Cartland Sällsam smekmånad

1. Auflage 2016
ISBN: 978-87-11-65373-9
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 51, 187 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

När Antonia gifte sig med hertigen av Doncaster var hon fullt införstådd med att det var ett resonemangsäktenskap. Men under smekmånaden i Paris såras hertigen allvarligt i en duell och Antonia inser plötsligt att hon älskar honom. Detta gör henne mycket olycklig, för inte har väl hon, som är så alldaglig och oansenlig, någon möjlighet att ta upp kampen med alla de vackra kvinnor som omger hertigen? Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker. Cartlands böcker äger rum i de finare engelska kretsarna och i exotiska miljöer. Kärleken är häftig mellan de passionerade hjältarna och vackra hjältinnorna, men gång på gång går de igenom prövningar. Men äkta kärlek är alltid starkast och det finns ingenting den inte kan besegra.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Wennbom, Eva

Leseproben

Kapitel 1
1870 – Jag har något mycket viktigt att tala med dig om! Markisinnan använde ett tonfall som fick hertigen av Doncaster, som lade sista handen vid sin kravatt, att lystra. Han stod och såg in i spegeln och genom att vrida huvudet en aning på sned kunde han se markisinnan ligga lutad mot de tillknycklade kuddarna i sängen. Hennes nakna kropp var lika vacker och skimrande som en pärla. Med håret hängande ner över de vita skuldrorna var hon i själva verket den vackraste kvinna hertigen någonsin hade älskat med, och utan undantag den mest passionerade. – Vad är det? frågade han. – Du måste gifta dig, Athol! Hertigen stelnade till av överraskning, men sedan vände han sig om och sa med skratt i rösten: – Det här är väl knappast ett lämpligt tillfälle att börja tala om äktenskapets bojor? – Jag menar allvar, Athol, och det är faktiskt ett mycket passande ögonblick. – Föreslår du att vi skulle gifta oss? frågade hertigen klentroget. – Nej, naturligtvis inte! svarade markisinnan, även om jag kan försäkra dig, Athol, att jag skulle önska det högre än allt annat! Men George skulle aldrig gå med på en skilsmässa. Det har aldrig förekommit en offentlig skandal inom släkten Northaw. – Vad är det då som trycker dig? frågade hertigen. Det rådde ingen tvekan om att hon var bekymrad: det syntes en tydlig rynka mellan hennes fulländade ovala ögonbryn och de blå ögonen var beslöjade av oro. Det blev en paus och sedan sa markisinnan: – Drottningen känner till om oss! – Det är omöjligt! – Ingenting är omöjligt när det gäller drottningen, det vet du mycket väl. Det finns alltid någon illvillig gammal kvinna, säkert en av dina eller Georges släktingar, som viskar gift i hennes öra. – Vad är det som får dig att tro att drottningen har fattat misstankar? frågade hertigen långsamt. – Hon mer eller mindre talade om det för mig, svarade markisinnan. Hertigen satte sig ner vid fotändan av den säng han så nyligen hade lämnat. Markisinnan makade sig lite högre upp mot de spetsprydda kuddarna, likgiltig för det faktum att det enda som skylde henne ner till den smala midjan var hennes långa, silkesmjuka, gyllene hår. Hon såg ut som en soluppgång, tänkte hertigen, men för stunden hade hennes skönhet ingen inverkan på honom. Han var alltför upptagen med att fundera på det hon just berättat för honom. – Det var i går kväll vid balen, förklarade markisinnan. När vi hade slutat dansa och jag hade återvänt till podiet vinkade drottningen mig till sig. Hon log och jag slog mig ner bredvid henne och tänkte att hon såg ut att vara på gott humör. Hon gjorde en paus och sa sedan häftigt: – Jag borde ha kommit ihåg att det är när hon ler som hon alltid är farligast! – Fortsätt att berätta vad som hände, befallde hertigen. Trots att han ännu inte hade tagit på sig sin rock såg han utomordentligt elegant ut i sin fina linneskjorta, broderad med hans monogram krönt med en krona, och med den vita kragen som kontrasterade mot den grå kravatten. Han var atletiskt byggd med breda axlar och smala höfter. Då markisinnans blick föll på honom försvann rynkan mellan hennes ögon och hon kunde inte låta bli att sträcka ut handen mot honom. Han ignorerade den. – Fortsätt, sa han. Jag vill höra exakt vad hennes majestät sa. Markisinnan drog efter andan. – Hon sa på det där okonstlade sättet som döljer hennes machiavelliska hjärna: »Jag tror, markisinnan, att vi måste finna hertigen av Doncaster en hustru!» – »En hustru, ma’am?» utropade jag. – »Det vore på tiden att han gifte sig,» sa drottningen. »Stiliga obundna hertigar har ett så oroande inflytande.» Markisinnan gjorde en liten gest. – Du förstår säkert, Athol, att jag blev alltför bestört för att kunna svara. Det gick inte att missta sig på insinuationen i drottningens tonfall. Sedan fortsatte hon: »Ni måste använda er av ert inflytande och, givetvis, er takt, markisinnan. Dessa är två egenskaper som jag sätter stort värde på och som jag alltid vill finna hos mina hovdamer.» Markisinnan slutade tala och