Cartland Hämnden är ljuv

1. Auflage 2016
ISBN: 978-87-11-65362-3
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 25, 150 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

När lord Ravenscar får veta att den kvinna han tänkt fria till ska gifta sig med en annan man, blir han ursinnig. Under en 'våt' kväll får han plötsligt en impuls att ge den sköna Atalie en läxa hon aldrig kommer att glömma. Han bestämmer sig för att gifta sig med den fulaste kvinnan i London och detta redan samma kväll. När han återfått sitt förnuft dagen därpå är det redan försent! Han har blivit sammanvigd med en kvinna han aldrig sett förut! Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker. Cartlands böcker äger rum i de finare engelska kretsarna och i exotiska miljöer. Kärleken är häftig mellan de passionerade hjältarna och vackra hjältinnorna, men gång på gång går de igenom prövningar. Men äkta kärlek är alltid starkast och det finns ingenting den inte kan besegra.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Wennbom, Eva

Leseproben

Kapitel 1
1807 Då hyrdroskan stannade utanför det höga huset på Curzon Street såg Romara Shaldon lättat att det lyste i fönstren. Hon hade varit rädd för att hon skulle vara så sen att alla hade hunnit gå och lägga sig och att ingen skulle öppna för henne. Diligensen som hon åkt med från landet hade blivit försenad på grund av en mängd tröttsamma incidenter, vilket innebar att den anlände till London flera timmar senare än planerat. Sedan hade hon haft besvär med att få tag i en hyrdroska vid »Den Tvåhalsade Svanen» i Islington. De som fortfarande väntade på körning var inte intresserade av att skjutsa en ensam kvinna som uppenbarligen inte var förmögen och som bara hade en liten koffert med sig. Men till slut, efter något som känts som en hel evighet, hade hon kommit fram till Curzon Street och hittat sin systers hus. Hon hade varit djupt oroad ända sedan hon fått ett brev där Caryl bad henne att omedelbart bege sig till henne. Det var mycket olikt Caryl att uttrycka sig så hysteriskt och Romara tyckte att till och med hennes handstil verkade upprörd. Men brevet förklarade ingenting, utan systern hade bara bett Romara att komma till henne, och det fanns inget som hindrade henne från att göra det. För två månader sedan skulle det ha varit en helt annan sak. Då skulle hennes far ha förbjudit henne att lyssna till något som Caryl sa, för han förkunnade mycket bestämt att hennes namn inte fick nämnas i huset. Romara hade ofta tänkt att det i själva verket var faderns auktoritära och kompromisslösa motstånd till Caryls tycke för sir Harvey Wychbold som hade kastat henne i famnen på honom. Det var något fascinerande i att möta honom i smyg när hon hade blivit förbjuden att göra det, och även om Romara aldrig hade tyckt om sir Harvey kunde hon förstå att den världsvane, mycket äldre mannen, tedde sig oemotståndlig för hennes syster. Caryl var förtjusande, det gick inte att påstå något annat, men hon visste ingenting om livet utanför den lilla byn i Huntingdonshire där de bodde, och hon hade inte mött särskilt många män, bortsett från godsägaren och de vänner han hade med sig hem under loven från Oxford. Trots att Romara bara var ett år äldre än sin syster var hon mycket mer berest. Hon hade varit på ett långt besök i Bath tillsammans med farmodern som tagit varma bad mot sin reumatism, och ett annat år hade hon bott tillsammans med henne i Harrogate. Det fick henne att på vissa sätt känna sig flera år äldre och klokare än Caryl, men ändå hade hennes syster varit modig nog att trotsa sin far och rymma med sir Harvey Wychbold. General sir Alexander Shaldon behandlade alltid sina döttrar som om de var meniga under hans befäl. Det slog honom aldrig att de skulle kunna vägra lyda de order han gav dem, och Romara visste att när Caryl hade rymt hemifrån efter att ha lämnat kvar ett brev där hon förklarade vad hon gjort, hade hennes far till en början blivit förstummad över hennes djärvhet. Sedan sa han bestämt: – Caryl finns inte längre. Du får inte ha någon som helst kontakt med henne. Hon får aldrig sätta sin fot i det här huset igen! – Men… pappa… vad hon än har gjort så är hon fortfarande din dotter! protesterade Romara. – Jag har bara en dotter, svarade generalen, och det är du. Men nu var hennes far död i sviterna efter de skador han tillfogats i de olika fälttåg han deltagit i. Så när Caryls brev anlände var Romara tacksam över att hon kunde besvara något som hon förstod var ett rop på hjälp. Vad kan ha hänt? frågade hon sig själv medan diligensen skramlade fram längs de dammiga vägarna. Hästarna hade rört sig långsamt eftersom diligensen som vanligt hade varit överlastad med passagerare och bagage. Caryl skulle nu vara gift med mannen hon älskade och efter allt de hade gått igenom för att göra det möjligt, verkade det ofattbart att något kunde ha gått på tok. Jag är säker på att hon oroar sig i onödan, försökte Romara intala sig. När hon nu steg ur hyrdroskan var hon livligt medveten om att hon