. Han mindes en vit kropp i flödande månsken, värmen från två mjuka läppar. Hennes bröst hade darrat under hans händer och han hade känt hennes bultande hjärta mot sitt. Långsamt sträckte han ut handen och tog halssmycket. – Visa in henne, sa han. Furstinnan reste sig och sa i lätt ton: – Då går jag väl upp och vilar mig före balen i kväll! Hon log mot honom, och ingen, minst av allt hennes man, kunde ana den oro som plötsligt fyllde hennes hjärta. Fursten höll upp dörren för henne, och när hon lämnat rummet fortsatte han att tankfullt stirra på smycket som han höll i sin hand. Sist han såg det var den gången han fäste det kring en smal hals. Det hade kostat honom mer än han egentligen hade råd med, men det var inte pengar han då hade tänkt på. Han kom fortfarande ihåg doften av konvalj och månskensnätterna i skogen där de brukade mötas. Efter alla dessa år, efter alla andra månskensnätter och äventyr, mindes han fortfarande förtrollningen i deras förstulna möten, de heta kyssarna och smekningarna... Han suckade plötsligt. Carlotta måste vara nästan fyrtio nu. Egentligen var det synd att förstöra minnet av deras ungdoms passionerade kärlek genom att träffas igen! Dörren öppnades. Furst von Metternich stramade upp sig och väntade. Men leendet på hans läppar försvann och blicken stelnade till. Det var inte Carlotta. Det var nån helt annan – en ung flicka som han aldrig förr sett. Hon kom emot honom över mattan, så lätt och behagfullt som om hon svävade fram. Hon var klädd i vit muslinklänning och över axlarna hade hon en grön sammetscape. På de guldglänsande blonda lockarna satt en liten hatt med gröna plymer. Ögonen var glittrande blå, lika blå som hans egna, och inramades av långa, mörka ögonfransar. När hon stod några meter framför honom sjönk hon ner i en djup hovnigning och sa: – Tack för att ni tog emot mig, ers excellens... Det var ett vackert och känsligt ansikte som vändes upp mot honom, med en liten fin näsa som strävade aningen uppåt och munnen var bred och sensuell. – Vem är ni? – Wanda Schönborn. Min mor sa att ni nog skulle komma ihåg henne. Hon har skrivit ett brev... Hon höll fram ett kuvert, och trots alla år som gått kände han genast igen handstilen. Han tog tigande emot det utan att släppa flickan med blicken. Hon var grann att se på – den friska persikohyn, den mjuka, stolta halslinjen, bröstens fylliga rundning under det åtsittande klänningslivet... – Jo, jag minns er mor mycket väl, sa han med en röst som lät främmande och avlägsen. Han sprättade upp kuvertet och läste: Jag är mycket sjuk. Läkarna säger att jag inte har långt kvar. Efter min död kommer Wanda att skickas till min avlidne mans systrar i Bayern. Men de är gamla och stränga och har ingen förståelse för ungdomar. Innan hon reser dit vill jag att du tar dig an henne och sörjer för att hon får uppleva en smula ungdomlig glädje och lycka. Förlåt att jag ber dig om detta, men jag tror du förstår mig när du får se Wanda. Carlotta Furst von Metternich vek ihop brevet. – Är er mor död? frågade han. – Ja, hon dog i början av sommaren, svarade flickan. Då kommer ni alltså ihåg henne? – Naturligtvis minns jag henne, försäkrade han och mötte hennes oroliga blick. Hur gammal är ni? frågade han plötsligt med sträv röst. – Jag fyller arton i nästa månad. – Nästa månad? sa han och drog ett djupt andetag. Och ni är döpt till Wanda? – Wanda, Maria, Clementina för att vara exakt! svarade hon med ett leende. Fursten harklade sig. Om han ville ha bevis, så hade han det här. Clementina – hans eget namn – och minnena från nätterna i skogen strömmade över honom och blev så levande, som om det inte längre var Wanda som stod framför honom utan Carlotta. Carlotta som sträckte sina armar mot honom, hennes varma läppar som sökte hans i heta kyssar, hennes unga skälvande kropp som liksom hans darrat av kärlek och åtrå. Men Carlottas ögon hade varit grå, och Wandas var blå – lika blå som hans! Fursten blev medveten om att flickan satt och tittade på honom och väntade på att han skulle säga nåt. Med en kraftansträngning tog han sig samman och kom ihåg hennes ärende. Hon väntade på att få veta om han skulle ta emot henne, om hon skulle få delta i festligheterna som hölls i samband med Wienkongressen. – Så det är meningen att ni ska bo i Bayern nu, sa han för att vinna tid och samla tankarna. – Ja, min mor ville det. Men jag försöker låta bli att tänka på det... – Tycker ni inte om era släktingar då? – För all del... de är väl snälla. Men det känns hemskt att behöva lämna allt man är fast vid. Det är svårt att skiljas från sitt eget land... – Tycker ni om Österrike? – Jag älskar mitt land! Som alltid när han fick en idé var det som om han plötsligt såg det förlösande draget i en komplicerad schackställning. Han kunde flytta sin pjäs. Undret han bett om stod framför honom. – Ni säger att ni älskar Österrike, började han lugnt. Innebär det att ni också är beredd att göra nåt för ert land? – O, ja... jag gör vad som helst! – Menar ni verkligen vad ni säger nu? – Hur ska jag kunna övertyga er med ord? Sätt mig på prov! Be mig göra nåt och jag lovar att utföra det hur svårt och hårt det än må vara. – Jag tror er, sa fursten långsamt. Men innan jag säger mer måste jag be om ursäkt för att jag glömmer mina plikter som värd. Ni har ju gjort en lång och tröttsam resa. Sätt er, så ska jag slå upp ett glas vin. – Nej – nej, tack, det behövs inte, sa Wanda med en avvärjande gest. Jag har redan ätit. Jag stannade till vid...