Cartland Kärleken övervinner allt

1. Auflage 2020
ISBN: 978-87-11-65528-3
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 57, 151 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

Michael Fielding hade lovat att söka upp sin officerskamrat Davids väninna, Cynthia Standish, innan denne dog. Cynthia hade berett David en stor besvikelse. Michael och Cynthia träffas och moviljan är ömsesidig och uppenbar. På hemväg träffar han på Mary, som försökt begå självmord. Han räddar henne, och anställer henne som sin privatsekreterare. Men genom ödets nyck träffar han åter Cynthia ... Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker. Cartlands böcker äger rum i de finare engelska kretsarna och i exotiska miljöer. Kärleken är häftig mellan de passionerade hjältarna och vackra hjältinnorna, men gång på gång går de igenom prövningar. Men äkta kärlek är alltid starkast och det finns ingenting den inte kan besegra.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Bibin, Louise

Leseproben

Första Kapitlet
Michael Fielding gick långsamt uppför den breda marmortrappan och ringde på dörren. Medan han väntade vände sig Michael om och såg ut över den lugna gatan, där det inte fanns många fotgängare men desto fler imponerande bilar parkerade. – Jag skulle önska det här var över, sa han till sig själv och tänkte samtidigt att han sällan känt sig så illa till mods inför ett uppdrag. Han var torr i munnen och hade en sugande känsla i maggropen – ändå hade han många gånger sett döden i vitögat utan att blinka. Men nu var han ärligt och uppriktigt rädd. Nå, det måste ju göras, och när dörren öppnades rätade Michael på sina breda axlar och vände sitt magra, solbrända ansikte mot betjänten som stod vithårig och orörlig på tröskeln. – Jag söker miss Cynthia Standish. – Ja, sir. Hur var namnet? Väntar miss Standish er? – Hon bad mig titta in i eftermiddag – flygöverste Fielding. – Utmärkt, sir. Jag ska se efter om miss Standish är inne. Var så god och stig in. Michael steg in i hallen som gav intryck av kyla och dysterhet. – Mitt sinne för humor måste ha tagit ledigt i dag, tänkte han ironiskt när betjänten gick före honom uppför den mattbelagda trappan och öppnade dörren till ett stort, soligt sällskapsrum. Rummet var mycket vackert, och både möblerna, tavlorna och mattorna skulle ha glatt en konnässör – och måste ha kostat massor av pengar. Men Michael intresserade sig inte alls för inredningen. När dörren stängts efter betjänten gick han rakt över rummet till fönstret och tittade ut över den lilla trädgården på husets baksida och bort mot Green Parks grönskande oas, som föreföll så fjärran från Londons dammiga gator. Men han såg varken den friska grönskan, den blå himlen eller det kungliga standaret som vajade ovanför Buckingham Palaces tak: I stället såg han Indiens ofruktbara slätter, kände den tropiska hettan bränna i hela sin törstande kropp och hörde som så många gånger förr Davids röst säga: – Du söker väl upp henne om något skulle hända mig, Michael, inte sant? Du får tala om för henne att jag älskade henne… alltid och oupphörligt… älskade henne med varje andetag jag tog… till mitt sista andetag… Lovar du det? – Ja, David, det lovar jag. Men prata inte så där, du ska väl ändå inte dö ännu! – Vem vet? Vem bryr sig om det här ute? Jenkinson i går, Pat dagen innan. Vi kommer att sakna Pat, Michael. Jag undrar om någon kommer att sakna oss om… – Äsch, tig med det där, David! Vi ska nog ta oss ur det här, du och jag. Vi har mycket att uppleva, och massor av kärlek som väntar oss innan vår tid är förbi. Michaels röst var påstridig därför att något sa honom att David inte skulle klara sig. Och Michaels föraning hade varit sann. David hade dött som så många andra fina unga män dött före honom. Men det hade varit något ovanligt med hans död, något som kommit Michael att svära på att en viss person skulle få höra sanningen en vacker dag. – Är det därför jag är här nu? frågade sig Michael. Eller är det på grund av mitt löfte till David? Han fick inte tid att fundera ut något svar, för dörren öppnades och Cynthia Standish kom in. Hon blev ett kort ögonblick stående inramad av dörrpanelen i elfenbensvitt och guld, och när Michael vände sig om och fick se henne, förstod han för första gången varför David talat nästan oupphörligt om henne under de där heta nätterna. Varför han varit helt ur stånd att glömma henne och varför han gått i döden för hennes skull. Hon var utomordentligt och odiskutabelt vacker. Det ramsvarta håret var bakåtstruket från hennes perfekta ansiktsoval, ögonen var lysande blåklintsblå under brynens eleganta vingar, och läpparna var fylliga med accentuerad amorbåge. Det fanns något så ytterst feminint i hela hennes uppenbarelse, att ingen man kunde se på Cynthia Standish utan att finna henne oerhört åtråvärd. Men för Michael, som stod stel och bister framför henne, föreföll hon uteslutande ond och dålig, och han avskydde blotta åsynen av henne. Hon kom rakt över rummet och sträckte fram handen i en vänlig