Cartland Inte av kärlek

1. Auflage 2016
ISBN: 978-87-11-50332-4
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 11, 191 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

Då Ann Shefford miste sin far, var det inte enbart ekonomiska bekymmer som tornade upp sig. Hon fick även ansvaret för tre yngre syskon. När sir John Melton friade till henne svarade hon ja, för hans pengar var den lilla familjens enda räddning. Sir John visste att Ann inte älskade honom och ställde inga krav på henne. Hur länge skulle han orka med den situationen, att bara ge och inte få något i gengäld? Och varför hade han valt just henne till brud? Hon var ju rädd för honom... BARBARA CARTLAND Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker. DEN EVIGA SAMLINGEN Cartlands böcker äger rum i de finare engelska kretsarna och bland exotiska zigenare. Kärleken är häftig mellan de passionerade hjältarna och vackra hjältinnorna, men gång på gång går de igenom prövningar. Men äkta kärlek är alltid starkast och det finns ingenting den inte kan besegra.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Sandberg, Anna

Leseproben

Första kapitlet
– Jag slår vad om att jag har rätt! – Hur mycket då? – En shilling. – Det har du ju inte! – Vad är det ni står och bråkar om? – Å, Myra, har du sett pappas patient? Antoinette tror han är död! – Dumheter. Han sover nog – eller försöker väl i alla fall. Men som ni bråkar får han ju ingen ro. – Men han ligger ju alldeles stilla... precis som om han var död. – Nu får ni sluta! Jag skall titta till honom... – Vad tycker du nu då? – Ja... jag tycker... han ser rätt bra ut. Hemskt snygg faktiskt... Mannen i sängen log för sig själv. Han hade legat i halvdvala och uppsnappat delar av samtalet. Han försökte röra på sig og kände en häftig smärta i sidan. Minnesbilderna vällde över honom och han såg alltsammans framför sig. Den stora lastbilen som plötsligt dök upp och svängde ut på vägen, ljudet av skrikande bromsar och tjutande däck, hans egna osammanhängande rop... och sen kraschen. Han måste ha förlorat medvetandet, för det sista han mindes var att bilen låg på sidan och han själv satt fastklämd utan att kunna röra sig. Det var Jarvis han var mest orolig för – Jarvis som hade suttit vid ratten och varit mest utsatt vid smällen. Han kom ihåg att han hade ropat på hjälp, och när hjälpen kom hade han gång på gång upprepat: – Hämta en läkare till Jarvis! Sen hade allt svartnat. Det hade gjort fruktansvärt ont när de lyfte över honom på båren och han måste ha svimmat... Men vad hade sen hänt? Han hade ett vagt minne av att han vaknat upp i en säng. En man – antagligen läkaren – hade hållit ett glas mot hans mun och uppmanat honom att dricka. Och nu hade han väckts ur sin oroliga slummer av de här ljusa rösterna. Det lät som om de talade om honom och de var tydligen kvar i rummet... – Jag tycker inte alls han är snygg... han är ju gammal. Det var uppenbarligen ett barn som talade. – Vad gör ni här ungar? Ytterligare en person måste ha kommit. Det tycks vara rena folksamlingen vid dörren, tänkte mannen i sängen. – Men Ann, vi bara tittar på pappas patient... och Myra tycker han är snygg. – Ni vet mycket väl att ni inte får vara här! Myra borde skämmas som inte sagt åt er. Spring ut och lek nu! – Å Ann, du behöver väl inte vara så sträng jämt! Det här är väl spännande! Vi vet ju inte vem han är... han kanske är en prins! – Eller en vanlig handelsresande, sa Ann. Sluta upp med dina romantiska griller, Myra. – Varför det? Jag kanske har rätt! Tänk bara om han är miljonär... och så säger han till pappa: Bäste doktor Shefford, tack för allt ni gjort. Här har ni tusen pund till era förtjusande barn! – Det kommer han knappast att säga. Om han är som pappas andra patienter så tackar han och glömmer att betala. Hur skulle det förresten vara om du gick upp och bäddade din säng? Det hördes en lam protest och rösterna dog bort. Mannen i sängen slog upp ögonen och lyfte huvudet från kudden. Han tittade sig omkring och såg att i andra änden av det lilla sovrummet fanns ett franskt fönster, som tydligen vette ut mot trädgården. Han låg i en gammaldags järnsäng och resten av möblemanget utgjordes av allsköns gammalt bråte. Men det verkade oklanderligt rent, och på byrån stod en vas med nyplockade blommor och från örngottet och lakanen kom en frisk lavendeldoft. Mannens tankar gled över på doktor Sheffords barn. Antoinette och den lille pojken som hon pratat med var tydligen omåttligt nyfikna. Myra var en liten romantisk drömmerska och Ann verkade bestämd och praktisk. De talade alla kultiverat, men det var Anns röst han hade fäst sig vid. Trots den stränga tonen hade hon en mjukhet som tilltalade honom. Det knackade på dörren och en äldre kvinna kom in. Hon gick fram till fönstret och drog undan gardinerna så att hela rummet plötsligt badade i sol. – Är herren vaken? frågade hon. – Ja... jo, jag är vaken, svarade han. – Doktorn hälsar att han måste på sjukbesök. Men han kommer snart tillbaka, så ni ska bara ta det lugnt. – Tack. – Ann