hertigen var också tyst. Efter ett ögonblick fortsatte hon sedan: – Du vet hur angelägen jag är att få tillhöra hovet! Det skulle snoppa av alla mina sura, gifttungade svägerskor som alltid har sett ner på mig och öppet uttryckt sitt ogillande över att George gifte sig med en så ung och obetydlig flicka. – Du skulle sannerligen pigga upp dysterheten på Windsor! anmärkte hertigen. – Och Buckingham Palace, tillade markisinnan hastigt. Du glömmer att drottningen reser till London mycket flitigare nu för tiden än hon brukat, och jag kommer naturligtvis att försöka övertala henne att göra det så ofta som möjligt. – Tror du verkligen vi skulle kunna fortsätta att träffas under sådana omständigheter? frågade hertigen. – Ja – om du var gift! svarade markisinnan. Men inte annars. Hon skulle sätta stopp för det på något sätt – det kan du vara övertygad om. Och jag är helt säker på att hon inte kommer att anställa mig med mindre än att du är gift eller åtminstone förlovad. Hertigen reste sig och gick fram till fönstret och såg ut över träden i parken utanför. – Så jag ska alltså offras för den goda sakens skull! sa han skarpt. – Du är tvungen att gifta dig någon gång, Athol. Du måste skaffa dig en arvinge. – Jag är medveten om den saken, svarade hertigen, men det är inget som brådskar. – Du är trettio och det är på tiden att du stadgar dig, sa markisinnan. – Och du tror verkligen att jag tänker göra det? frågade han cyniskt. – Jag kan inte ge upp dig! utropade markisinnan. Det kan jag bara inte! Jag har aldrig älskat någon som jag älskar dig, Athol! Du vet mycket väl att du eggar mig som ingen annan man någonsin har lyckats göra. – Det är ganska många som har försökt! anmärkte hertigen. – Det var för att jag var så olycklig. George är bara intresserad av grekiska vaser, antikens historia och de italienska mästarna. Markisinnan gjorde en paus och tillade sedan passionerat: – Jag vill leva i dag. Jag är inte intresserad av det förflutna och jag är inte särskilt intresserad av framtiden heller, för den delen. Jag vill bara att du ska fortsätta att älska mig, att vi får vara tillsammans som vi är nu. – Jag som trodde att vi hade varit så försiktiga, sa hertigen lågt som om han talade för sig själv. – Hur kan någon vara försiktig i London? frågade markisinnan. Det finns tjänare som pratar, det finns folk på andra sidan parken som betraktar vagnarna som stannar utanför min dörr. Och så har vi alla dessa kvinnor som ser på dig med hungriga ögon och som hatar mig för att du inte längre är intresserad av dem! Det ryckte lite i hertigens mungipor. – Du smickrar mig, Clarice! – Det är sant – och det vet du! genmälde markisinnan. Om jag har haft en och annan älskare så är det ingenting, jämfört med de legioner kvinnor du har lämnat med brustna hjärtan. Hertigen lät undslippa sig ett irriterat ljud och återvände till spegeln för att fortsätta att ordna till sin kravatt. Markisinnan förstod att han var förargad och erinrade sig att han alltid hade ogillat att man nämnde något om hans otaliga kärlekshistorier. Men hon intalade sig att hon var så säker på honom att ingenting kunde störa den vilda hänförelse de fann i varandras sällskap. Hon hade aldrig upplevt en mer passionerad och eldig älskare, tänkte hon. Hon var fast besluten om att vad än drottningen skulle säga, vilka svårigheter som än låg framför henne, så skulle hon inte ge upp honom. – Hör på, Athol, sa hon till hans ryggtavla, jag har en lösning – den perfekta lösningen på problemet. – Om det innebär att jag ska ge mitt namn till någon dumbom till flicka så är jag inte intresserad. – Åh, Athol, försök att se förnuftigt på saken! Du är tvungen att gifta dig förr eller senare, och jag kan inte låta chansen att bli medlem av det kungliga hovet gå mig ur händerna. Det kommer att skänka mig en aura av respektabilitet som jag aldrig haft förut! – Jag skulle inte bli förvånad om du upptäckte att det blev en kvarnsten om din hals! anmärkte hertigen. – Det skulle göra allting så enkelt, sa markisinnan bönfallande. Vi skulle få tillfälle att träffas, inte bara i smyg i London, utan även ute på landet. – Hur menar du då? – Även om det hittills har varit svårt för dig att komma till herrgården eller för mig att besöka dig på Doncaster Park så kommer det att finnas tusen ursäkter om du har en hustru och jag blir god vän med henne. – Och du tror verkligen att det finns en hustru som skulle acceptera dig som sin vän lika väl som min? – Det är klart att det finns! I synnerhet den flicka som jag redan har valt ut åt dig. Hertigen vände sig häftigt om. – Nu går det för långt, Clarice! Om du verkligen tror att jag skulle låta dig välja en hustru åt mig så misstar du dig mycket grovt! – Var inte så dum, Athol! sa markisinnan skarpt. Du vet lika bra som jag att du aldrig kommer i kontakt med några unga flickor. När skulle det vara troligt att du ens mötte någon på din väg mellan White’s Club och det här huset, mellan Newmarket och Epsom, Ascot och din jaktstuga i Leicestershire? – Jag...