Cartland Ensam i Paris

1. Auflage 2020
ISBN: 978-87-11-65735-5
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 247, 146 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

Den unga engelskan Una Thoreau, som gått i klosterskola i Florens i tre år, kommer til Paris för att träffa sin far, som är änkling och konstnär. Trots löfte möter han henne inte vid stationen, och när hon söker upp hans ateljé i Montmartre får hon veta att fadern dött en vecka tidigare. Una står ensam i den stora, syndiga staden Paris. Vart ska ho ta vägen? Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Ahlgren, Rolf

Leseproben

Kapitel 1
1892 När tåget började sakta in farten på stationen vände sig guvernanten, som hade ansvaret för de tre flickorna i kupén, mot Una. – Det kommer väl någon och möter er? frågade hon på sitt prudentliga men ändå ganska vaga sätt. – Ja, jag är säker på att min far kommer och möter mig, svarade Una. Jag skrev till honom för en vecka sen och sa att jag skulle komma med det här tåget. – Då är allt i sin ordning, sade guvernanten med ett lättat tonfall. Hon hade tydligen varit en smula ängslig för att ta hand om tre unga damer under resan till Frankrike, men Una hade varit så hjälpsam och uppmärksam att mademoiselle kunde konstatera att resan hade blivit betydligt trevligare i hennes sällskap. De båda andra flickorna, som var döttrar till greve de Beausoir, var mycket livliga av sig och uppenbart uttråkade av mademoiselle som hade tagit hand om dem under ferierna. Den yngsta i grevens familj, Marie-Celeste, som bara var fjorton år gammal, härmade alltid guvernanten bakom hennes rygg och var en ständig anledning till oro. Una hade förstått att mademoiselle, som började bli till åren, stannade kvar i familjens tjänst blott och bart därför att hon var så hemtam i den och inte gärna ville börja om på nytt i en annan familj. Hon var därför mera släpphänt i sina åligganden än hon borde ha varit, och Marie-Celeste hade varit en orosande under hela resan ända sedan de lämnade Italien. Nu hade de anlänt till Paris, och Una var faktiskt mera ledsen över att behöva säga adjö till kvinnan med det ängsliga ansiktet än de båda flickorna som hade varit hennes kamrater i det kloster där hon hade tillbringat de senaste tre åren. Det verkade underligt, tänkte hon, att hennes far – som hon inte hade hört någonting ifrån på så länge – plötsligt hade sänt henne ett telegram som svar på hennes senaste brev och sagt: »Kom genast! Rue de l’Abreuville nr 9, Montmartre, Paris.» Hon hade visat telegrammet för abbedissan i klostret som hade rynkat pannan när hon fick se adressen. – Er far bor alltså i Montmartre? frågade hon. – Ja, moder, svarade Una. Som ni vet så är han konstnär. Abbedissan pressade ihop läpparna som om det vore en stor ansträngning för henne att inte säga vad hon tyckte inte bara om konstnärer utan också om själva Montmartre. – Jag skrev till pappa, moder, fortsatte Una försiktigt, och sa till honom att nu jag är arton år så är det slut på de pengar som mamma lämnade efter sig för min uppfostran. Jag frågade honom vad han ville att jag skulle göra. – Och det här är alltså hans svar! sade abbedissan och kastade en föraktfull blick på telegrammet som låg framför henne. – Det ska bli trevligt att få träffa pappa igen, sade Una, och jag är ju för gammal för att stanna kvar vid skolan. – Jag gillar inte tanken på att någon av mina elever, och absolut ingen i er ålder, bor i Montmartre, sade abbedissan. Hon såg på Una medan hon talade och tyckte sig ha en hel del mer att säga i ämnet ifråga. Det var omöjligt för henne att tänka sig att en så vacker och förtjusande flicka som Una skulle beblanda sig med konstnärer, dansöser och andra bohemer i Paris som hela världen visste utgjorde en symbol för allt tänkbart när det gällde synder och laster. Men detta var något som abbedissan omöjligt kunde diskutera med flickan som satt framför henne. Hon var faktiskt utomordentligt intelligent, och abbedissan undrade nu på vad sätt hon skulle kunna fa utlopp för sin begåvning under de kommande åren. Hon hade alltid haft för sig att konstnärer för det mesta var sjaskiga i sitt beteende och saknade alla andra kvalifikationer än sin förmåga att måla tavlor. Men å andra sidan hade hon hört att Unas far inte kunde inräknas i den vanliga kategorin av konstnärer som besökte Florens och andra platser som överflödade av konstskatter. Julius Thoreau hade tjänstgjort i ett grenadjärregemente innan han övergick till att måla och lämnade England för att slå sig ner i Frankrike. Abbedissan hade aldrig sett någon av hans tavlor, men hon hade hört att de nämndes då och då i respektabla tidningar. Hon utgick ifrån att han var en borgerlig gentleman som njöt av att spela dilettantens roll inom konstens värld. – Jag förväntar mig nu, Una, fortsatte hon med sin lugna, välmodulerade röst, att er far kommer att introducera er i sällskapslivet och att han då samtidigt