kommer med frukosten om en liten stund. Är det något ni önskar, så säg till henne. – Tack... det ska jag göra. – Fast det är klart... om det är något jag kan göra... Hoppsan, här har vi henne! Det hördes ett svagt rasslande utanför dörren och mannen i sängen vred på huvudet och såg en ung flicka komma in med en bricka. – Godmorgon, sa hon och log. Hennes leende var lika sympatiskt som rösten han nyss hört. Hon hade mörkt hår som föll fram lite vid kinderna, och de smala ögonbrynen välvde sig mjukt över de stora blå ögonen. Jaså, det här är alltså Ann, tänkte mannen. Och söt är hon också... mycket söt... – Jag vet inte hur det är med aptiten, sa hon och satte ner brickan, men jag tog upp ett ägg för säkerhets skull. – Det skulle inte smaka så dumt, svarade han. – Så bra! log hon. Pappa tittade till er i morse. Han sa att ni sov lugnt och hoppades att ni skulle känna er bättre när ni vaknade. – Så det är alltså er far jag kan tacka för att jag blivit omhändertagen. Jag kommer inte så noga ihåg vad som hände efter olyckan. – Det hände här ute på vägen... precis vid vårt hus. Tack och lov att pappa var hemma just då. Hon tittade på mannen i sängen och log blygt. Han är snygg, tänkte hon, men han ser sträng ut. Det fanns något respektingivande över hans ansikte med de rena, skarpskurna dragen. Han verkade vara en man van att ge order och bli åtlydd. Hon märkte plötsligt att han studerade henne med sin skarpa, genomträngande blick, och rodnade. Kvinnan stod kvar vid sängkanten. Hon tittade nyfiket på mannen och Ann gav henne en kort blick. – Jag tyckte det ringde, fru Briggs, sa hon. – Säg när det inte ringer här! muttrade fru Briggs. Konstigt att man överhuvudtaget får något gjort i det här huset. Hon lämnade rummet och Ann vände sig till mannen i sängen och sa: – Jag vet inte om fru Briggs redan sagt det, men det kommer en sjuksköterska klockan nio. Om det är något ni behöver, så går det bra att be mig så länge. – Tack... jag har väl allt man kan önska. Jag undrar bara... hur det gick med min chaufför. Ann tvekade och han anade vad det var hon försökte säga. – Det är väl lika bra ni får veta hur det är, sa hon till slut. Han dog omedelbart vid olyckan. – Jag förstår... tack för att ni sa det. Ann kände på sig att han ville vara i fred, så hon lämnade rummet och stängde dörren tyst efter sig. Stackars Jarvis! Men det kändes trots allt som en lättnad att han hade fått dö utan plågor. Och det hade lika gärna kunnat vara han själv som kört. Då hade han varit död nu och Jarvis hade legat där i sängen. Men hade det spelat någon roll? undrade han tyst. Vem skulle saknat honom? Det skulle naturligtvis bli en del bekymmer för valkretsen... det var ju alltid rörigt med fyllnadsval... Men annars? När man plötsligt står ansikte mot ansikte med döden så inser man hur liten och betydelselös man är. Vad betyder väl pengar och makt? Ingenting! Jämfört med livet självt förbleknar allt annat. Han tänkte på Jarvis. Femton års trogen tjänst. Det skulle bli svårt att ersätta honom. Men någon måste ersätta honom och så småningom skulle han glömmas. Det var en obehaglig tanke, men det var kanske ännu obehagligare att inse att ingen är oumbärlig här i världen – inte ens man själv. Mannen i sängen tänkte på hur han hade kämpat för den nya arbetarskyddslagstiftningen. Debatten hade varit lång och häftig. Oppositionen hade inte bara motsatt sig förslaget utan varit direkt ojust och illvillig. Hans eget parti hade intagit en passiv attityd, medan han själv hade fortsatt den förbittrade kampen. Men en nödvändig reform måste ju förr eller senare genomföras, så egentligen betydde väl inte hans kamp så mycket. Frukosten hade kallnat. Han hävde sig försiktigt upp för att kunna äta i sittande ställning. Bekvämt var det inte och det värkte i hela kroppen, men hungrig var han. Han undrade vad doktorn hade gett honom eftersom han tydligen hade sovit gott och kände sig utvilad. En stund senare öppnades dörren och doktor Shefford kom in. Det var en medelålders man i blanksliten kostym. Han såg ut som vem som helst ända tills han log och ansiktet lystes upp av värme och humor. – Godmorgon! Hur känns det idag då? Hans röst var lugn och förtroendeingivande. – Jag har sovit gott, tack... och ätit en god frukost som ni ser. – Det låter ju bra. Kan jag ta en titt på er nu? Jag kommer just från en förlossning... men det tar säkert tre timmar till innan barnet kommer. Fast den nervöse fadern tror mig inte, så han ringer nog vilket ögonblick som helst! – Ja, jag har då ingen brådska, skrattade mannen i sängen. – Nå, jag vill gärna undersöka er först, sa doktor Shefford. Han drog undan täcket och först då såg mannen i sängen att hans ena ben var gipsat. Han ställde en fråga men läkaren avfärdade honom snabbt. – Det här är bara en fraktur, förklarade han. Det är inget att oroa sig för. Då ska vi se... gör det ont här? Och här? Och andas in djupt... Undersökningen gick fort, och när doktor Shefford var klar drog han upp täcket igen och suckade: – Tack och lov att det inte var...