Cartland Kärlekens skatt

1. Auflage 2020
ISBN: 978-87-11-65368-5
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 27, 150 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

När major Tyson Dale återvänder från kriget mot Napoleon finner han sitt hus förfallet och vanskött och den titel som tillhör honom har hans farbror lagt beslag på. Samma kväll beger sig Tyson till ett värdshus för att dränka sine bekymmer. Där blir han vittne till ett försök att röva bort en ung vacker flicka, Vania. Han räddar henne och tar henne med sig hem. De upptäcker snart att de är förälskade i varandra, men hur ska han kunna be henne bli hans hustru när han inte har något att erbjuda henne? Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker. Cartlands böcker äger rum i de finare engelska kretsarna och i exotiska miljöer. Kärleken är häftig mellan de passionerade hjältarna och vackra hjältinnorna, men gång på gång går de igenom prövningar. Men äkta kärlek är alltid starkast och det finns ingenting den inte kan besegra.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Wennbom, Eva

Leseproben

Första kapitlet
1816 Mannen på den ståtliga svarta hingsten red längs den igenvuxna vägen och försökte undvika de torra grenarna som fallit ner från ekarna som kantade den. Han red över stenbron som spände över sjön och in på gården där gruset var nästan dolt under mossa och ogräs. Han höll in hästen och satt och såg upp mot den stora vapenskölden av sten som var placerad ovanför den ålderdomliga dörren. För ett ögonblick stirrade han på den som om han såg tillbaka i historien på dem den hade tillhört. Sedan flyttade han blicken till de diamantformade fönstren som hade förlorat sitt glas, tegelstenarna som behövde riktas, stenornamenten som var kantstötta eller söndervittrade. När han långsamt höjde blicken såg han att balustraden som kantade taket var trasig på flera ställen. Han satt suckande av hästen, klappade den på halsen och sa: – Gå och leta upp lite gräs, Salamanca, men gå inte för långt bort. Hästen verkade förstå vad han sa och gick över gården bort mot det höga gräset som nu växte där det en gång hade varit välskött gräsmatta. Hans ägare stod och såg efter honom. Eftersom han förstod att det var hopplöst att försöka ta sig in i huset genom framdörren gick han sedan runt den sida av byggnaden som ledde bort till stallen och till vänster mot köksingången. Ingången var övervuxen med lager och andra buskar. Det syntes inget tecken på liv och först trodde han att huset var tomt men när han sedan gick runt buskaget fick han se att bakdörren stod öppen och han gick in. Framför honom sträckte sig en lång stenlagd korridor med en mjölkkammare på höger sida. Han kikade in och såg att marmorskivorna som en gång härbärgerat stora krus med grädde nu var tomma och han fortsatte tills han kom till diskrummet och sedan till det stora köket. Han mindes när det hade hängt skinkor från bjälkarna i taket och spisen var belamrad med dussintals mässingsgrytor och kastruller. Mrs Briggs, som hade skött matlagningen åt hans far och var känd för sina utmärkta stekar, brukade vara sysselsatt vid det skinande rena köksbordet tillsammans med minst tre kökspigor och flera kökspojkar. Nu trodde han att det stora köket skulle vara tomt, precis som mjölkkammaren varit. Sedan fick han syn på en liten vithårig kvinna som satt i ett hörn och spritade ärter. Han stirrade på henne som om han inte trodde sina ögon. När hon tittade upp gick han fram till henne och utbrast: – Mrs Briggs! Det är väl mrs Briggs? Den gamla kvinnan såg på honom med sina skumma ögon. Sedan utropade hon: – Master Tyson! Jag skulle ha känt igen er röst var som helst! Hon försökte stiga upp men Tyson Dale lade handen på hennes axel och sa: – Nej, res er inte. Det var verkligen trevligt att se er igen. Jag var nästan rädd att ni inte skulle vara här. – Åh, nog är jag här, master Tyson, och det är sannerligen en tröst för mina gamla ögon att få se er efter så många år! – Tretton, för att vara exakt! sa Tyson Dale. Han drog fram en köksstol och slog sig ner bredvid henne. Han tänkte att mrs Briggs måste vara en bra bit över åttio vid det här laget för hon hade varit en gammal kvinna redan då han lämnade England och for till Indien tretton år tidigare, år 1803. – Hur har ni haft det, master Tyson? frågade mrs Briggs. – Det har inte gått någon nöd på mej, svarade Tyson Dale, men nu när kriget är över och armén inte har någon använding av soldater längre har jag kommit hem igen. Mrs Briggs såg häpen ut. – Inte tänker ni väl bo här, master Tyson? – Jag har ingen annanstans att ta vägen. Mrs Briggs skakade på huvudet. – Det skulle inte bli särskilt bekvämt för er. Briggs och jag har gjort vårt bästa men ett stort hus som det här är alldeles för mycket för två gamlingar. – Har ni ingen som hjälper er? – Det fanns inga pengar att betala någon med efter det er far hade dött. Men Briggs och jag stannade kvar eftersom vi inte hade någon annanstans att ta vägen. Tyson Dales läppar smalnade. – Vad har hänt med min fars pengar? Han måste väl ha lämnat något efter sej? – Hur