inom några få minuter skulle få veta sanningen och få reda på hur hon skulle kunna hjälpa sin syster. Hyrkusken hade redan klivit ner från kuskbocken för att knacka på ytterdörren. Sedan kom han tillbaka för att hämta Romaras koffert. Hon tänkte att hans tjänstvillighet måste bero på att han var imponerad av huset och att han väntade sig generöst tilltagna drickspengar. Som tur var hade hon tillräckligt med pengar att ge honom, och då dörren öppnades av en livréklädd tjänare och hennes koffert lyftes in tackade hon kusken och räckte honom pengarna. Sedan vände hon sig om för att se på betjänten och upptäckte att han stirrade förvånat på henne. – Jag är miss Shaldon. Hans min förändrades inte och hon tillade: – Det här är väl sir Harvey Wychbolds hus? – Det stämmer, miss. – Då väntar hennes nåd mig. Vill ni vara vänlig och tala om för henne att jag har anlänt? Mannen tittade vagt mot trappan som om han var osäker på vad han skulle göra. I samma ögonblick hördes ett rop och Caryl kom springande genom hallen. – Romara! Romara! utropade hon. Du har kommit! Åh, tack, gode Gud! Hon slog armarna om sin systers hals och höll henne så tätt intill sig att Romara kände på sig att något var allvarligt på tok. – Jag är här, käraste, sa hon lågt. Jag är ledsen att jag kommer så sent, men diligensen var långsam som en sköldpadda. Hon försökte låta lättsam för att minska spänningen, men Caryl tog henne i handen och började dra henne mot en öppen dörr. – Du är här och det är det enda som betyder något, sa hon, och det var bättre att du kom nu eftersom Harvey är – ute. Romara fick för sig att systerns röst darrade när hon uttalade sin makes namn. Sedan steg de in i ett litet, välmöblerat vardagsrum och Caryl slog igen dörren bakom dem. – Åh, Romara, du är här! Jag var så rädd att du inte skulle komma! Hon hade tårar i ögonen och hennes röst lät halvkvävd. Romara tog av sig kappan, lade den på en stol och började knyta upp banden på sin bahytt innan hon frågade: – Vad är det som har hänt? Av ditt brev kunde jag förstå att du var upprörd över något. – Upprörd? upprepade Caryl, och nu strömmade tårarna nerför hennes kinder. Romara lade ifrån sig bahytten och handväskan ovanpå kappan. Sedan gick hon fram till sin syster och slog armarna om henne. – Vad handlar allt det här om? frågade hon. Jag har alltid trott att du var så lycklig. – Hur… skulle jag kunna vara – lycklig? – Ska vi slå oss ner och prata om det? föreslog Romara lugnt. Och om det är möjligt skulle jag vilja ha något att dricka. Jag är inte hungrig, men jag är oerhört törstig. – Ja, visst! sa Caryl. Det finns champagne här. Duger det? – Champagne? sa Romara undrande. Caryl gick fram till ett bord i ena hörnet av rummet och Romara såg att det stod en flaska champagne i en iskylare där. Det fanns även en assiett med sandwich, och även om hon hade sagt att hon inte var hungrig var det faktiskt ganska länge sen hon ätit något. Caryl läste tydligen hennes tankar, för hon sa: – Sandwicharna är hitställda åt… Harvey… men jag är säker på att han inte skulle märka om du tog – en eller två. – Inte märka? upprepade Romara förbryllat. Sedan frågade hon: – Menar du att sir Harvey inte känner till att jag har kommit för att bo hos er? Caryl räckte henne ett glas champagne, och samtidigt tittade Romara skarpt på sin syster och upptäckte hur mycket hon hade förändrats. Hon var fortfarande förtjusande att se på, det gick inte att förneka, men hennes ansikte var mycket magrare än det hade varit när hon lämnat hemmet och hon hade mörka skuggor under ögonen, något som hon aldrig haft tidigare. Med en sandwich i ena handen och ett glas champagne i den andra gick Romara fram till soffan och satte sig. – Jag känner mig ganska konfunderad, raring, sa hon med sin mjuka stämma, så hur skulle det vara om du började från början och talade om varför du är så olycklig och varför du ville att jag skulle komma hit. Hon smuttade lite på champagnen medan hon talade och tänkte att den skulle ge henne krafter inför det hon skulle få höra. Caryl kom mycket långsamt fram till soffan och slog sig ner i den. Hon var klädd i en elegant negligé kantad med volang på volang av dyrbara spetsar, men ljuset i hennes ögon saknades, mungiporna pekade neråt och hon hade fortfarande tårar på kinderna. – Tala om för mig vad som har hänt, manade Romara på henne. – Jag… jag ska ha… barn, svarade Caryl, och… och jag är inte gift. För ett ögonblick satt Romara som förstenad. Sedan ställde hon ifrån sig champagneglaset på bordet bredvid henne och sa: – H-hörde jag rätt, Caryl? Du är inte… gift? Men sir Harvey friade ju till dig flera gånger. – Ja, jag vet, sa Caryl, men när vi kom till London och jag blev hans började han ständigt komma med ursäkter ända tills jag slutligen förstod att han inte tänkte gifta sig med mig. – Jag har aldrig hört talas om något liknande! Hur kan han uppföra sig så avskyvärt? utropade Romara. – Det är inte bara det, sa Caryl olyckligt. Han är inte glad över att jag ska ha barn och… jag tror, Romara, att...