Cartland Fursten och dansösen

1. Auflage 2020
ISBN: 978-87-11-65732-4
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 254, 152 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

I samma ögonblick som den ryske fursten fick se Lokita dansa på teatern i Paris blev han betagen i henne, och övertygad om att ödet hade bestämt dem för varandra. Men hur skulle han få kontakt med henne? Han prövade olika vägar utan framgång och till slut fann han ingen annan råd än att enlevera henne ... Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Ahlgren, Rolf

Leseproben

Kapitel 1
1867 – Hans höghet furst Ivan Volkonski! förkunnade en lakej i den brittiska ambassadens livré med hög röst. Lord Marston, som satt och skrev ett brev, vände sig om från skrivbordet med ett misstroget uttryck i ansiktet. Sedan for han upp från stolen. – Ivan… min käre vän! utropade han. Jag hade ingen aning om att du var i Paris. – Jag kom alldeles nyss, svarade fursten, och jag fick till min glädje höra att du var här. – För mina synders skull blev jag skickad hit för att rapportera för premiärministern om utställningen, sade lord Marston, men nu när du är här så får jag väl försumma mina plikter så att vi kan unna oss lite roligt. – Det ska vi absolut göra, sade fursten. Han slog sig ner i en av de bekväma stolarna i rummet, och hans vän tyckte att han såg mera stilig och attraktiv ut än någonsin. Lord Marston och prinsen, som var kusin till tsaren, hade varit nära vänner ända sedan ungdomen när lord Marstons far var ambassadör i Sankt Petersburg. De var lika gamla, och båda hade varit invecklade i ett otal eskapader i Ryssland, Frankrike och England som hade fått överklassen i alla de tre länderna att höja ögonbrynen. Men det var faktiskt fursten som var upphovsmannen till alla dessa vådliga äventyr, för lord Marston, som på sätt och vis var en ganska konventionell engelsman, skulle aldrig på egen hand ha tagit initiativet till sådana eskapader. Hans annars ganska uttryckslösa ansikte log emellertid förnöjt och hans ögon hade en road glimt där han satt mittemot sin vän och frågade: – Säg mig, Ivan, vad har du sysslat med den senaste tiden. Det glimmade till i furstens ögon. Ögonen var faktiskt det mest tilldragande hos honom. De var nästan purpurfärgade under långa, mörka ögonfransar och avslöjade i sitt djup alla de vilda, passionerade känslor som präglade hela hans gestalt. Det var måhända huvudsakligen hans ögon som gjorde fursten så tilldragande för kvinnor att han lämnade en hord av brustna hjärtan efter sig var han än drog fram. Han hade nästan klassiska anletsdrag och den smärta, atletiska kroppen hos en man som tillbringar en stor del av sitt liv i sadeln. Till och med bland det otal stiliga män som ingick i tsarens hov skiljde han sig från mängden genom sitt utseende. – Vem är det den här gången som gjort det nödvändigt för dig att fly från något slags bestraffning eller vedergällning? frågade lord Marston. – Hon var faktiskt utsökt! log fursten. Men det finns ju gränser, och när tsaren beordrades av tsaritsan att ta mig i upptuktelse tyckte jag det var bäst att rymma fältet. Lord Marston skrattade. – Jag trodde väl att det var fråga om cherchez la femme igen! Du kommer att konstatera att massor av dina gamla älskarinnor väntar på dig här och att det finns många sköna damer som utgör en fröjd för ögat. Han gjorde en paus innan han fortsatte: – Som du förstår så har de alla samlats här i Paris för utställningens skull, men som en följd därav har stan på något otrevligt sätt blivit överbefolkad. – Precis vad jag hade väntat mig, svarade prinsen. Men som gamla habituéer kommer vi väl att bli väl emottagna överallt. – Det kan du vara säker på, instämde lord Marston torrt. Fursten var inte bara enormt rik; han var dessutom oerhört generös. Om någon inte kunde få en loge på teatern, det bästa bordet på en restaurang, ett hjärtligt välkomnande i aristokratiska hem – inte var det furst Ivan. – Hur är det i Ryssland? frågade lord Marston. – Otrevligt, svarade fursten kort. Lord Marston tittade upp med förvånad min. – Vad har hänt nu då? Jag trodde allting skulle te sig rosenrött sen emancipationsakten hade återgett de livegna deras frihet. Uttrycket i furstens ansikte blev plötsligt allvarligt. – Den gyllene tidsåldern betraktades som något bestående, svarade han, men bönderna förstår inte vilket ansvar de har för det de äger. – Som du minns var jag närvarande den där söndagen när proklamationen lästes upp i kyrkorna och Alexander hälsades som tsaren-befriaren, sade lord Marston. Jag kan fortfarande höra jublet och hurraropen. – Jag kommer troligen inte heller att glömma dem, svarade fursten. Folkets extas var obeskrivlig. – Vad är det då som gått snett? – De befriade livegna trodde att