skulle vi kunna veta något om det? frågade mrs Briggs. Det enda man sa oss var att huset var ert om ni någonsin kom tillbaka från det där hemska kriget, och efter det har ingen sagt någonting till oss. – Hur har ni klarat er? frågade Tyson Dale. – Vi hade lite undanstoppat, Briggs och jag, men det var inte mycket och det här sista året har vi haft det svårt att få det gå ihop. Tyson Dale stack handen i fickan. – Jag ska försöka gottgöra er, sa han, men jag ska vara uppriktig mot er och tala om att det inte kommer att bli lätt. Men här har ni i alla fall ett par sovereigner tills vidare. Ni skulle kanske kunna göra i ordning lite mat åt mej i kväll. Mrs Briggs stirrade på guldmynten som om hon inte trodde de var verkliga. – Jag ska göra i ordning er fars rum åt er. Det är där ni ska sova nu när ni är husets herre och tack och lov så är det inget fel på taket i det rummet! Tyson Dale tänkte just fråga henne vad hon menade med det när han plötsligt insåg svaret. Eftersom huset fått förfalla under så lång tid var det naturligtvis oundvikligt att taken skulle släppa in vatten. Utan att ens fråga förstod han att översta våningen var obeboelig. När han lämnade köket lade han märke till att det fanns damm och spindelväv överallt och han visste att han inte kunde klandra någon annan än sig själv för den saken, men sanningen var att han inte skulle ha kunnat göra någonting åt det. Han hade återvänt från Indien och stridit i Wellingtons armé i Portugal när han nåtts av nyheten om faderns död. Det dröjde ett helt år innan han fick besked om att, eftersom advokaterna inte lyckats finna några dokument som bekräftade hans fars äktenskap, hans farbror gjort anspråk på ställningen som presumtiv arvinge till hans farfar, lord Wellingdale. Ett år senare fick han genom en slump syn på ett gammalt nummer av Morning Post där det stod att hans farfar var död och att hans fars yngre bror hade blivit den sjätte lord Wellingdale. Vid den tidpunkten tyckte inte Tyson det spelade någon större roll. Han hade varit alltför upptagen med att kriga mot Napoleon. England och alla privata problem tycktes mycket små och avlägsna. Det var först nu när han återvänt till en ö som triumferade över att ha besegrat den största tyrann Europa någonsin sett som han började fråga sig själv vad som skulle hända med honom i framtiden. Det verkade nästan otroligt att Storbritannien mot alla förväntningar hade besegrat en krigsmakt med en befolkning som i början av kriget var nästan tre gånger större än dess egen. Med större delen av Europa mobiliserad mot vad Napoleon föraktfullt hade kallat »en nation av minuthandlare» hade de besegrat och krossat honom och hans makt. Tyson Dale visste att trots öns alla uppoffringar hade den under de tjugotvå årens kamp blivit rikare än någonsin förut. Men medan kommunikationerna, handelstullarna och alla erövringar världen Över hade skapat ett rikt, blomstrande imperium för England så var Tyson Dale tvungen att inse det faktum att han, i likhet med ett stort antal av dem som var ansvariga för segern, var utblottad. Som vanligt efter ett krig hade de män som kallats hjältar medan de krigade nu kastats tillbaka in i det civila livet, de flesta av dem utan någon pension. De fick ingen kompensation, inte bara för att ha riskerat sina liv i striden utan för förlusten av sina arbeten, sina besparingar och i många fall sina hustrur, hem och familjer. Tyson Dale hade åtminstone ingen annan än sig själv att bekymra sig för. Men samtidigt hade han ända sedan han stigit i land vid Dover med sin uniform och sin häst Salamannca som enda ägodelar undrat vad han skulle ta sig till. Jag har åtminstone Revel Royal, hade han tänkt. – Revel Royal! utropade han bittert för sig själv när han gick genom korridoren. Det finns då inget kungligt över det nu! Huset hade testamenterats till hans far, inte av Dales som säkert skulle ha krävt det som de hade krävt titeln, egendomen och hans farfars förmögenhet, utan av hans farmor som hade varit en Osborne. Eftersom hon ville att hennes äldste son, Hubert, skulle vara oberoende av sin far, hade hon skrivit över huset hon ärvt på honom men hade olyckligtvis inte fått tillstånd att ge honom några pengar. Tyson Dale visste emellertid att hans far som ung hade fått ett underhåll av sin far. Detta hade han lyckats förvalta så väl att han till slut haft en liten förmögenhet som han kunde göra vad han ville med. Till familjens stora vrede hade han i stället för att gifta sig med den flicka de hade valt ut åt honom rymt med församlingsprästens söta dotter då hon ännu var så ung att hon måste ha sin fars tillstånd att gifta sig. Då man inte väntade sig något tillstånd, eftersom lord Wellingdale ägde pastoratet där kyrkoherden tjänstgjorde, så försvann helt enkelt Hubert Dale och Mary Dawson. Trots ivriga efterforskningar återvände de inte förrän Mary Dawson hade fyllt tjugoett. Sedan flyttade de in på Revel Royal och klargjorde att de var man och hustru och att de hade en tvåårig son som hette Tyson. Lord Wellingdale var inte intresserad. Han var en halsstarrig, självgod man som ogillade varje...