Cartland Inget kan hejda kärleken

1. Auflage 2016
ISBN: 978-87-11-65363-0
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 26, 192 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

Cyrilla växte upp i ett mycket fattigt hem i en förstad till London. Genom ödets nyck möter hon en dag den beryktade markisen av Fane. Hon blir häftigt förälskad i honom och det verkar som om kärleken är besvarad. Men snart förstår Cyrilla att det inte är äktenskap markisen är ute efter. Hon flyr sin väg ... Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Wennbom, Eva

Leseproben

Kapitel 1
1802 Markisen av Fane körde sina förstklassiga hästar längs St. James’s Street, medveten om att hans fiender och många av hans vänner betraktade honom med avundsjuka blickar. Det var inte bara på grund av sina hästar som markisen väckte avund, svartsjuka och andra häftiga känslor i människors hjärtan. Han var för skicklig på allting för att kunna vara något annat än en kontroversiell person och det var inte ens förvånande att han bland dem som bildade krets runt prinsen av Wales hade dåligt rykte på grund av sitt utsvävande liv. Som sportsman åtnjöt markisen idrottsvärldens respekt, men han retade även upp dem som tävlade mot honom i hästkapplöpningarna eftersom han var så tvärsäker på att vinna, att de tyckte det var nästan orättvist att han skulle passera målstolpen först varenda gång. I andra slags tävlingar, framför allt när det gällde det »täcka könet», lyckades markisen alltid snappa bort de vackraste kvinnorna mitt framför näsan på både vän och fiende. Han hade rykte om sig att ha lämnat fler krossade hjärtan efter sig än någon annan beau under det senaste århundradet. Det kunde hända att hans erövringar irriterade till och med prinsen av Wales. – Jag kan inte begripa vad de ser hos er, Fane, hade han misslynt anmärkt för bara en vecka sedan. Detta kom sig av att han fått reda på att en dansös som han fått syn på på scenen vid Covent Garden redan befann sig under markisens beskydd. Hans kungliga höghet väntade sig inget svar på sin fråga eftersom det var uppenbart. Markisen var inte bara ovanligt stilig utan dessutom enormt förmögen och han ägde hus med dyrgripar som hans familj samlat ända sedan Elizabeth I:s dagar. Att han till råga på allt detta var självgod, cynisk och öppet förklarade att han aldrig hade varit förälskad gjorde honom till en oemotståndlig utmaning för kvinnorna. – Den kvinna är inte född som inte vill omvända en rucklare, hade en av de äldre medlemmarna på White’s sagt föregående kväll, men då det gäller Fane kan de lika gärna försöka hejda en skogsbrand med en hink vatten! Denna anmärkning fälldes angående nyheten om att lady Isabel Chatley hade lämnat London på grund av, enligt tidningarna, »en opasslighet som tvingar henne att vila ut i lantluften.» Alla visste mycket väl att varken lantluft eller någon annan sorts luft skulle kunna bota det brustna hjärta hon åsamkats av markisen av Fane. Han hade tröttnat på henne när hovet återvände till London i början av april. Framemot slutet av månaden kände alla till hennes känslor och hans likgiltighet, och hade lyssnat till hennes ständiga rop att hon önskade att hon var död. För dem som blivit uttråkade av hennes klagolåt var det en lättnad att hon hade gett upp jakten och dragit sig tillbaka till landet, men samtidigt var alla överens om att markisen som vanligt hade burit sig mycket lumpet åt. Han borde ha insett redan när han inledde sin kurtis, om nu det var rätta ordet, att lady Isabel var den »klängande typen». – Det är ingen ursäkt att hon är en förbaskat stilig kvinna! sa en annan klubbmedlem fundersamt. Alla Fanes kvinnor är stiliga. Det är bara det att han är så likgiltig för andra människors känslor att han inte har en aning om vilka smärtsamma följder hans intresse får, ett intresse som aldrig varar särskilt länge. De som hörde på de två gamla herrarna ertappade sig med att önska att deras »intresse» för kvinnor skulle uppnå åtminstone hälften av de resultat markisen så lätt åstadkom. För dem som satt där och smuttade på sin konjak och funderade på hur de skulle tillbringa kvällen verkade det som om markisen fick ut mycket större nöje av livet än de. Det var en tanke som var minst sagt irriterande. Med en skicklighet som var lika anmärkningsvärd som allt annat han gjorde styrde markisen sina hästar mot Carlton House. Han tänkte faktiskt att det var rätt ledsamt att prinsen hade låtit sända bud efter honom, när han haft för avsikt att återvända till sin bostad vid Berkely Square för att byta om till middagen som han skulle avnjuta tillsammans med lady Abbott. Hon hade väckt hans uppmärksamhet kvällen innan i Devonshire House eftersom klänningen hon bar var så genomskinlig, att han för ett bestört ögonblick då hon inträdde i rummet fått för sig att hon var spritt naken. Han måste ha träffat lady Abbott vid flera tidigare