Cartland En kyss till bruden

1. Auflage 2019
ISBN: 978-87-11-65727-0
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 248, 191 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

Theola - en fattig kusin till den förmögna hertigdottern Catherine - får följa med henne och hennes far till Kavonia där Catherine ska gifta sig med kung Ferdinand. Theola känner sig hunsad och olycklig, men när hon av en slump träffar upprorsledaren Alexius Avsilas tänds en eld inom henne och hon ansluter sig till revolutionsarmén när den går till attack mot de kungliga trupperna. Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Ahlgren, Rolf

Leseproben

Första kapitlet
1873 Jag är här! Jag är här! tänkte Theola, och det var bara med största svårighet som hon kunde avhålla sig från att ropa det högt. Det hade på något sätt förefallit otänkbart – till och med efter det de hade lämnat England – att hon till slut skulle anlända till Kavonia. Fartyget som hade fört dem från Marseille låg nu tryggt förankrat i hamnen, och uppe på kajen kunde hon se ett stort antal imponerande dignitärer som väntade på att få ta emot Catherine. För Theola hade det tett sig som ett mirakel att hon hade fått följa med sin morbror, hertigen av Wellesbourne, och sin kusin, lady Catherine Bourne, på en resa som skulle utmynna i att Catherine blev Kavonias drottning. Theola var väl medveten om att det inte var på grund av släktingarnas tillgivenhet för henne som hon hade blivit inkluderad i resesällskapet. Det berodde i själva verket på att de inte hade kunnat finna någon annan lämplig person som ville ställa upp som hovdam åt Catherine. Föräldrarna till kusinens jämnåriga, vilka kunde ha förväntats betrakta det som en ära att bli erbjudna en sådan ställning, hade bestämt tackat nej. De hade förklarat för hertigen att de inte hade lust att skicka sina döttrar till ett så avlägset land när tillståndet i Europa var så oroligt. – Vettskrämda idioter! hade hertigen morrat när han satt och öppnade det ena brevet efter det andra vid frukostbordet. Vartenda svarsbrev på hans erbjudande angav samma förevändning, nämligen att man intebetraktade Kavonia som en tillräckligt trygg eller attraktiv plats för att deras döttrar skulle kunna tillbringa två eller tre år av sitt unga liv där. – Jag hoppas verkligen att det är lugnt i landet, sade hertiginnan från sin bordsända. – Naturligtvis är det det, försäkrade hertigen. Som du mycket väl vet, Adelaide, så har Kavonia … precis som Montenegro … varit en oberoende stat i många år, och nu när läget stabiliserat sig i Grekland under kung Georg så finns det ingen anledning att frukta eller betvivla Ferdinands suveränitet. Han har ju faktiskt redan regerat i tolv år utan att det uppstått några som helst svårigheter. Hertiginnan teg, men Catherine utropade nästan irriterat: – Jag har ingen som helst lust att utsätta mig för några som helst faror, pappa! Jag skulle inte stå ut med dånet från kanoner. – Kavonierna är kända för sin stridsförmåga, vilket är orsaken till att det ottomanska riket diskret låtit dem vara i fred, svarade hertigen. Landet är mycket bergigt, och det skulle krävas en enormt stor armé för att erövra Kavonia … för att inte tala om de förluster i människoliv som något sådant skulle medföra. – Turkarna erövrade Albanien, inföll Theola. – Det vet jag mycket väl, Theola, sade hennes morbror kyligt. Men när jag vill ha några upplysningar från dig så säger jag till! – Förlåt, morbror Septimus. – Vad vi nu måste koncentrera oss på är att finna någon som kan följa med Catherine, sade hertiginnan. Hon måste ha en sällskapsdam och hovdam, och vi har redan frågat alla som kan anses vara passande. Hertigens smala läppar stramades åt. Om det var något som han ogillade så var det att bli motarbetad eller förvägrad någonting som han ville driva igenom. Han var en kraftfull, bestämd person med ett inslag av grymhet i sin natur, vilket gjorde honom utomordentligt hård gentemot dem som var svagare än han själv. Theola såg på honom och tänkte ängsligt att eftersom han var irriterad så skulle hon snart bli strängt straffad för något mindre felsteg så att morbrodern därigenom skulle kunna få utlopp för sin besvikelse. – Hur skulle det vara om vi frågade lord Pierrepoints dotter? framkastade hertiginnan. Visserligen är hon inte precis en flicka som jag gillar, för jag tycker hon är ganska nöjeslysten och utmanande av sig, men Pierrepoints skulle utan tvivel uppskatta vår inbjudan att låta henne följa med Catherine. – Jag tänker inte finna mig i några fler avslag! svarade hertigen ilsket. Jag har nu bestämt mig för att Theola ska följa med Catherine. – Theola? Hertiginnan yttrade namnet med en gäll röst som var fylld av förvåning. – Theola? inföll Catherine. Men, pappa … – Jag vill inte höra några invändningar … jag har bestämt mig, sade hertigen och reste sig upp från bordet. Theola ska