Cartland Missförståndet

1. Auflage 2021
ISBN: 978-87-11-65372-2
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 50, 188 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

Föräldralös och utblottad måste Atalya på något sätt försöka ta sig tillbaka från Tanger till England. Tillfället dyker upp i form av en liten flicka som ska resa hem till sin far, earlen av Rothwell, och som behöver någon som ser efter henne under resan. Men vid ankomsten till Roth Castle får de inte det mottagande som de väntat sig ...

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Wennbom, Eva

Leseproben

Kapitel 1
1899 – Ni är sen! Om ni vill ha något att äta får ni göra i ordning det själv! Jag är inte här för att passa upp er. Jag har annat att göra! Med dessa ord lämnade den gamla kvinnan, som var till hälften spanjorska, till hälften arabiska, köket och smällde igen dörren efter sig. Atayla suckade. Hon hade väntat sig det här mottagandet. Hennes första impuls var att strunta i maten, men sedan sa sunda förnuftet henne att det skulle vara dumt. Efter att ha varit så sjuk på grund av såret i sin axel visste hon att det hon behövde nu var vad en läkare skulle kalla »återuppbyggnad», för att hon skulle få tillbaka sina krafter. Men det var lättare sagt än gjort i ett religiöst hushåll där det var fasta var och varannan dag och mrs Mansur, fader Ignatius hushållerska, var oerhört fientligt inställd till henne. När Atayla hade förts till missionsstationen i Tanger hade hon varit medvetslös och det hade dröjt någon tid innan hon visste vem hon var och kom ihåg vad som hade hänt. Sedan mindes hon med fasa ökenrövarnas plötsliga anfall mot henne och hennes far då de var på väg till Tanger. Det var som en mardröm hon inte kunde vakna upp ur. Gordon Lindsay hade färdats genom hela Nordafrika utan att komma till skada, även om det hade funnits farofyllda stunder. Därför var det märkligt att katastrofen skulle inträffa just som han nästan var framme i Tanger vid slutet av sin senaste expedition. Men man kunde ha förutsett det, tänkte Atayla nu då hon mindes hur få tjänare de haft med sig, ty först hade en av deras kameler dött och den andra varit för svag för att orka med färden hem och sedan hade de inte haft råd att köpa nya kameler. Resultatet hade blivit att hon nu var helt utblottad. Hennes far var död och hon hade inga pengar, men hon var tvungen att ta sig samman och fundera ut hur hon skulle ta sig tillbaka till England. När hon väl kom dit skulle hon söka upp någon av faderns släktingar och hoppas att de skulle ta hand om henne tills hon kunde få anställning någonstans. Men det kändes alltför ansträngande för henne! Hon var så svag och huvudet kändes som om det var fullt med bomull, så hon tyckte inte att hon kunde tänka klart. Hon såg sig omkring i det instängda lilla köket och undrade vad hon skulle äta. I förra veckan, när hon hade lyckats ta sig ur sängen för första gången, hade hon upptäckt att hushållerskan inte bara missunnade henne varje tugga hon tog utan också var utom sig av svartsjuka på grund av att fader Ignatius, som hon beundrade på gränsen till avgudadyrkan, talade med henne. Fader Ignatius, som förestod missionsstationen, var en äldre man som var mycket vänlig och förstående mot alla dem som kom till honom i sin nöd. Missionsstationen drevs av katolska missionärer som var utbildade i sjukvård, och de gav sig ut för att predika evangelium för de arabiska stammarna som i de flesta fall inte hade någon lust att lyssna på dem. Men missionärerna hade vigt sina liv åt att omvända hedningarna, och om de fick utstå outhärdliga lidanden och ibland för tidig död i sitt arbete blev de säkert mottagna i himmelriket med öppna armar. Men dessa ideal hade uppenbarligen inte smittat av sig till hushållerskan. Atayla visste att hon måste göra upp planer för att ge sig av och beslöt att diskutera saken med fader Ignatius efter middagen. Eftersom hon skulle äta tillsammans med honom skulle hon åtminstone få ett anständigt mål mat, såvida det inte var fastedag. Men just nu var hon hungrig och hon erinrade sig att hon inte fått något annat än ett glas vatten föregående kväll. Hon öppnade ett av köksskåpen och fann ett litet ägg bakom några koppar. Hon var säker på att mrs Mansur hade gömt det för att hon inte skulle hitta det. Hon lade det på köksbordet, letade sedan fram en gammal brödkaka och skar en tjock skiva som hon rostade framför spisen där elden nästan hade brunnit ut. Allt det där tog tid och vid det laget som hon hade pocherat ägget och lagt det på brödskivan var hon inte hungrig längre. Men eftersom hon visste hur man skulle handskas med sjukdom efter alla sina resor tillsammans med fadern tvingade hon sig att äta, och när de sista smulorna var uppätna kände hon sig lite starkare. – Vad jag egentligen skulle vilja ha, sa hon för sig själv, är en fet kyckling som har stekts i ugnen, lite färska grönsaker från en