Cartland Kärlekens ljus

1. Auflage 2020
ISBN: 978-87-11-65367-8
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 49, 145 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

Under ett besök i Frankrike tillsammans med sin far, hertigen av Faringham, träffar Simonetta en dag den unge, impressionistiske målaren Pierre Valéry. De blir förälskade i varandra vid första ögonkastet. Men Simonettas lycka övergår i sorg när hon inser att hon aldrig kommer att få tillåtelse att gifta sig med en fattig konstnär ... Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker. Cartlands böcker äger rum i de finare engelska kretsarna och i exotiska miljöer. Kärleken är häftig mellan de passionerade hjältarna och vackra hjältinnorna, men gång på gång går de igenom prövningar. Men äkta kärlek är alltid starkast och det finns ingenting den inte kan besegra.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Wennbom, Eva

Leseproben

Kapitel 1
1880 Lady Simonetta Terrington-Trench sprang uppför trappan till den stora herrgården där hon hade bott i hela sitt liv och kom in i den enorma marmorhallen, där hon rusade förbi de två tjänstgörande lakejerna. De hade stått och viskat med varandra innan hon dök upp, och nu stramade de hastigt upp sig och återtog det passiva ansiktsuttryck som ansågs vara korrekt. – Var är hans nåd? frågade lady Simonetta över axeln då hon sprang förbi dem. – I arbetsrummet, mylady, svarade en av dem. Lady Simonetta sa ingenting och det var tveksamt om hon verkligen hade lyssnat på mannens svar, för hon var redan säker på att hennes far skulle befinna sig i arbetsrummet. Hon skyndade genom en lång korridor som var prydd med ålderdomliga rustningar, sköldar och vapen från de svunna tider då ätten Trench ständigt befann sig i krig, antingen med dess egna fiender eller landets. Då hon slet upp dörren till arbetsrummet, som var hennes fars privata rum där han inte gärna tog emot besök, fann hon honom precis som hon hade hoppats vid sitt skrivbord. Han var inte upptagen med att skriva utan satt och sorterade in några papper i en lång, platt väska. Han såg förvånat upp, märkte sedan vem inkräktaren var, och log. Hertigen var varmt fästad vid sin dotter som – i hans ögon – blev vackrare för varje dag som gick. Hertigen själv var en stilig karl som alltid haft ett gott öga till såväl vackra kvinnor som förstklassiga hästar och han tänkte nu med ett sting i hjärtat att det bara var en tidsfråga innan Simonetta var gift med en lämplig man och förlorad för honom. – Pappa, ropade Simonetta andfådd då hon sprang fram till honom. Jag vill att du ska se vad jag just har målat. Jag är säker på att du kommer att tycka det är bättre än något jag har gjort förut. När hon kommit fram till skrivbordet höll hon upp en liten fyrkantig duk som hon haft med sig. Hertigen tog emot den av henne. Han såg ner på den och granskade noga varje penseldrag. Simonetta såg oroligt på hans ansikte tills han sa: – Mycket bra – långt bättre än något du gjort tidigare – och du har fångat ljuset på ett sätt som jag inte skulle ha kunnat göra bättre själv. Simonetta ropade till av förtjusning. – Menar du verkligen det, pappa? Tycker du verkligen att den är bra? – Mycket bra, svarade hertigen. – Så glad jag blir. Jag vet att du blev besviken över den förra tavlan jag målade. Plötsligt kände jag att den här blev rätt, nästan som om någon… hjälpte mig att föra penseln. Hertigen skrattade. – Det är något som jag alltid hoppas ska hända. Men till syvende och sist beror det bara på våra egna ansträngningar och vår outtröttliga strävan efter fullkomlighet. Simonetta log mot honom som om hon förstod precis vad han menade. Sedan kastade hon en blick på den långa, platta väskan på hans skrivbord och stelnade till. – Vad håller du på med? Du tänker väl inte… resa bort? Hertigen undvek hennes blick, och hon utropade: – Du tänker göra det! Åh, pappa, du kan inte lämna mig just nu! Inte när det finns så mycket spännande saker att måla ute i trädgården. – Jag ska bara vara borta i två veckor, svarade hertigen, och din faster Harriet kommer hit och ser efter dig. – Det gör hon inte alls, svarade Simonetta. Jag trodde du visste om att faster Harriet sände en ridknekt hit med ett meddelande i går. Hon skrev att hon olyckligtvis var tvungen att resa till London och att hon inte kunde komma och hälsa på oss som avtalat. Hertigens läppar smalnade. – Varför talade ingen om det för mig i går kväll? – Brevet låg i hallen och det var öppnat, så jag tog för givet att du hade sett det. Det blev tyst en liten stund. Sedan sa hertigen: – Nu kommer jag ihåg hur det ligger till. Jag tog emot brevet och öppnade det, men just som jag skulle läsa det blev jag ivägkallad för att ta itu med en annan sak. Det blev tyst igen, och sedan sa Simonetta med mycket låg röst: – Kan jag inte få… följa med dig? – Nej, det går inte alls, sa hertigen hastigt. Jag ska resa till Frankrike. – Nu igen? frågade Simonetta. Var ska du måla någonstans den här gången, pappa? Hertigen