Cartland Lurad i fällan

1. Auflage 2016
ISBN: 978-87-11-65371-5
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 28, 150 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

Earlen av Rockbrook har hamnat i en förfärlig knipa. Efter en kärleksnatt med den lättfärdiga lady Louise upptäcker han till sin förfäran att hon är fast besluten att gifta sig med honom. Han måste försöka ta sig ur den fällan. Men hur? Så småningom börjar en plan ta form i hans medvetande när Purilla kommer in i hans liv ... Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Wennbom, Eva

Leseproben

Kapitel 1
1841 När earlen av Rockbrook kom körande på uppfarten till det väldiga georgianska adelsgodset som funnits i hans familjs ägo sedan Karl II:s dagar kände han ingen stolthet över att vara dess herre. I själva verket såg han det knappt där han djupt försjunken i tankar styrde sina hästar mellan de gamla ekarna och höll in dem framför trappan som ledde upp till porten med dess höga korintiska pelare. En enda blick på den nye husbondens ansikte var tillräckligt för att tjänstefolket i ätten Rockbrooks livré skulle märka att han var på dystert humör. Alla tjänarna var en smula osäkra på honom eftersom han var en obekant storhet. De hade naturligtvis tagit för givet att den framlidne earlens ende son skulle ärva titeln efter dennes död, och de hade inte väntat sig att detta skulle kunna inträffa inom de närmaste tio eller tjugo åren. Emellertid hade både earlen och viscounten, hans son, omkommit i en olycka som inträffade då de reste tillsammans på ett av de där »nymodiga» och enligt de flesta människors uppfattning »farliga» tågen. Lordtiteln hade därmed tillfallit en kusin som inte haft den minsta tanke på att han någonsin skulle komma att ärva den. Den nye earlen som var trettiotvå år gammal och hade levt ett hårt och fattigt soldatliv blev förtjust, om än något överväldigad, över sitt storslagna arv. Det var inte bara de ofantliga egendomarna och ställningen inom grevskapet han fick lov att vänja sig vid, utan också sin position vid hovet. Faktum var att han inte var helt obekant med protokollet som måste följas på Buckingham Palace och Windsor Castle. Under det senaste året hade han varit adjutant till generalen som förde befälet över hans regemente. Eftersom denne var en speciell favorit hos drottning Victoria gästade han rätt ofta de kungliga palatsen. Generalen hade alltid insisterat på att ta honom med sig på grund av som han brukade säga: – Ni har varit hos mig länge nog för att känna till mina vanor, Brook, och inte ställa en massa förbannade dumma frågor. Så om jag reser till Windsor följer ni med mig till slottet! Den unge officeren hade tagit det som en komplimang, även om han var medveten om att de andra adjutanterna blev avundsjuka och beklagade sig över att han favoriserades. Generalen var emellertid orubblig och det fanns ingenting de kunde göra åt saken. Nu tänkte earlen att det som vid den tidpunkten hade känts som ett riktigt trevligt avbrott i hans soldatliv hade visat sig vara en snara och en villfarelse. Han vandrade genom den stora marmorsalen med sina statyer av grekiska gudar och gudinnor uppställda i nischer, och fortsatte in i det storslagna biblioteket där han visste att hans farbror alltid hade suttit när han var ensam eller det inte fanns några damer i sällskapet. Han tänkte att han lite senare, när han började göra förändringar i det som »alltid hade gjorts», skulle välja ett mindre, hemtrevligare och framför allt varmare rum där han kunde koppla av. Men för tillfället var han beredd att låta saker och ting få fortsätta som de alltid hade gjort fram till dess att han var redo att hävda sin auktoritet och förändra vissa saker efter sitt eget tycke och smak. Men nu när han borde ha känt en ilning av glädje inför vetskapen att han var ägaren till målningarna han just hade passerat i korridoren och böckerna som sträckte sig från parkettgolvet till det målade taket var han bara medveten om mörkret som omgav honom som en dimslöja. Där utanför förvandlade vårsolen påskliljorna till en glänsande matta av guld och kringgärdade syrenbuskarna med ljus. Ända sedan han var barn hade han ofta besökt Rock tillsammans med sin far och mor och tyckt att det var den vackraste platsen i hela världen. I Indiens hetta hade han drömt om svalkan från sjön där han brukat bada och skuggorna under träden där han sett rådjur ligga tills han närmade sig dem. Han mindes kurragömmalekarna i korridorerna och uppe på vinden som var fylld med bortglömda minnen från det förgångna, och hur den gamle butlern hade tagit honom med sig ner i källaren, och han hade tyckt att de kalla stengolven och de tunga dörrarna med sina stora lås fick den att verka som en gravkammare. Sedan hade han oväntat och som en blixt från klar himmel, eftersom han aldrig för ett ögonblick hade kunnat föreställa sig att något sådant skulle