engelsk trädgård och nykokt potatis. Sedan skrattade hon åt tanken. Den utgjorde en verklig kontrast till det klara solskenet utanför, som var alldeles för hett mitt på dagen för att vara njutbart. Hon satt vid bordet med den tomma tallriken framför sig och beslöt att det här var rätta tillfället att fundera över framtiden. Det fanns en liten möjlighet att hennes fars förläggare skulle ge henne ett litet förskott på det senaste manuskriptet som hennes far hade skickat till dem för en månad sedan. Genom Guds nåd hade de inte haft det med sig när rövarna hade lämnat dem i tron att de var döda och gett sig av med allt de ägde. De hade till och med tagit av hennes far hans kläder, fick Atayla veta efteråt, men de hade inte rört henne, förutom att de hade gett henne ett knivhugg i axeln och lämnat henne medvetslös. Hästarna som de hade ridit på och den enda kamel de hade kvar och som var värd minst hundra pund och hade burit alla deras jordiska ägodelar, hade försvunnit. Atayla hade inget annat kvar än kläderna hon gick i. Hon började oroa sig för att även om förläggarna gav henne ett litet förskott så skulle det inte räcka till biljetten till England, och då skulle hon bli tvungen att utlämna sig på nåd och onåd till brittiska konsulatet. Men när hon hade föreslagit fader Ignatius det hade han inte låtit särskilt optimistisk. Av det han berättade förstod hon att det var alldeles för många människor som fann sig strandsatta i Nordafrika på grund av att de antingen blivit rånade eller också mist sina pengar genom ren vårdslöshet, och brittiska konsulatet hjälpte dem endast tillbaka till deras eget land i mycket ömmande fall. Atayla tänkte att eftersom hennes far haft ett mycket gott rykte bland forskare kunde han kanske räknas till den kategorin. Men samtidigt ryggade hon tillbaka för att behöva be om välgörenhet. Hon skulle säkert bli utsatt för förödmjukande korsförhör angående orsaken till att hennes far inte hade det bättre ställt. Medan forskare som han själv, och forskningsresande som erkände honom som en auktoritet skulle förstå, var det en helt annan sak att förklara för en hög tjänsteman att hennes far hade vigt sitt liv åt att utforska stammarna i Nordafrika, framför allt berberna. Eftersom så lite var känt om dessa människor och så mycket av deras historia, religion och sedvänjor var höljt i dunkel, visste Gordon Lindsay att hans arbete var ett mycket betydelsefullt bidrag till den historiska forskningen. När pappas bok kommer ut, tänkte Atayla, kommer han kanske att bli så uppskattad som han borde ha blivit redan medan han levde. Men samtidigt förstod hon att det bara var ett fåtal personer som skulle förstå att uppskatta hans upptäckter och att hans bok inte skulle säljas i någon större omfattning. Jag får lita till mig själv, tänkte Atayla och undrade vad hon hade för kunskaper som hon skulle kunna tjäna pengar på. Att hon kunde tala arabiska och flera afrikanska dialekter var knappast något hon kunde dra nytta av om hon tänkte återvända till England. Men samtidigt visste hon att det skulle vara omöjligt för henne att leva ensam i Afrika, och hon hade en obehaglig känsla av att om hon stannade på missionsstationen, eller på något annat ställe som tog emot ensamma unga kvinnor, så skulle hon möta samma fientlighet som hon gjort i fader Ignatius hus. Innan hennes mor hade dött hade hon sagt till henne: – Du kommer att bli mycket vacker, älskling, precis som pappa och jag alltid har trott att du skulle bli. Men du måste inse att en vacker kvinna alltid får betala för sitt utseende. Atayla hade inte förstått vad hon menade, och hennes mor hade lett då hon fortsatte: – Männen kommer att jaga dig och kvinnorna kommer att hata dig. Jag kan bara hoppas, min älskling, att du finner en man som gör dig lika lycklig som jag har varit tillsammans med din far. – Har du verkligen varit lycklig, mamma, hade Atayla frågat, utan ett riktigt hem och ständigt på resande fot? Moderns ansikte hade strålat då hon svarade: – Jag tror inte att någon annan kvinna kan vara lika lycklig som jag har varit! Allt jag har upplevt tillsammans med din far har varit så spännande, och till och med när det har varit farligt och obekvämt har vi alltid kunnat skratta. Det var sant, tänkte Atayla, för när hennes mor hade dött var det som om skrattet hade försvunnit ur hennes och hennes fars liv. Hon hade förtvivlat försökt inta moderns plats när det gällde att se efter honom och se till att han fick ordentlig mat, och försöka göra deras resor till ett lyckligt äventyr. Men trots att hennes far älskade henne och hon älskade honom hade hon alltid förstått att han saknade hennes mor förtvivlat. Trots att han fortfarande skrattade ibland hade spontaniteten och glädjen lämnats kvar i en omärkt grav i en arabisk by som var så liten att den inte ens hade något namn. Några gånger under sitt äktenskap hade hennes far och mor återvänt till England, och hon...