Cartland En kyss för länge sedan

1. Auflage 2021
ISBN: 978-87-11-65731-7
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 60, 192 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

Näktergalar sjöng i trädkronorna på Berkeley Square i London den natt när den unga Aleta för första gången blev kysst av en man - en främling som fascinerades av hennes röst i mörkret. Efter två år ville ödet att de möttes igen. Ingen af dem hade sett hur den andra såg ut i nattens mörker - men han hade inte glömt hennes underbara, ljuva röst ... Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker. Cartlands böcker äger rum i de finare engelska kretsarna och i exotiska miljöer. Kärleken är häftig mellan de passionerade hjältarna och vackra hjältinnorna, men gång på gång går de igenom prövningar. Men äkta kärlek är alltid starkast och det finns ingenting den inte kan besegra.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Ahlgren, Rolf

Leseproben

Kapitel 1
1919
Innanför de gardinlösa fönstren i det stora huset på Berkeley Square avtecknade sig dansande par mot en gyllene bakgrund. Musiken från trummorna och saxofonerna tonade ut över den öppna platsen när en man kom gående nedför husets yttertrappa. Han passerade förbi lakejerna, kuskarna och chaufförerna som stod och småpratade med varandra, gick tvärsöver gatan och fortsatte in i planteringen i torgets mitt. I vanliga fall var grindarna i staketet stängda, och endast hyresgästerna vid en av Londons mest exklusiva squarer hade nyckel till dem. Några enstaka par rörde sig inne bland syren- och jasminbuskagen för att njuta av stjärnhimlen som skymtade mellan de höga träden. Mannen fortsatte långsamt längs en liten stig inne i parken. Han var tydligen djupt försjunken i tankar och tog inqen notis om de personer han mötte eller passerade. Mitt inne i parken kom han fram till ett litet tempel. Taket kröntes av en georgiansk urna, och ingången flankerades av pelare. Det var mörkt därinne, och han vände sig om, lutade sig mot en av pelarna och såg tillbaka på det gamla huset som avtecknade sig i silhuett mot den stjärnbeströdda himlen. Han trevade i fickan på sin frack efter sitt cigarretui, och medan han gjorde det tyckte han sig märka en svag rörelse bakom sig. Han vred på huvudet och tänkte att han kanske hade misstagit sig, men sedan snarare kände han än hörde att det fanns någon därinne. Med ett litet leende på läpparna frågade han: – Stör jag? I så fall ska jag gå härifrån. Efter något ögonblick svarade en tveksam liten röst: – N-nej… naturligtvis inte. Jag är… ensam här. Mannen vände sig om mot templets innandömen. Han såg en stenbänk, och på den satt någon som var klädd i vitt. Det var omöjligt att urskilja hennes ansikte, men av tonfallet i hennes röst slöt han sig till att hon var mycket ung. – Ensam? upprepade han. Vad har hänt med er kavaljer? – Jag… jag hade ingen. Det var därför… jag gick hit. – Ingen kavaljer? sade han. Det låter verkligen illa, men ni lär troligen inte kunna finna någon om ni gömmer er härinne i mörkret. – Jag… vet… men det kändes så generande… att stå där och titta på… och vänta… och det tycktes inte finnas några överblivna kavaljerer. Detta var högst troligt, tänkte mannen. Vid en sådan bjudning som den han nyss hade lämnat skulle en eventuellt ledig kavaljer antingen stå och prata med någon annan vid baren eller styra kurs mot spelborden. Han tänkte för sig själv att det var en ganska tråkig bal eftersom han inte kände många där och gästerna bestod av en blandning av mycket gamla och mycket unga människor som inte precis tilltalade hans smak. – Eftersom det är början av säsongen, sade han, så utgår jag ifrån att det här är er första bal, hm? – Ja… och jag hade verkligen… sett fram mot den. – För att sen bara bli besviken. Det händer så ofta i ens liv när verkligheten inte riktigt motsvarar ens förväntningar. – Men… det är väl inte alltid sant? – Mycket ofta, tycker jag. Och då blir man cynisk och desillusionerad. Han skämtade, men flickan som lyssnade till honom tog honom tydligen på allvar. – Men man får inte tänka på det sättet, nu när vi inte längre har ett krig som… skrämmer upp oss… hela tiden. – Var det så ni kände det? – Ja. Han var ganska glad över att hon inte utvecklade temat ytterligare och anmärkte: – Krig har sina fördelar också. – Hur kan ni säga på det sättet? – Jag tror mig ha rätt att uttrycka min åsikt eftersom jag deltagit i det. – Var ni i Flandern? – Ja, i fyra år. – Åh…! Det uppstod en stunds tystnad, och sedan fortsatte hon: – Det måste ha varit hemskt… fruktansvärt! Jag står inte ut med att tänka på vad våra soldater… fick lida i… skyttegravarna. – Det var, det medger jag, ytterst obehagligt, instämde mannen. Men samtidigt fanns det vissa positiva sidor. – Vilka… då? – Kamratskapet, känslan av att ha ett gemensamt mål i livet. Det gällde inte bara att besegra tyskarna utan också att hålla sig vid liv, och