gest som han fullständigt ignorerade. – Ni är alltså överste Fielding? – Ja! Det glimtade till av överraskning i hennes vackra ögon, och handen sjönk ner till sidan. Sedan gjorde hon en gest mot två stolar på varsin sida av den öppna spisen. – Vill ni inte slå er ner? Hon satte sig själv medan Michael förblev stående. Det uppstod ett ögonblicks tystnad, och hon såg halvt undrande, halvt frågande upp på honom som om tystnaden var lika oväntad som hans attityd. Hon lade märke till att han såg ovanligt bra ut. Ansiktsdragen var skarpskurna, och det fanns något nobelt över hans breda panna och den beslutsamma hakan. Hon gissade att linjerna som löpte från näsan till de fasta läpparna snarare etsats av erfarenheter än av ålder, och hon tyckte om hans sätt att se henne rakt i ögonen även om det kalla och avvisande uttrycket var förbryllande. – Ni ville träffa mig? frågade hon. – Jag skrev till er, ja. – Ja, jag vet. Ni var god vän med David. – Ja, en mycket god vän till David. – Det var ledsamt att höra att han dött. – Tycker ni verkligen det? Frågan kom som ett pistolskott. Cynthia ryckte till, flätade sedan ihop sina långa fingrar. – Jag hade känt David i många år. – Och han har älskat er så länge jag kan minnas! Nu satt hon alldeles stilla, och Michael såg att hon tog ett djupt andetag. – Är det det som ni kommit hit för att tala om för mig? frågade Cynthia slutligen efter en lång paus. – Nej, svarade Michael lite otåligt. Jag kom hit för att David bad mig. Han talade ju så ofta om er och fick mig att lova att om det hände honom något, så skulle jag söka upp er och tala om att han alltid har älskat er… till sitt sista andetag. Cynthias händer fladdrade, och hon vände huvudet mot fönstret. – Tack för att ni talar om det, sa hon, men hennes röst var inte så öm som den borde ha varit. I stället fanns det en biton i den, nästan som av fruktan. – Vill ni inte höra hur han dog? Det gick inte att ta miste på antagonismen i Michaels röst. – Det var ju en ganska ingående beskrivning i tidningen, svarade Cynthia. Var den inte korrekt kanske? – Den nämnde ingenting alls om det allra viktigaste, sa Michael. – Inte det? – Ni vet själv vad jag menar. – Gör jag? Han försökte komma åt henne, väl medveten om att hon inte hade något att säga till sitt försvar. – Ja, det gör ni. Men ni kanske hellre vill att jag säger det med ord. David dog den dag han fick ert brev. – Ah! Utropet lät nästan som en snyftning. – Ja, den dagen han fick brevet där ni talade om att ni inte hade användning av honom längre. – Det är inte sant! Cynthia sprang upp från stolen. Nu var hon inte längre rädd, och det fanns en glöd i hennes ögon och en stålklang i hennes röst som inte låg långt efter Michaels. – Så ni skrev alltså inget brev som gick ut på det? – Jag skrev ett brev och talade om för David att jag inte var kär i honom. Han hade vetat det förut, för det hade jag ofta sagt, men han ville aldrig lyssna. Han skrev vilda brev till mig från Indien, brev som antog en massa saker. Och jag ansåg det både oklokt och orätt att låta honom fortsätta leva i en fantasivärld. Jag talade om sanningen för honom – att jag inte älskade honom, men att jag alltid skulle förbli hans vän. – Vänligt och konventionellt, anmärkte Michael sarkastiskt. – Vad annat kunde jag säga? frågade Cynthia häftigt. – Det har jag ingen aning om, miss Standish. Jag vet bara att när David fått ert brev begav han sig ut pa ett synnerligen svårt uppdrag som han inte kom tillbaka från. Jag hade känslan av att han var glad att ge sig iväg och att han visste att han inte skulle återvända mer. Cynthia öppnade först munnen som för att säga något, men i stället vände hon honom ryggen och gick fram till fönstret. Där hon stod silhuetterad mot ljuset utanför såg hon späd, nästan fragil ut, men ändå var Michael medveten om att det både fanns styrka och uthållighet hos henne. Han hade väntat sig tårar och att hon skulle säga att hon inte kunde hjälpa att hon var så attraktiv som svar på hans anklagelser. Men när hon efter en bra stund återigen vände sig emot honom såg han att hon fortfarande var ond. – Detta är mitt svar till er, översten. Jag ogillar både anklagelserna ni utslungat och att ni alls kommit hit. Jag tror inte för ett ögonblick att det var mitt brev till David som sände honom i döden. Ni tror det, ja. Men ni är påverkad av David som alltid var fallen för överdrifter. Med tanke på hur länge jag känt honom vill jag påstå att jag känner honom bättre än ni, även om ni levt och kämpat tillsammans med honom genom kriget. Det kan tänkas att David var kär i mig. Men i så fall på ett svartsjukt, själviskt sätt som inte ens var värt att kallas kärlek… – Stopp nu! Michael steg fram och lade avvärjande sin hand på hennes arm. Jag förbjuder er att säga sådana saker. David var min vän. Han var den bästa och ärbaraste man jag någonsin träffat. Hur skulle ni som lever här i lyx och överflöd kunna veta hur en man lider långt borta i världen? I Burma var David fantastisk, i Indien gjorde han stordåd –...