Cartland Kärlekens förtrollning

1. Auflage 2020
ISBN: 978-87-11-65366-1
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 48, 149 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

När Caroline, dotter till hertigen av Northallerton, får reda på att hon ska gifta sig med hertigen av Lynchester, känd för sina många älskarinnor, blir hon helt förtvivlad. Hon är redan djupt förälskad i en annan man. Då beslutar sig hennes yngre syster Elfa för att rädda henne och tillsammans gör de upp en plan ... Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker. Cartlands böcker äger rum i de finare engelska kretsarna och i exotiska miljöer. Kärleken är häftig mellan de passionerade hjältarna och vackra hjältinnorna, men gång på gång går de igenom prövningar. Men äkta kärlek är alltid starkast och det finns ingenting den inte kan besegra.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Wennbom, Eva

Leseproben

Kapitel 1
1870 Dörren till biblioteket öppnades och lady Elfa Allerton lade sig genast ner på balkonggolvet. Biblioteket i hertigens av Northallerton hus var ett av de mest iögonfallande kännetecknen och varje besökare brast ut i lovord över dess imponerande proportioner och den snirklade mässingsbalkongen som löpte längs två av väggarna och som nåddes via en spiraltrappa. Nederdelen av balkongräcket utgjordes av ett så tätt blommönster att det var omöjligt för någon i rummet nedanför att upptäcka lady Elfa när hon låg ner. Hon sköt tyst boken framför sig och fortsatte att läsa och hoppades att den som befann sig där nedanför snart skulle gå sin väg igen. Hon misstänkte att det var hennes mor och hon visste endast alltför väl att om hon blev upptäckt skulle hon omedelbart skickas ut i trädgården i något ärende eller för att arbeta med blommorna. Hertiginnan av Northallerton var besatt av sin trädgård och hon kunde inte förstå varför hennes barn fann det så trist att skära av vissna blommor, plantera nyförvärv från skilda delar av landet eller, värst av allt, rensa ogräs. Hon hade länge varit övertygad om att hennes yngsta dotter Elfa tillbringade alldeles för mycket tid med att läsa, något som hade resulterat i att hon, som hertiginnan ofta påpekade för vem som ville höra på, »levde i sin egen drömvärld». Elfa vände försiktigt blad och koncentrerade sig på det hon läste och hon ryckte till när hon hörde sin far säga med skarp röst: – Jaså, det är här du är, Elizabeth! Jag har letat efter dig överallt! Jag trodde att du var ute i trädgården. – Jag såg efter hur man stavade det latinska namnet på en ny azalea som just har levererats, svarade hertiginnan. Du måste komma och titta på den, Arthur! Det är ett mycket sällsynt exemplar och jag är så förtjust över att den har klarat transporten så bra. – Jag har något att berätta för dig, Elizabeth, sa hertigen, något som är mycket mer spännande än en azalea eller någon av dina andra växter. – Vad är det som har hänt? frågade hertiginnan lite ängsligt. Hon såg att hennes tröge, ganska fantasilöse make var märkbart upphetsad över något och det var sannerligen ovanligt att man kunde höra det på hans tonfall. – Jag har klarat av frågan angående Magnus Croft en gång för alla, sa hertigen. – Magnus Croft? upprepade hertiginnan. – Var inte så dum, Elizabeth! Du vet lika bra som jag att jag syftar på de tiotusen tunnlanden jord som har varit ett tvistefrö mellan oss och Lynchester de senaste tjugo åren. – Åh, det! utropade hertiginnan. – Ja, just det! svarade hertigen bestämt, och jag tror att ingen annan än jag själv skulle ha kommit på en så utomordentligt vänskaplig kompromiss. Elfa hörde på dem nu, för hon visste bättre än sin mor hur tvisten om äganderätten över Magnus Croft hade framkallat en bitter fejd mellan de två hertigsläkterna. Medan det roade folk i grevskapet hade det resulterat i en bitterhet som hade hindrat de två hertigarna från att njuta av varandras sällskap. Att de två största och mest inflytelserika jordägarna i trakten skulle vara inblandade i ett häftigt gräl hade inte enbart blivit föremål för en mängd skvaller, utan man hade även skrivit om det i tidningarna. Den senaste artikeln hade retat upp hertigen av Northallerton som hyste ett stort förakt för det som han kallade »Skandalpressen» och ansåg att de enda tillfällen en anständig adelsman borde förekomma i tryck var när han föddes och när han dog. På grund av fiendskapen i området som var känt under namnet »Hertigdömet» hade Elfa och hennes syster Caroline drabbats på så sätt att de inte blev inbjudna till de fester som gick av stapeln i Chester House, hertigens av Lynchester bostad. Den saken hade inte bekymrat dem särskilt mycket medan de var barn, för det fanns många andra grannar som tyckte om att umgås med dem. Men nu när Caroline var vuxen och Elfa skulle göra sin debut samma år var det mycket irriterande att veta att den nye hertigen, som hade ärvt titeln för två år sedan, höll stora fester av alla slag som de inte blev inbjudna till. – Ni skulle inte ha tyckt att det var roligt i vilket fall som