Cartland Fånge i Tibet

1. Auflage 2020
ISBN: 978-87-11-65728-7
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 70, 192 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

Vivian fick följa med sin far, professorn, på en resa till Tibet. Hon var fylld av förhoppningar, men resan blev farligare och äventyrligare än hon hade kunat drömma om. Och hon träffade en man som hin instinktivt båda hatade och fruktade. Men tragiska uppplevelser förde dem samman och fick henne att ändra uppfattning om honom ... Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker. Cartlands böcker äger rum i de finare engelska kretsarna och i exotiska miljöer. Kärleken är häftig mellan de passionerade hjältarna och vackra hjältinnorna, men gång på gång går de igenom prövningar. Men äkta kärlek är alltid starkast och det finns ingenting den inte kan besegra.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Ahlgren, Rolf

Leseproben

Första kapitlet
1936 Vivian Carrow lät armbågarna vila på bordet och betraktade den fashionabla kretsen av pratande, skrattande och drickande människor runtomkring sig. Inifrån kasinot hördes tonerna från en orkester och mumlet av många röster när folk promenerade in och ut från de olika spelsalarna. Dyrbart klädda kvinnor med briljanter som blixtrade och glittrade förklarade högljutt att de var »totalt ruinerade». De verkliga, fanatiska spelarna skyndade förbi och ägnade knappast en blick åt den glamorösa munterheten ute på terrassen. Män och kvinnor, representerande överklassen i alla Europas länder, frotterade sig med kokotter av alla tänkbara raser. Spelhabituéer, som inte tillhörde någon nation utan framlevde sitt liv år efter år i Monte Carlo, drygade ut sin osäkra existens genom de vinster de lyckades göra dag efter dag vid de gröna borden. För Vivian var allt detta nytt, roande och spännande. Hennes liv hade hittills inte fört henne i kontakt med denna färgstarka, ytliga och sofistikerade tillvaro som nu utspelades inför henne som ett kaleidoskop. Bland vanliga människor tedde sig Vivian inte bara som en söt flicka, det var mer än blott och bart hennes vackra ansikte som verkade tilldragande. Det låg karaktär i de mörkgråa ögonen som satt ganska långt ifrån varandra under de raka, markerade ögonbrynen. Det fanns ett slags beslutsamhet i hennes lilla runda haka som framhävde ansiktets fulländade oval, och det lockiga håret skiftade i brons. Munnen hade fasta konturer och innehöll ett löfte om djupa känslor som ännu inte hade mognat riktigt. Det gick lugnt och korrekt till vid Vivians bord. Vid bordets huvudända satt hennes faster, lady Dalton. Hennes hår hade gråa strimmor, pärlorna hon bar var små men fulländade, och hennes klänning var perfekt avpassad för en dam som närmade sig de sexti. Hon utgjorde en slående kontrast till värdinnan vid bordet intill, vars händer och hals tydligt förrådde hennes ålder, medan hennes hårt sminkade ansikte snarare avslöjade än dolde årens härjningar. De bara, skrynkliga axlarna avtecknade sig nakna mot en klänning av ljusröd chiffong som skulle ha varit lämpligare för en ung flicka. Ett diamanthalsband och ett stort knippe exotiska orkidéer kunde inte dölja att kvinnan strävade efter att besegra tiden. Vivian betraktade kvinnan och krökte en smula föraktfullt på munnen åt den inställsamma uppvaktning som bestods den bjärt målade gamla damen av de två herrar som var hennes bordskavaljerer. Bägge var mörka och smärta om midjan och hade ett förbindligt leende på läpparna. De var tillräckligt gamla för att vara hennes söner – eller tillräckligt unga för att de i stället borde förväntas ägna sin uppmärksamhet åt hennes dotter som i just det här ögonblicket återvände till bordet. Dottern var lika pråligt utstyrd som sin mamma, men förutom sina juveler och orkidéer ägde hon sin dyrbara ungdom. Det var inte dottern som Vivian betraktade när hon återvände till bordet utan mannen som eskorterade henne. Han var lång till växten och såg mycket bra ut. Av någon odefinierbar anledning såg han ut att ha fått en god uppfostran och verkade på ett egendomligt sätt inte passa ihop med de mer eller mindre vulgära människor som han åt middag med. Han drog ut stolen åt sin bordsdam, och när han sedan hade placerat sig bredvid henne förde han ett glas champagne till läpparna. Medan han gjorde detta såg han på Vivian och log. Deras ögon möttes, hon log tillbaka mot honom, och hela hennes ansikte lyste upp som av något slags inre glöd. Efter att en stund ha sett varandra i ögonen vände sig båda om mot sina bordsgrannar för att fortsätta konversationen med dessa. Vivians tankfulla min hade försvunnit. Hon inledde ett livligt samtal med konteramiralen på sin vänstra sida, och hennes glittrande och spontana intresse för hans person kom honom att börja tala om sitt liv på »den gamla goda tiden». Han var alltför upptagen av sin egen röst för att märka att hon redan efter några ögonblick inte lyssnade till honom. – Å, vad jag älskar Jimmy! viskade Vivian för sig själv. Vad jag är glad över att jag kom hit. Om vi bara vore i samma sällskap. Vivian var tjugotre år gammal, men ändå var det här