tsaren hade skänkt dem jorden och marken. Nu har de fått veta att de måste betala skatt, så… fastän de är fria människor… så har deras fattigdom bara ökat. – Det kan inte vara sant! utbrast lord Marston. – Tyvärr är det det, sade fursten. Det har förekommit uppror i många delar av landet, och bönderna har på sina håll till och med mördat storgodsägare och ämbetsmän. – Jag har hört sägas att det förekommit oroligheter, sade lord Marston, men, som du själv ofta sagt, Ivan, så ligger Ryssland långt borta. Medan han talade kom han att tänka på furstens bakgrund och på hans hus, där han ofta hade bott som gäst. Det kändes för honom som att frambesvärja ett helt annat sätt att leva än hans eget i England, så ibland tyckte han sig ha inbillat sig de stora godsen, de tusentals livegna som bugade sig till marken inför sin husbonde och den barbariska prakten i furstens hem, där snön låg i meterhöga drivor många månader av året. Under hans pojkår hade det nästan förefallit honom som ett slags kungarike för sig självt. Där hade funnits enorma byggnader, likt en stad som tillhörde en enda man, vinterträdgårdar där kroppsstora marmorstatyer stod mitt inne i en djungel av tropiska växter, och inte minst golv av marmormosaik, kvarts eller lapis lazuli från gruvorna i Sibirien. Lord Marston behövde bara sluta ögonen för att i andanom se rum målade i grönt, mörkblått eller karmosinrött, fyllda med fantastiska skatter, och höra knastret från de stora kakelugnarna som glödde dag och natt. De matades med ved som bars in i skift av barfotade livegna som också skötte om lamporna och tände de hundratals vaxljus som brann i hela huset, både i de använda och de outnyttjade rummen. Samovarer, ikoner, vodka, kaviar, violiner, vilda hästar och ännu vildare ryttare ingick alla som en del av prinsens bakgrund. Alltsammans var, hade lord Marston alltid tänkt, helt fjärran från verkligheten, men ändå minskade denna prakt på intet sätt ägarens personlighet. Extravagans var ett ord som de ryska aristokraterna inte förstod. En älskarinna till storfursten kunde färdas i en släde prydd med smaragder; violparfymer kunde skickas med ilbud från Grasse för att bevisa att furstens tillgivenhet för henne förblev oförminskad. Livet var en förbrukningsartikel – dueller förekom lika flitigt som spelpartier, våghalsiga upptåg gav man sig in på därför att man hade slagit vad eller av ren dumdristighet. Furst Ivan strövade genom de stora rummen i sina hus på samma sätt som han oförväget red över de ändlösa stäpperna, och överallt tog han med sig sin egen livliga, exotiska charm. Det enda molnet på furstens soliga, klara himmel var kvinnorna. Han utövade givetvis en oemotståndlig dragningskraft på dem, men även om han ofta blev blint förälskad i dem och jagade dem som vilken annan man som helst med list och förslagenhet jagade ett vilt djur, kände han sig uttråkad så snart de hade fallit för honom. Det var själva jakten som tjusade honom, inte dödandet, och knappt hade en kvinna kapitulerat fullständigt för honom förrän han såg sig om över axeln efter ett nytt amoröst äventyr. – Jag bör kanske upplysa dig om, sade lord Marston nu, att jag är här i officiella ärenden och att du inte får blanda in mig i någon skandal. I så fall får jag en ordentligt åthutning, precis som jag fått förr. – Vi ska uppträda med den största försiktighet, lovade fursten med sin djupa, melodiska röst, men hans ögon glimmade, och lord Marston såg på honom och utbrast: – Åh, Ivan, Ivan! Du ställer alltid till det för mig! – Om jag inte gjorde det skulle du bli avskyvärt styvnackad och isolerad, svarade fursten. Ja, jag har berättat för dig om Ryssland. Vad nytt i Paris? – Allt vad man kan tänka sig, svarade lord Marston. Har du lust att se utställningen? – Herregud, nej! Vad skulle jag ha för anledning att besöka den? – Huvudsakligen politiska skäl, svarade lord Marston. Fransmännen blev mycket uppskrämda när Preussen besegrade Österrike i slaget vid Sadowa förra året. – Vad har det med utställningen att göra? frågade fursten. – Den franska armén är inte i den konditionen att den kan våga sig på ett fälttåg mot Preussen, så kejsaren, Napoleon III, har insett att han måste upprätthålla Paris goodwill genom att bjuda på magnifika jubileumstillställningar och fester vid hovet. Furst Ivan skrattade. – Primitiva vapen, sade han föraktfullt. – Just precis, instämde hans vän. – Jag tänker ignorera både utställningen och hovet, förklarade fursten. Vad annat har du att erbjuda mig? – Demi-monde. – En kvinna av halvvärld? Fursten höjde på ögonbrynen. – Är det ett annat ord för kurtisanerna, les expertes és Sciences, les femmes galantes, les grandes cocottes? – Precis, svarade lord Marston. Uttrycket uppfanns för några år sen av Dumas den yngre för att...