helst! hade hertiginnan sagt när de hade beklagat sig för sin mor. Hertigens vänner är mycket äldre och mer världsvana än ni och ni skulle känna er bortkomna bland dem. På hennes tonfall förstod Elfa att modern ogillade hertigens vänner. Ändå kunde hon inte låta bli att tänka att de nog var trevligare och intressantare än de gamla jaktintresserade godsägare och grevskapspampar som ständigt besökte Allerton Towers. Trots att Caroline nu för tiden hade slutat att intressera sig för hertigen brukade Elfa ibland se honom på avstånd när hon var ute och jagade, och hon tyckte att han såg ut precis som en hertig borde göra. Hon lyssnade därför uppmärksamt när hennes mor frågade: – Vad har du gjort med marken, Arthur? Jag är trött på att höra talas om den och jag skulle ha ansett att det förnuftigaste vore att du och hertigen av Lynchester delade upp den mellan er. – Du lyssnar aldrig på något jag säger till dig, Elizabeth! röt hennes make. Jag har talat om för dig gång på gång att när den framlidne hertigen framlade ett sådant förslag för min far vägrade han kategoriskt att ens överväga tanken. Han sa att marken var hans och att han så tusan tänkte ge upp den, om han så höll på att förlora sin sista penny! Hertiginnan suckade. – Det hade jag glömt, Arthur. – Ja, men du kommer väl ändå ihåg alla diskussioner om det. Lynchester insinuerade alltid att min far vann marken av honom vid kortspel när han var alltför berusad för att veta vad han gjorde. Det enda jag kan säga är att om en man spelar kort i ett sådant tillstånd så förtjänar han allt han kan råka ut för! Hertiginnan suckade på nytt. Hon hade hört allt detta dussintals gånger förut. Faktum var att hon inte kunde minnas något tillfälle under sitt äktenskap när marken som låg mellan de två godsen inte hade varit uppe till diskussion. Hela problemet var det att de tiotusen tunnlanden som Magnus Croft bestod av hade varit den bästa jaktmarken på Lynchesters ägor och skogen innehöll fler fasaner än några av de Allertonska snåren. Nu när hon tänkte på saken erinrade hon sig att den nuvarande hertigen så snart han ärvt titeln försökte övertala hennes make att få köpa tillbaka den mark som hade tillhört släkten Lynchester i århundraden. Hertigen av Northallerton hade inte speciellt ont om pengar, och Magnus Croft låg dessutom i yttersta kanten av hans egendom och var därför svår att bruka. Men han hade absolut inte för avsikt att avsäga sig något som otvetydigt var hans. – Jag har inte berättat för dig, eftersom du ändå aldrig lyssnar, fortsatte hertigen, att Lynchester har varit på mig angående den här marken varenda gång vi har träffats på White’s och vid vartenda grevskapsmöte vi har bevistat. Han började till och med tala med mig om saken ute i jaktmarkerna, och det är inte en plats som jag vill tala affärer på. – Nej, naturligtvis inte, sa hertiginnan undergivet. – När så Lynchester började på igen i dag, fortsatte hertigen, efter det att vi hade diskuterat dumdristigheten hos den där nye karln som vill föda upp ett nytt koppel jakthundar, så fick jag en idé. – Vad då för en idé, Arthur? frågade hertiginnan då hennes make tystnade för att hämta andan. Medan hon talade kastade hon en blick på solskenet där utanför och hoppades att hon strax skulle kunna gå tillbaka ut i trädgården. Det var en idealisk dag för plantering och hon var redan sen med de plantor hon haft i växthuset tills de var kraftiga nog att klara sig utomhus. – Jag sa så här till Lynchester, sa hertigen: Jag anser att den här dispyten har pågått länge nog nu. Mitt förslag går ut på att vi ska dela upp marken på ett mycket ovanligt sätt. – Vad menar ni med det? frågade han. – Om ni gifter er med min dotter, sa jag, så kan hon få Magnus Croft som en del av sin hemgift. Hertiginnan flämtade till. – Föreslog du att han skulle gifta sig med Caroline? Åh, Arthur, hur kunde du göra något sådant? – Jag tyckte det var utomordentligt skarpsinnigt av mig, svarade hertigen. Alla har sagt att vid trettiofyra års ålder borde hertigen tänka på att gifta sig och få en arvinge, och vad kan vara mer logiskt än att Caroline blir hans hustru? – Men Arthur, hon är förälskad i Edward Dalkirk, som du mycket väl känner till. – Den karln har inte en penny! genmälde hertigen, och Lynchester är otvivelaktigt det fördelaktigaste partiet i hela landet. – Men Arthur, du lovade Caroline att om Edward fick framgång med sina hästar så skulle du låta dem gifta sig. – Jag har inte lovat någonting, sa hertigen högdraget. Jag sa bara att jag skulle tänka på saken, och nu är mitt svar »Nej!» Caroline ska gifta sig med Lynchester och marken kommer att vara en del av överenskommelsen. Hon kommer att bli en mycket vacker hertiginna och bära upp ätten Lynchesters briljanter med den äran. Hertigens hårda röst hade mjuknat en smula. Han hade aldrig försökt dölja det faktum att hans äldsta dotter Caroline var hans älsklingsbarn. Trots att han var stolt över sina två söner, som studerade vid Eton, var det Caroline som uppfyllde hans hjärta, om han nu hade något,...