Cartland Regnbågen

1. Auflage 2021
ISBN: 978-87-11-50253-2
Verlag: Lindhardt og Ringhof
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 9, 150 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

Den vackra arvtagerskan Diana Headley roar sig tappert i mellankrigstidens London. Men plötsligt ställs hon på bar backe och livet är inte längre någon dans på rosor. Och för första gången blir hon kär på allvar. Men älskar Barry henne? Vad ska hon ta sig till? BARBARA CARTLAND Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker. DEN EVIGA SAMLINGEN Cartlands böcker äger rum i de finare engelska kretsarna och bland exotiska zigenare. Kärleken är häftig mellan de passionerade hjältarna och vackra hjältinnorna, men gång på gång går de igenom prövningar. Men äkta kärlek är alltid starkast och det finns ingenting den inte kan besegra.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Björkhem, Ann

Leseproben

Första kapitlet
1930 – Är det roligt här? frågade Diana Headley när hon kom in i sovrummet, där gästernas ytterkläder lagts i högar på sängarna. Flickan som studerade sin bild i den guldinramade spegeln reste sig långsamt och sa utan entusiasm. – Jo då. Jag måste till d’Alroys nu. Men jag kanske kommer tillbaka lite senare. Diana gav sin minkcape till husan och gick fram till spegeln för att släta till sin vita klänning. Hon hade samma sofistikerade, uttråkade attityd som sin väninna, så att en betraktare kunde ha trott att de hade hamnat här av misstag och inte alls trivdes. Båda flickorna liknade varandra, eftersom en allmän likriktning hade kommit på modet inom societéns högre skikt. Deras klänningar var nästan identiskt lika. De hade samma färg på ögonskugga och rouge. Deras hår var ondulerat och lagt av samme modefrisör och frisyrerna exakt lika. Men Diana Headley stack ändå av från sina jämnåriga flickbekanta. Det var inte bara all publicitet hon fick som låg bakom detta, fast hon verkligen fick ovanligt mycket. Det berodde inte heller på att hon var arvtagerska till en stor förmögenhet. Hennes far, sir Robert Headley, var en av de rikaste männen i England och välkänd över hela världen. Diana var hans äldsta barn, och enda dotter. Hennes mor hade dött när hon var liten, och så länge hon kunde minnas hade hon fått agera värdinna i det stora huset vid Park Lane och på familjens gods i Sussex. Det var inte underligt att den ställningen hade gett henne en hållning och självsäkerhet som vida överträffade vad man kunde vänta sig i hennes ålder. Men dessutom var hon en personlighet. Och nu när hon vände sig från spegeln och gick ner i balsalen hälsade man henne med entusiasm och förtjusning. Kvinnor i alla åldrar kom fram för att kyssa henne på kinden och mumla de vanliga orden medan de komplimenterade henne för hennes utseende. Männen lade naturligtvis band på sig, men det tog inte många minuter innan hennes dansprogram var fulltecknat för resten av kvällen. Många ville också dansa med henne nu genast, men alla fick samma svar. – Tyvärr, jag har redan lovat bort den. När hon äntligen kom fram till dansgolvet log hon mot en lång man som stod i utkanten av en grupp och väntade på henne. – Jag trodde att du aldrig skulle komma, sa han, tog henne om armbågen och ledde henne genom mängden. – Var jag länge borta? sa Diana. Hon lät fullkomligt obekymrad. – Jag tyckte det åtminstone, sa han. Så lade han armen om hennes midja och började dansa, lätt och elegant, men mycket lugnt och stillsamt. Han var en god dansör, men inte på något vis överdådig. Lord Dalk var trettiosju år gammal. Han hade rört sig i Mayfair-kretsarna så länge nu, att folk nästan hade slutat spekulera om när han äntligen skulle göra sitt val, men nu var han förälskad i Diana. Det var inget tvivel på den saken. Han brukade tröttna fort, det visste man, men den här gången hade han inte gjort det, och skvallret utpekade honom genast som Dianas blivande man och ansåg att det var ett lämpligt parti. Visserligen hade Hugo Dalk ingen större förmögenhet. Men Dianas utsikter var desto bättre. Hugo hade en titel, ett stort hus som behövde underhållas, och han var ogift. Han såg bra ut, var en verklig gentleman och lord. Vad kunde en flicka mera begära nu för tiden? Visserligen var hans rykte inte absolut oklanderligt. Ungdomen måste så sin vildhavre, det visste alla, men han var ingen ungdom längre. Å andra sidan var det oviktigt i jämförelse med hans övriga fördelar. Diana tillhörde inte adeln, men hon var vacker och mycket rik. Dessutom hade hennes mor varit en dam. Hennes far var self-made, men hans framgång var sådan att till och med de mest inbitna snobbarna mer än gärna glömde allt om hans enkla ursprung. När hon och Hugo rörde sig i dansen var det många som såg efter dem och log, och många såg också avundsjuka ut. – Du ser underbar ut ikväll, sa Hugo lågt. Diana smålog lätt. Hennes leende var en aning spydigt, för av någon anledning tyckte hon aldrig att Hugos komplimanger lät uppriktiga. De var helt enkelt för perfekta och kom