första gången som hon besökte den fashionabla delen av Sydfrankrike under sommarsäsongen. Alla andra år hade hon antingen stannat hemma under sensommaren och hösten eller rest till främmande länder tillsammans med sin far och upplevt nya miljöer och folk. De bodde i en liten fridfull by i Worchestershire, där hon ägande sig åt förberedande studier inför nästa upptäcktsfärd eller insamlade, skrev ner och arkiverade de upplysningar som hennes far hade införskaffat under de gångna månaderna. Ända sedan Vivian var fjorton år gammal – då hennes mor hade dött – hade hon varit professor Carrows ständiga följeslagare vart han än begav sig. Han var den största auktoriteten i mineralogi i England, kanske i hela världen, och han var också en »kartritare», som Vivian hade kallat honom ända sedan hon var liten. Professor Carrow skickades ut varthelst det fanns ett outforskat land, och förr eller senare registrerades hans upptäckter hos Geografiska sällskapet, för att senare hamna i kartböckerna. Det var ett egendomligt liv för en flicka, men Vivian älskade det och hade inte begärt någonting bättre – förrän till precis tre månader sedan. Då träffade hon Jimmy Loring. De hade slumpmässigt men formellt presenterats för varandra på hennes fars klubb vid Pall Mall. Han hade varit där och ätit lunch med sin farbror och hon med sin far. De gamla männen hade suttit och pratat med varandra när hon anlände, en smula sent därför att hennes inköp hade dragit ut på tiden. – Jag kan inte be nog om ursäkt, kära pappa, hade hon sagt medan hon kom inskyndande i det ganska dystra förrummet där bägge könen var tillåtna. Därefter presenterades hon för general Loring och hans brorson. Redan när Jimmy tog hennes hand och hon såg honom in i ögonen kände hon att någonting egendomligt hände med henne. De åt lunch tillsammans alla fyra, men efteråt kunde Vivian omöjligt minnas vad de hade talat om. Hon var endast medveten om att hon kände sig outsägligt lycklig, att hon var ovanligt road av samtalet och att hon konstaterade att klockan hade blivit nästan tre innan hon ens märkte att de hade börjat äta. – Är klockan redan tre? Det kan inte vara sant! utbrast hon häpet när hon hörde timslaget från klockan på spiselkransen. Och jag som hade ett möte en kvart i tre. – Låt mig köra er dit, hade Jimmy Loring föreslagit. – Vill ni verkligen det? sade Vivian. Sedan tvekade hon. Men ni ska kanske inte samma väg. Jag ska till Harrods. – Jag kör er gärna dit, sade han. Professorn hade nickat instämmande från sin ände av bordet. – Vänta inte på oss, kära barn, sade han. Det är inte ofta jag träffar en gammal vän, och vi kommer att sitta kvar här minst en halvtimme till med vårt portvin. Utanför klubben hade Jimmys lilla sportbil stått parkerad. Han hade erbjudit sig att fälla ner suffletten om det skulle bli för blåsigt för henne, men Vivian hade avfärdat detta. – Jag är van vid blåst, hade hon svarat. Min far och jag har just kommit tillbaka från norra Canada, och London verkar helt enkelt kvävande för oss just nu. Av någon anledning hittade de aldrig vägen till Harrods den eftermiddagen. De hade kört runt Hyde Park, de hade suttit och sett sjön Serpentine glittra i vårsolen. De hade talat om sig själva, om livet, om sina förhoppningar och ännu en gång om sig själva – ända tills den bleka solen började gå ner bakom Kensington Palace. – Jag kommer och hämtar er klockan nio, hade Jimmy sagt när han till slut släppte av henne utanför det fridfulla, opretentiösa hotell där hon och hennes far bodde. Vivian hade skyndat uppför trappan med brännande kinder och bankande hjärta. – Jag älskar honom, hade hon helt oblygt sagt till sig själv när hon befann sig ensam inne i sitt rum. – Jag älskar dig! viskade hon till Jimmy två kvällar senare när han kysste henne för första gången. Sommaren hade passerat i ett gyllene skimmer, efterlämnande ett panorama av minnen – långa dagar som de tillbringade med att glida nedför floden Avon i en flatbottnad båt eller eftermiddagar när de utforskade grannskapet till det svartvita femtonhundratalshus som för professorn och Vivian var den perfekta platsen på jorden. »Herrgården« var ett pretentiöst namn på deras hus. Rummen var små och så få att mer än två gäster kändes som trängsel, men för professorn tillfredsställde det alla hans behov. För Vivian, som hade känt och älskat varenda tum av huset ända sedan hon var barn, var det ett hem i ordets fullaste och djupaste bemärkelse. – Har någon någonsin varit så lycklig förut? frågade hon Jimmy när de satt på flodstranden och lyssnade till sommarvindens mjuka, viskande sus i säven. – Jag skulle tro att någon sagt detsamma förut, svarade Jimmy retsamt. – Skratta inte åt mig, sade Vivian allvarligt. Svara mig. Han vände sig om mot henne och förde med handen upp hennes ansikte mot sitt eget. – Aldrig, svarade han allvarligt. Det är omöjligt att tänka sig att någon annan kan vara så lycklig som du och jag. – Menar du allvar? frågade Vivian. – Jag menar allvar, upprepade Jimmy och kysste henne. Sex veckor av glädjeyrsel – men sedan hade avskedets stund kommit, då Jimmy måste fara till London för att...