tillfällen, men han hade aldrig förr lagt märke till att hennes figur var fullkomligt enastående förrän hennes genomskinliga klänning avslöjat detta faktum med våldsam kraft. Det var då som han beslöt sig för att hon var värd mer än en hastig blick och det rådde inget tvivel om att damen i fråga var mer än villig. Hennes mörka hår och sneda gröna ögon påminde honom om en panter och när han samtalade med henne ute i trädgården upptäckte han att hon kunde flirta provocerande och med den sortens elegans som han alltid fann roande. Precis som prinsen föredrog markisen kvinnor som var väl bevandrade i kärlekskonsten och hur det gick till i den fina världen. Även om ängsliga mödrar föste iväg sina döttrar när han närmade sig, som om de skulle kunna bli smittade bara av att se på honom, kunde alla unga flickor i själva verket känna sig alldeles trygga. Markisen var inte ens medveten om deras existens. När hans släktingar emellanåt repade tillräckligt med mod för att antyda att det var på tiden han gifte sig och fick en arvinge, tystade han dem häftigt. Samtidigt tänkte han för sig själv att om han verkligen skulle gifta sig så fick det lov att bli med en änka som var bekant med de fina kretsar han rörde sig i och, vad som var ännu viktigare, som förstod hans behov av ständig underhållning och förströelse. Det fanns inget som markisen fruktade mer än att ha tråkigt, och han såg till att han sällan befann sig i ett sällskap eller en situation där det var risk att han skulle bli uttråkad ens för ett par minuter. När han tävlade i hästkapplöpning, boxades, jagade eller såg en boxningsmatch stimulerades han av aktiviteten. På samma sätt njöt han när jakten på ett tilldragande byte blev svår och utdragen. Problemet när det gällde kvinnor var att de alltför lätt föll i hans armar, nästan innan han ens hunnit sträcka ut dem. Trots att han såg fram mot att tillbringa kvällen tillsammans med lady Abbott hade han en obehaglig känsla av att den skulle sluta precis som alla andra kvällar då han fann en kvinna åtråvärd och hon gav efter alltför snart. Han höll in hästarna framför den fina korintiska pelargången som byggts till Carlton House av Henry Holland. Huset var fortfarande långt ifrån färdigställt men hade redan förklarats vara en lysande framgång av dem som stödde prinsen och stämplats som ett kostsamt misslyckande av dem som inte gjorde det. Det var allmänt känt att prinsens skulder höll på att stiga mot en halv miljon pund, och en stor del av den summan hade han ådragit sig under ombyggnaden och ommöbleringen av det storslagna palatset som »inte hade en enda fläck utan någon grannlåt, lager på lager av guld». Andra sa helt öppet att det var vulgärt i sitt överflöd. Markisen ansåg att prinsen hade utsökt god smak och trots att hans kungliga höghet gav ut en mängd pengar som han inte ägde var han övertygad om att eftervärlden skulle anse det berättigat. Då han steg in i den ståtliga hallen, prydd med joniska pelare av brun sienamarmor, som ledde fram till en åttkantig dubbeltrappa, tänkte han som så många gånger förr att prinsen hade en konstnärlig smak som allmänheten aldrig höll honom räkning för. Eftersom prinsen var kosmopolitiskt sinnad hade han sänt sina vänner och representanter till Frankrike, närhelst följderna av revolutionen och de följande krigen tillät det, för att köpa möbler och konstföremål. De hade kommit tillbaka med tavlor, klockor, speglar, bronser, sévresporslin och gobelänger, och nu hade alla dessa föremål till slut fått en omgivning som var dem värdig. Då markisen utan någon brådska vandrade uppför trappan tänkte han att prinsen med hjälp av auktionsfirmorna och konsthandlarna i London hade lyckats få ihop den mest omfattande konstsamling som någonsin förvärvats av en engelsman, för att inte tala om en blivande monark. Markisen hade faktiskt hjälpt till att utöka samlingen av målningar av Pater, Greuze, Le Nain och Claude, som prinsen låtit hänga upp i sina nya salar på ett sätt som varje konstälskare måste lovorda. Det märkliga var att bland de män som prinsen omgav sig med, av vilka många var mycket intelligenta, så hade få samma förståelse för konst som markisen hade. Detta berodde på att han i sitt eget hus hade ärvda målningar och andra dyrgripar som stod sig gott i jämförelse med dem som prinsen höll på att samla. Han var också medveten om att drottningen hade sagt med vrede i rösten: – Markisen av Fane uppmuntrar George att slösa bort pengar helt enkelt genom att stoltsera med sina egna ägodelar framför ögonen på honom. Detta var inte riktigt sant. Markisen kunde inte hjälpa att prinsen av Wales, närhelst denne gästade Fane Park i Hertfordshire eller besökte Fane House vid Berkeley Square, kände att han måste »överglänsa» sin vän. Prinsen väntade på honom i salongen som inretts i den kinesiska stil som många människor med kultiverad smak i England hade beundrat...