inser att det är omöjligt för er att bo i Montmartre. – När mamma levde, svarade Una, var vi mycket lyckliga i det lilla huset vi hade utanför Paris. Pappa brukade sitta och måla ute i trädgården, men när han for in till Paris stannade mamma och jag kvar hemma. – Det var givetvis mycket klokt, sade abbedissan och lät gillande, och jag är säker på att er mor skulle vilja att ni övertalade er far till att återvända till den sortens liv. Och nu, Una, när ni bott så länge ute på landet, tror jag det skulle bli svårt för er att anpassa er efter livet i en storstad. Una svarade ingenting. Hon tyckte faktiskt att det skulle bli mycket spännande att få uppleva Paris. Hon var säker på att hennes far föredrog det glada livet i världens mest ökända stad framför den lugna, ganska tråkiga tillvaro de hade haft förut. En av anledningarna till att hennes mor inte hade farit in till Paris särskilt ofta var att de inte hade råd med det. Redan som barn hade Una fått lära sig att de måste räkna varenda liten småslant och att fadern spenderade de pengar som till äventyrs fanns till hands. När hon blev äldre fick hon veta att de pengar de hade i själva verket var hennes mors. – De avsattes för min räkning av min farfar, förklarade modern för Una, och det var tur att han gjorde det, för annars vet jag inte vad det skulle ha blivit av oss. Una hade nästan hunnit bli femton år gammal innan hon fick veta att hennes far hade måst lämna England och sitt regemente på grund av en skandal. Hon kunde aldrig riktigt fatta vad som hänt utom att det var fråga om något mycket klandervärt där en högre officer var inblandad. Vad än anledningen var så hade han blivit tvungen att lägga in om avsked för att slippa ställas inför krigsrätt, och han hade i ren ilska lämnat sitt land och tagit med sig den flicka med vilken han var hemligt förlovad. Orsaken till hemligheten var, enligt vad Una senare fick reda på, att hennes mors far absolut hade satt sig emot äktenskapet. När hans dotter trotsade honom och rymde med den man som han kallade en »knöl» hade han tagit avstånd från henne och hade sedan ingen som helst kontakt med henne. Una hade därför fötts i Frankrike, och eftersom hennes mor ofta talade så längtansfullt och sorgset om England föreföll det henne alltid vara ett paradis som hon en dag skulle få besöka, om allt gick väl, och bli lika lycklig där som modern hade varit som flicka. Mrs Thoreau, hennes mor, hade dött helt plötsligt och oväntat, och nästan innan Una hann fatta vad som hade hänt befann hon sig i klostret i Florens och fick dagligen träffa fler människor än hon hade mött under sina tidigare femton år. Eftersom hon var så intresserad av allt som rörde hennes mor studerade hon engelska, historia och litteratur flitigare än alla andra ämnen. Hon fick också vänner bland de engelska flickorna i klostret, och eftersom de kom från aristokratiska familjer fick hon lära sig en hel del om engelskt levnadssätt och kunde jämföra det med fransmännens och italienarnas sätt att leva. Una var mycket klarsynt när det gällde hennes kontakter med olika människor, och abbedissan tänkte medan hon satt där och såg på henne att det fanns något känsligt hos henne och ett djup i denna känslighet som var ovanligt hos en ung flicka. Jag undrar vad som kommer att hända med henne, frågade abbedissan sig själv, och högt sade hon: – Jag hoppas att ni kommer att skriva till mig, Una, och berätta för mig vad ni gör. Kom ihåg att jag alltid kommer att vara er vän och beredd att hjälpa er om jag har möjlighet till det. – Mycket vänligt av er, moder, svarade Una, och jag skulle vilja tacka er för allt ni lärt mig och för all hjälp ni gett mig under den tid jag varit här. När Una hade lämnat rummet hade abbedissan suttit kvar en stund utan att röra sig. Hon undrade i sitt stilla sinne om hon hade bort göra mer för denna egendomliga och ovanliga flicka. Även om Una hade tillägnat sig en hel del akademiska kunskaper var hon totalt ovetande om världen utanför klostret och i synnerhet när det gällde män och deras beteenden. Men hur skulle hon kunna vara någonting annat när hon hade kommit till klostret vid femton års ålder efter att dessförinnan ha levt ett mycket skyddat och isolerat liv? Vad kommer det att bli av henne? frågade hon sig själv och bad en stilla bön om att Una en dag skulle finna en man som ville gifta sig med henne och, om inget annat, föra henne bort från Montmartre. * Tåget stannade vid perrongen, och i samma ögonblick kom blåklädda bärare framskyndande till vagnarna och ropade: – Porteur! Porteur! När Una tittade ut genom kupéfönstret såg hon en massa människor på perrongen, och hon undrade hur hon skulle hitta sin far i den intensiva trängseln. Efter att ha tagit sig ner på perrongen tog hon ett ömt farväl av mademoiselle och de båda flickorna och hängde sedan sin handväska och sin vinterkappa över armen. Den var för varm för att ha på sig. Samtliga passagerare...