såg på nytt en smula besvärad ut. – Faktum är att jag ska resa till Provence, sa han. Jag har fått låna ett litet hus på en plats som heter Les Baux, där det påstås att ljuset är annorlunda än någon annanstans. – Det har jag också läst. Les Baux är en av de mest spännande platserna i Frankrike, sa Simonetta. Du kommer väl ihåg att vi ofta har pratat om trubadurerna som skrev sina poem och ballader vid Kärlekshovet. – Det är många år sedan, anmärkte hertigen. – Ja, jag vet, svarade Simonetta, men ruinerna finns kvar bland de vulkaniska klipporna, och det är något jag hellre skulle vilja se än något annat i hela världen. Hertigen prasslade med papperen på skrivbordet. – Du får kanske möjlighet att resa dit en dag. Jag ska träffa några av mina konstnärsvänner som inte har en aning om vem jag är, bortsett från att de känner till att jag försöker efterlikna deras nya konstbegrepp. – Jag är säker på att de kommer att tycka att du är en mycket skicklig impressionist, pappa, men du vet att ingen i England kommer att uppskatta ditt arbete mer än de uppskattar det som din vän Claude Monet visar upp i Frankrike. Det var den franske målaren, Claude Monet, som först hade inspirerat hertigen som, enligt vad han själv alltid påstod, endast hade fuskat lite med färger för att försöka imitera den impressionistiska stilen. Monet hade varit på besök i England när hertigen träffat honom på en utställning. Märkligt nog hade de blivit goda vänner. Monet var inte lika kontroversiell som en del av de andra impressionisterna, men hans målningar blev oftare refuserade än mottagna av Parissalongen. Simonetta visste att hennes far tyckte om att smita iväg till Paris i ungefär en vecka åt gången, eller kanske något längre, för att umgås med de impressionistiska målare som Claude Monet presenterade honom för. Eftersom hertigen var accepterad bland dem som målare och inte som aristokrat reste han under antaget namn och ingen utom Monet hade en aning om att han var en så betydande person i England. Eftersom Simonetta älskade all slags konst försökte hon kopiera den stil hennes far beundrade så högt. Han berättade en hel del för henne om impressionisterna och deras arbete och hon var redan en hängiven lärjunge till den stil som Monet och hans vänner försökte göra erkänd. Simonetta sa med det vädjande tonfall som hennes far alltid hade svårt att motstå: – Snälla pappa… ta mig med… bara den här enda gången. Hertigen svarade inte och hon fortsatte: – Annars kommer jag att bli ensam här nu när faster Harriet inte kan komma. – Jag kan inte lämna dig ensam. Du får resa till någon av dina andra fastrar. Du vet att Louise alltid är villig att ta emot dig. Simonetta gav till ett litet protestrop. – Jag vägrar, jag vägrar absolut att resa till faster Louise! I samma ögonblick jag anländer börjar hon korsförhöra mig om varenda ung man jag någonsin har träffat, och sedan försöker hon pracka på mig någon av sina egna avskyvärda skyddslingar som äkta man. Hertigen fick en djup rynka mellan ögonbrynen när han hörde på henne. Han kände mycket väl till att hans syster Louise ständigt spelade äktenskapsmäklerska på det ena eller andra sättet, och han ville inte alls skynda på Simonetta in i äktenskapet, eller tvinga henne att gifta sig med någon hon inte älskade. Till skillnad från de flesta aristokrater, vars äktenskap arrangerades till de två berörda familjernas fördel, hade hertigen gift sig av kärlek. Han hade varit oerhört lycklig med sin hustru, och trots många dystra förutsägelser om att han snart skulle se sig omkring efter andra kvinnor hade han varit henne obrottsligt trogen. Det var inte förrän efter hertiginnans död åtta år tidigare, när Simonetta bara var tio, som han hade låtit sig tröstas av de många förtjusande damer som alltid funnit honom synnerligen tilldragande. Han hade därför inte för avsikt att tvinga sina söner in i äktenskapet, och han var också fast besluten att hans dotter, som han avgudade, skulle få följa sitt eget hjärtas röst. Han kunde endast alltför tydligt se att Simonetta blev allt mer lik sin mor och på samma gång lika vacker som sin namne. Det var under smekmånaden i Florens som hertigen och hans hustru hade sett på Botticellis utsökta målning i Galleri Uffizi och hertiginnan hade sagt med sin mjuka röst: Om vi någonsin får en dotter, älskade Clyde, ska jag be att hon blir lika vacker som Venus. – Botticellis modell var Simonetta Vespucci, svarade hertigen. Det har alltid varit min favoritmålning, och när jag såg dig första gången tyckte jag att du liknade henne. – Du kunde inte säga något mer smickrande, svarade hans hustru, och en dag ska jag ge dig en egen Simonetta. De hade fått tre söner först, och inte förrän hertiginnan nästan förlorat hoppet om att få några fler barn hade Simonetta anlänt. Det faktum att hon hade gyllenrött hår precis som den ursprungliga Simonetta, att hennes anletsdrag var perfekta, hennes ögon lika milda, ömsinta och känsliga som Botticellis Venus, hade verkat som ett mirakel...