alltid i rätta ögonblicket. Hon kunde inte låta bli att tänka på vilken lång erfarenhet han måste ha av att säga rätt sak i rätt ögonblick. Hela hans framtoning var sådan – genomtänkt, perfekt, ett resultat av mycket omtanke och god uppfostran. Hon tyckte sig nästan höra ekot av hans mors röst, hon som en gång sagt: »Jag hoppas verkligen att Hugos första kärlek blir en trevlig, gift kvinna. Det är så nyttigt för en ung man. Så lärorikt.» Diana såg sig omkring i rummet. Hon visste mycket väl vad hennes vänner tänkte om det här. Väninnorna var avundsjuka på henne, för de flesta av dem hade en eller annan gång försökt snärja Hugo, men utan att lyckas. En del av hennes manliga vänner var utan tvekan besvikna. Men de flesta accepterade ändå förlusten med jämnmod, eftersom hon ju måste gifta sig förr eller senare, och varför inte med Hugo? Allt gick efter principen, tänkte hon, att »bara man har blivit van, kan man trivas med själve fan.» Men så lite det betydde, tänkte hon sedan. Det hela verkade av någon anledning så betydelselöst. Och sedan förebrådde hon sig sin pessimism. – Usch, vad jag känner mig morbid, sa hon i lätt ton. Kom så går vi och dricker ett glas champagne. De banade sig väg genom den fullpackade matsalen och Hugo lyckades få tag i en champagneflaska vid byffén. – Ingen dålig årgång, sa han när han hade fyllt deras glas. Bättre än det mesta man får på sådana här jippon. Vem är det förresten som har den här tillställningen? – En mrs Schniber, sa Diana. Manufakturvaror – hyskor och hakar eller någonting i den stilen. De rullar sig i guld, och vill naturligtvis göra mesta möjliga av det. Där är dottern. Hon visade på en söt ung kvinna som stod i dörren och såg sig omkring i hopp om att finna ett bekant ansikte eller en charmerande supépartner. – Hon ser ju inte så illa ut, anmärkte Hugo, men min typ är hon definitivt inte. Känner hon några här? Diana skrattade. – Det tror jag inte, sa hon. Det var Mary Carter som skickade ut inbjudningarna – du vet hur hon älskar att ordna tillställningar av den här typen. Hon tar alla gäss som värper guldägg under sitt beskydd, förutsatt att äggen är tillräckligt solida. Vi avgudar henne allihop. Hon vet precis hur vi vill ha det, och därför kommer hela gänget alltid när Mary bjuder. Det spelar ingen roll vem som betalar. – Men vad får Schnibers ut av det? sa Hugo. – Tja, de får publicitet och nöjet att veta att de rätta människorna har varit här. Åtminstone antar jag det. Och dessutom får de stå för fiolerna i morgon bitti, om nu inte Mary har fått dem att betala i förskott. Det skulle faktiskt inte alls förvåna mig. – Skål för värdfolket! sa Hugo. Han lyfte sitt champagneglas. Och i samma ögonblick brann en kamerablixt av alldeles intill dem. Den småvuxne mannen som tyst och obemärkt tagit sig fram bland gästerna, hade fått ännu en bild av »den förtjusande miss Diana Headley», i färd med att inta supé i sällskap med »lord Dalk, den välkände pären och sportsmannen». Timmarna gick. Champagnebuteljerna tömdes i hastigt tempo. I Lancashire arbetade maskinerna i Schniders fabriker oavlåtligt, och nattskiftet hade börjat. Mr Schniders skjortbröst var oklanderligt vitt och styvstärkt. Hans frack var från Savile Row och till det yttre skilde han sig inte från majoriteten av de manliga gästerna. Tio år tidigare hade han själv stått vid en av de där maskinerna i sin oljiga overall, och sett till att den fungerade som den skulle. Nu ikväll stod han här, på grund av det välstånd som maskinen gett honom, och var tillsammans med människor som aldrig behövt arbeta en dag i sitt liv. Han lyssnade respektfullt och intresserat till deras åsikter om livet. Han avundades dem deras mjuka, vita händer, deras lättjefulla, cyniska sätt och till och med deras förakt för uppkomlingar som han själv. Han hade arbetat hårt under femtio år av sitt liv, han hade svultit och kämpat och bokstavligt talat slagit sig fram till den position han nu hade. Hans viljestyrka var enorm. Hakar och hyskor – hans manufakturvaror hade hjälpt honom och hans familj från en arbetarlägenhet till ett hus på Grosvenor Square. De små hakarna och hyskorna hade skilt honom från hans gemytliga, öldrickande arbetarvänner och fört honom till Mayfairs sofistikerade, överkultiverade och griniga kretsar. Mr Schnider var tacksam över att han äntligen hade en förmögenhet och att societén ville acceptera hans gästfrihet. Han tittade bort mot sin hustru. Hon stod ute i balsalen och skakade mekaniskt hand med en oöverskådlig hop fullständiga främlingar, och då och då sneglade hon nervöst på Mary Carter, som höll hov i ett hörn av rummet. Mrs Schniber var en tämligen storvuxen kvinna. Hennes första aftonklänning, köpt för många år sedan i en klänningsaffär i en förstad till Liverpool, hade varit av ceriseröd sammet. Mr Schniber hade tyckt att hon såg ut som en drottning i den, och så fort han fick råd med den lyxen, hade han köpt en tjock guldring med en stor briljant av tvivelaktigt ursprung. Men nu ikväll var mrs...