hända, fått ärva Rock. När han först fick höra att hans farbror och hans kusin hade dött, hade han känt det som om någon gett honom ett hårt slag i huvudet. Först när begravningen var över och släktingar som inte hade skänkt honom en tanke på åratal och grevskapsdignitärer som tidigare aldrig beviljat honom mer än en avmätt bugning började fjäska för honom, upptäckte han skillnaden mellan att endast vara medlem av en framstående släkt och att vara dess överhuvud. Det var olyckligtvis inte den enda skillnaden. Inte ens nu, efter att ha legat vaken hela natten och tänkt på det, kunde han helt fatta att en avgrund hade öppnat sig framför hans fötter och han kunde inte komma på något sätt att undgå att falla ner i den. Strax efter jul hade generalen inbjudits att gästa Windsor Castle och som vanligt hade han sagt till sin favoritadjutant: – Ni ska följa med mig! Trots att slottet var kallt om vintern och de mindre betydande gästerna ofta hade det synnerligen obekvämt, hade kapten Lytton Brook, som han var då, accepterat detta uppdrag med glädje. – Vi ska inte stanna längre än nödvändigt, morrade generalen, men det ska bli intressant att se om den tyske prinsgemålen har gjort några förbättringar. – Det finns mycket som behöver göras, sir, hade earlen svarat, och generalen hade instämt med ett nytt morrande. Det var inte bara det att rummen på slottet var bitande kalla, utan besökare på Windsor och de övriga kungliga residensen blev snart medvetna om på vilket enastående inkompetent sätt de sköttes. Det hände ofta att det inte fanns någon tjänare till hands för att visa dem var de skulle sova och nykomlingar fann det ofta nästan omöjligt att hitta vägen till sin säng efter att ha lämnat salongen efter middagen. Earlen hade fått höra att vid ett tillfälle hade den franske utrikesministern tillbringat nästan en hel timme med att irra omkring i korridorerna på Windsor i ett fåfängt försök att leta upp sitt eget sovrum. När denne till slut öppnade vad han hoppades var den rätta dörren hade han funnit sig stå och stirra på drottningen som fick håret borstat av sin kammarjungfru innan hon gick till sängs. En annan gäst som var vän till earlen hade berättat för honom att han hade gett upp sitt sökande. – Jag gick och lade mig att sova på en soffa i paradgalleriet, sa han, och när en husa upptäckte mig på morgonen antog hon att jag måste vara berusad och hämtade en polis! Earlen fann detta utomordenligt lustigt och berättade historien för generalen som överglänste den med en berättelse om lord Palmerston, som av uppenbara orsaker kallades »Cupido». Då han letade efter en mycket tilldragande dams rum upptäckte han att han hade snubblat in i ett där innehavaren vid åsynen av honom började skrika på hjälp då hon trodde att han var en våldtäktsman! Nu pratades det om att prinsgemålen med hjälp av baron Stockmar hade ålagt sig den enorma uppgiften att bringa ordning och anständighet i drottningens hushåll. Men vad beträffade earlen var det olyckligtvis för sent. Vid det där sista besöket hade han gått till sängs efter att ha njutit inte bara av en utsökt middag med överraskande goda viner, utan även av dansen som ägt rum efteråt och som var långt mer roande att delta i än att stå och hänga och föra osammanhängande samtal i något av paradrummen. Han hade just läst klart en av tidningarna och skulle till att blåsa ut ljuset bredvid sängen då dörren öppnades och lady Louise Welwyn till hans stora förvåning visade sig. I skenet från det levande ljuset trodde earlen först att hon var ett spöke eftersom hon var iförd en vit negligé. Men då hon började gå mot sängen med ett sensuellt leende på läpparna och en glimt i de mörka ögonen som var omöjlig att ta miste på, förstod earlen att allt han hade hört om henne var sant. Hans officerskolleger hade berättat att hon tillhörde samma kategori som lady Augusta Somerset, äldsta dottern till hertigen av Beaufort. Hon var, som hennes far hade blivit uppmärksammad på, en »mycket ouppfostrad flicka, redo för vad som helst som hennes nycker eller lustar eggar henne att göra». Det blev en oerhörd skandal när det ryktades att prins George av Cambridge, en ytterst flörtig men ganska blyg ung man, hade skänkt henne ett barn. Detta hade sedermera visat sig vara osant, men medan skvallret gick och änkenåderna syrligt hävdade att »det inte fanns någon rök utan eld» hade lady Augusta försvunnit ur bilden och lady Louise tagit hennes plats. Hon var oerhört söt och earlen skulle inte ha varit mänsklig om han inte hade tagit emot denna »gudagåva» eller snarare det som lady Louise erbjöd honom. Och vad mera var, som han cyniskt tänkte efteråt, var det en mycket kall natt, hans säng var otillräckligt försedd med filtar, och närheten till den ljuvliga unga kvinnan gjorde den sannerligen varmare. I själva verket blev han förvånad över den eld som lady Louise tände både hos honom och sig själv. Han...