följa med Catherine och mig till Kavonia, och hon får stanna där tills vi finner någon som är lämplig att inta hennes plats. Theola höll andan. Hon kunde knappast tro vad hon hade hört. Hon var också förtvivlat rädd för att om hon gjorde någon anmärkning som kunde irritera morbrodern han skulle ändra sitt beslut Efter en dag, fylld av upphetsning och förbryllade tankar, ställde hon sig på knä invid sängen innan hon skulle gå och lägga sig och tackade Gud för morbroderns beslut – Jag ska fara till Kavonia, pappa, tillade hon i mörkret. Om du vet det, så är jag glad! Det är inte Grekland utan ett land som ligger mycket nära, och de flesta invånarna där är av grekiskt ursprung. Å, pappa, vad jag önskar att du hade kunnat följa med mig! Hon kände det, där hon stod på knä vid sängen, som om hennes far hade hört henne och på något sätt var närvarande – precis som i de ögonblick av elände och förtvivlan som hon kunde tänka sig att hennes egen mor hade befunnit sig i när hon höll henne intill sig och tröstade henne. Det hade förekommit många sådana ögonblick sedan hennes föräldrar hade dött och hon hade flyttat över till morbrodern och mostern i det kalla, glädjelösa slottet i Wiltshire där hertigen ägde stora markområden. Han var en av de rikaste männen i England men samtidigt en av de snålaste, och hertiginnan, som före sitt giftermål med honom hade varit hennes höghet Adelaide av Holtz-Melderstein, var också sparsam och ekonomisk på sitt sätt. I sitt nya hem åtnjöt Tneola mindre materiell komfort än hon hade haft i det lilla hus där hon hade bott tillsammans med sin mor och far innan de dog. Ibland, när hon huttrade av köld i de stora, oeldade rummen, önskade hon att hon hade fått dö tillsammans med dem. Hon tyckte att den dystra och olyckliga atmosfär som omgav henne var som svart is som trängde sig på henne tills det inte längre fanns någon värme kvar i hennes kropp. Men det var inte bara fysiskt som hon fick lida i Wellesbourne Castle, där fanns en andlig grymhet som hon var tvungen att uthärda dag ut och dag in tills hon – likt ett skrämt djur – bara ville gå och gömma sig för att glömma ytterligare förödmjukelser. Eftersom hennes egen mor hade berättat det hade hon vetat hur djupt hennes morbror hade grämt sig över det faktum att hans enda syster hade rymt med hans informator. Han hade studerat vid Oxford, och hans far, andre hertigen, hade anställt honom som informator under ferierna därför att han var angelägen om att han skulle avlägga sin examen. Richard Waring var en oerhört intelligent ung man som var tjugonio år och som undervisade i klassiska ämnen. Han hade lyckats föra fram ett stort antal medlemmar av aristokratin till deras examen. Men fastän han såg bra ut, var kultiverad och kom från en respektabel familj hade han i hertigens ögon aldrig varit en person av någon som helst betydelse – i varje fall inte i någon högre grad. Hertigens inställning till honom övertogs av hans son, Septimus, som blev lika rasande som sin far när han upptäckte att Richard Waring hade blivit vansinnigt förälskad i hans enda syster, lady Elizabeth Bourne. Richard Waring hade fullt korrekt vänt sig till hertigen för att anhålla om hennes hand, men han blev helt enkelt avfärdad och visad på dörren. Att lady Elizabeth hade följt med honom och att de hade rymt tillsammans hade varit lika katastrofalt för hennes föräldrar som om en bomb hade slagit ner i slottet. Under flera år framåt nämndes inte Elizabeths namn. När Theola föddes fyra år efter deras rymning och giftermål, skrev hon till sin far och mor och berättade för dem att de hade fått en dotterdotter. Brevet skickades tillbaka oöppnat. Först efter meddelandet om att Elizabeth Waring och hennes man hade omkommit i en tågolycka besökte Septimus, som nu hade ärvt hertigtiteln, det lilla huset utanför Oxford där de hade bott. Där upplyste han en blek, olycklig Theola om att hon hädanefter skulle bo hos dem. Septimus själv hade gift sig när han var tjugoett år gammal och hade en dotter, Catherine, som var ett år äldre än Theola. – Tro nu inte att jag låter dig bo under mitt tak med någon särskild glädje, sade han i frän ton. Din fars beteende var minst sagt utmanande, och jag tänker aldrig förlåta honom eller din mor för den vanära de bringade över vårt familjenamn. – Vanära? hade Theola frågat med förvånad min. Men vad gjorde de för fel annat än rymde sin väg för att kunna gifta sig? – Tycker du inte att det är en vanära att vårt blod blandats med blodet från en vanlig uppkomling som tjänade sitt uppehälle genom att undervisa, en man vars förfäder utan tvivel kom från rännstenen? – Det är inte sant! hade Theola svarat. Pappas föräldrar var vänliga, anständiga människor, mycket respekterade i Bedfordshire där de bodde, och pappa själv var en utomordentlig människa, som så många Hon avbröt sig genast när morbrodern slog till henne rakt i...