ibland kunde man till och med se den komiska sidan av det hela. – Jag antar att ni måste vara mycket modig. Mannen log. – Jag skulle gärna vilja hålla med om det, men det är inte sant. Jag var ofta mycket rädd och ytterst missnöjd med min lott här i tillvaron. – Då måste ni säkert vara glad… mycket glad… över att det hela är… över? – Ja, naturligtvis, och jag är tacksam för att ha överlevt sådana strapatser. Många av mina vänner blev dödade. Att komma hem är som att börja leva ett nytt liv. – Det kan kanske vara… spännande! – Det undrar jag. Kanske kommer jag att känna mig besviken, på samma sätt som ni känt er efter er första bal. – Det är egentligen inte någon besvikelse, eftersom allting är så… vackert i alla fall. Jag har aldrig sett ett så magnifikt hus. Damerna med sina juveler såg så… förtjusande ut när de dansade, men jag kände mig liksom utanför därför att… ingen bjöd upp mig. – Men ni hade väl sällskap dit med någon? – Ja, med min gudmor, som jag bor hos i London. Hon är mycket tilldragande, och alla de… män som talade med oss… ville dansa med… henne. Mannen log en smula cyniskt. Han kunde mycket väl förstå vad som hade hänt. Han hade hört sägas att förklädenas dagar var förbi och att alla mödrar, tanter eller, som i det här fallet, en gudmor som åtföljde debutanterna, var inbjudna för att delta i dansen. Han kunde föreställa sig hur flickan hade suttit där som en panelhöna utan att uppväcka särskilt intresse hos någon. Han gick längre in i templet och satte sig rent instinktivt på stenbänken bredvid flickan. Han märkte att hon genomfors av en darrning när han gjorde det, och han tänkte att hon måste vara mycket ung och oerfaren och fann detta ganska patetiskt. – Ni är inte ensam nu, sade han, och eftersom jag, precis som ni, kände mycket få människor vid bjudningen, så kan vi ju trösta varann. – Kanske det är… fel. – Fel? upprepade han. – Vi har inte presenterats för varann. Han skrattade. – Det gör det hela så mycket lättare. Vi låtsas bara att ni är det här templets gudinna, och att jag är upptäcktsresanden som upptäckt er. – Ni får det att låta… mycket… spännande. – Det kanske det kan bli. Berätta för mig hur det känns nu när ni vuxit upp och förmodligen slutat skolan, hm? – Jag gick inte i skolan. Jag undervisades av en guvernant. – Var hon en bra sådan? – Hon var inte särskilt intelligent, men jag tycker om att läsa och trodde jag visste lite grann om världen… för att sen bara konstatera att jag var mycket okunnig när det gällde baler och… hur man skulle… bete sig. – Vad ni behöver är en trevlig ung man som tar hand om er. Enligt vad jag förstår har kriget sopat bort alla gamla konventioner och flickor kan gå ut och dansa ensamma tillsammans med en ung man. – Ja, men bara om de blir… inbjudna till det. Han skrattade igen. – Det är nog riktigt. Bara om de blir inbjudna till det. Och eftersom ni helt nyligen kommit till London så känner ni ingen som skulle kunna bjuda ut er. – Det är riktigt. – Får jag lova er att allting kommer att gå bättre för varje dag, för varje vecka? Jag är helt säker på att ni snart kommer att träffa en massa unga män som är ivriga att få bjuda ut er för att dansa. – Hur kan ni säga så… när ni inte ens… sett mig? – Jag kan bedöma röster, och eftersom jag tycker att er röst är mycket tilltalande är jag helt säker på att dess ägarinna också är attraktiv. Det var en ganska banal komplimang, tänkte mannen när han yttrade orden, men han märkte att hon stelnade till på ett nervöst sätt Precis som en fölunge, tänkte han, som inte är riktigt säker på om den kan lita på handen som klappar den. – Jag hoppas att ni har… rätt, sade hon efter ett ögonblick. Men, förstår ni, nu när jag kommit till London verkar det så… stort och på något sätt så… skrämmande. Jag vet att jag kommer att göra en massa… misstag. – Vi gör alla misstag när vi gör någonting nytt, sade mannen. Jag minns att när jag kom till mitt regemente så var jag skräckslagen för att jag skulle göra något som stred mot traditionerna, vilket skulle göra mig till ett åtlöje inför de andra subalternerna. – Och… gjorde ni det? – Ingenting som var speciellt löjligt, men jag förstår exakt hur ni känner det och att det kommer att gå över med tiden. – Ni är verkligen en god tröst. – Det vill jag också vara. Ni förstår, ni börjar ett nytt liv, där allting är fräscht och fint. Jag för min del måste plocka samman trådarna från ett gammalt, och på sätt och vis är det svårare. – Hur kan det vara det? – Jag antar det beror på att det finns så mycket som jag gått miste om och som jag känner en viss saknad efter. Flickan suckade en aning. – Just nu… i det här ögonblicket… önskar jag att jag vore… fem år äldre. Mannen skrattade roat. – Om fem år kommer ni inte att säga så! Då kommer ni att oroa er för att ni börjar bli gammal, och om tio år kommer ni att dra ifrån fem år från er ålder. – Är det så kvinnor brukar göra? Ja, jag tror att...