Cartland Stulen Gloria

1. Auflage 2021
ISBN: 978-87-11-50307-2
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 10, 200 Seiten

Reihe: Den eviga samlingen

Livet far hårt fram med Doreen. Föräldrarna som lämnar henne vind för våg. Äktenskapet som börjar så lyckligt men slutar i en katastrof. Vännerna som överger henne. Men en dag tar Doreen en desperat chans att återvända til lyckan och kärleken... BARBARA CARTLAND Barbara Cartland (1901-2000) är den mest produktiva författaren i det tjugonde århundradet. Vi har över 650 böcker från Cartlands romantiska hand. Hennes böcker är översatta till 38 språk, och med över en miljard sålda exemplar kan det inte längre finnas någon tvekan om att Barbara Cartland är en av världens största romantiker. DEN EVIGA SAMLINGEN Cartlands böcker äger rum i de finare engelska kretsarna och bland exotiska zigenare. Kärleken är häftig mellan de passionerade hjältarna och vackra hjältinnorna, men gång på gång går de igenom prövningar. Men äkta kärlek är alltid starkast och det finns ingenting den inte kan besegra.

Autoren/Hrsg.

Cartland, Barbara

Weitere Mitwirkende

Melinder, Sonja

Leseproben

Första kapitlet
Den vitflammande solen stekte in genom de trasiga persiennerna och kastade egendomliga skuggor på väggarna, väggar som en gång hade varit vita och som nu var färgade av fläckar och mönstrade av sprickor, förorsakade av den intensiva hettan och där hundratals moskiter hade dödats mot ytorna och lämnat efter sig blod och fragment av vingar och ben. Från gatan utanför rummet kom den genomträngande doften av kaffe, ljudet av grälande röster och den ofrånkomliga stanken av kamel, som är en del av de inföddas gator i Kairo. Kvinnan som låg på sängen var omedveten om de röster som hördes från gatan. Hon hade vant sig vid dem så till den grad att de irriterade henne mindre än surret från en moskit eller gnisslet från sängens rostiga fjädrar, var gång hon vände sig. Hon var bara klädd i ett tunt bomullsnattlinne, men det klibbade vid henne i fuktiga fläckar och då och då torkade hon svetten ur pannan med handens baksida. Efter en stund öppnade hon ögonen och stirrade i taket, uppslukad av sina egna tankar, tills någon rastlös rörelse fick hennes uppmärksamhet att fästas vid ett öppet brev, som låg på sängen. Hon tog det och läste det igen, fast hon redan kunde varje ord utantill. Det var ett kort brev, men det tog lång tid för henne att läsa det. Sedan slängde hon det ifrån sig som om hon hade bränt sig på det. – Vad ska jag ta mej till? frågade hon sig högt. Vad i helvete ska jag ta mej till? Långsamt och mot hennes vilja tvingade sig tårarna fram under hennes ögonlock, svämmade över och trillade ner över de magra kinderna. Hon låg stilla tills hon plötsligt och nästan krampartat steg upp ur sängen och gick fram till spegeln på den repiga byrån i rummets bortre ände. Hon såg på sin bild, först tankspritt, sedan intensivt, medan hon stödde armbågarna mot byrån och vilade ansiktet mot händerna. – Vad ska du ta dej till? frågade hon sig igen med en bitter rörelse på läpparna, men den tragedi som fanns i hennes ögon, som stirrade tillbaka på henne, var nästan farsartad. Hon skrattade till, ett kort litet skratt, som genast tycktes kvävas till tystnad i det heta rummet. Hon såg på sängen. Bredvid brevet och kuvertet låg en liten samling gröna egyptiska pundsedlar, tio stycken. Hon gick och tog upp dem och stoppade dem kvickt i innerfacket i en röd handväska, nästan som om hon varit rädd. Sedan slängde hon väskan på sängen och satte sig bredvid den. – Om jag bara inte kände mej så sjuk, mumlade hon medan svettpärlorna samlades i ett lager på pannan efter den ansträngning det hade kostat henne att gå omkring. Hon torkade sig i ansiktet, med nattlinnet den här gången, sedan slängde hon sig ner på kuddarna igen, yr och matt. Denguefeber, som lämnade efter sig depression och matthet, hade rasat i Kairo hela sommaren. Först hade Doreen Wallis kämpat emot den höga febern, det illamående och den yrsel, som hade hotat att övermanna henne. Sedan hade hon tvingats kapitulera, som alla andra, och förts till sjukhus, för sjuk för att kunna protestera. Tio dagar senare hade hon kommit därifrån med order att inte göra något annat än vila. Hon hade bara varit alltför glad att lyda, fast det innebar långa, ensamma timmar på det billiga pensionatet, ofta utan mat när betjäningen glömde att bära upp det hon hade beställt. Inte förrän hon hade varit ute från sjukhuset fyra, fem dagar, hade hon haft kraft nog att skriva till Tony. Hon hade väntat sig så mycket av honom – hur mycket vågade hon bara erkänna inför sig själv nu. Han hade tagit henne med ut kväll efter kväll. De hade dansat på alla Kairos gladaste och dyrbaraste ställen. Hon hade sett honom spela polo på The Gezira Club. Hon hade använt hans bil när han inte behövde den, som om den hade varit hennes egen. Hon hade varit säker på att han älskade henne och på att det hon kände för honom var, om inte kärlek, så i varje fall en djup tillgivenhet. Men det var lätt att älska någon som var rik och ung, glad och underhållande. Hon hade behövt både hans rikedom, hans ungdom och hans glädje och djupt inom sig hade hon varit nästan ödmjukt tacksam över dem. Dagligen hade hon väntat sig att Tony skulle föreslå att de skulle gifta sig. Hon hade känt orden på hans läppar och hon hade gjort sig beredd att tvinga sig att dröja med sitt ja, för att bevara sista resten av sin stolthet. Det skulle inte ha blivit lätt för henne att dölja sin iver och sin lättnad, för hon ville gifta sig, framför allt annat ville hon gifta sig. Ingenting annat än äktenskapet skulle kunna ge henne trygghet och hjälpa henne att komma undan det förflutna, som hotade henne vart hon än gick. Mot allt förnuft hade hon hoppats att Tonys vänner skulle vara lika ovetande om henne som Tony själv var. Det var inte lätt för henne att undgå att väcka uppmärksamhet i Kairo, hon var alltför välkänd, alltför ökänd. Det verkade kanske löjligt, men ordet var ingen överdrift. Regementena kände till henne, varhelst två eller tre kvinnor samlades var hon känd, och gällde det äldre kvinnor var de ständigt beredda att skydda sina söner bakom förkläden av respektabilitet, när hon närmade sig. »Det där är Doreen Wallis!» Hur ofta hade hon hört de orden viskas bakom sin rygg när hon steg in på en restaurang eller rörde sig bland teborden på The Gezira Club? Hon visste vad som sas, hon kände de där blickarna som stirrade efter henne med nyfikenhet, förakt och ofta med avsky. Det fick henne att gå med stolt lyft haka och att använda mascara och läppstift med tung hand, som om de hade varit hennes rustning och skydd mot en värld som stötte bort henne. Ibland kunde deras sänkta röster och nyfikna blickar driva henne till ett trots som fick henne att bära sig dumt åt. Hur många gånger hade det inte hänt att hon tillbringat en kväll i den rena vänskapens tecken med någon hygglig, anständig man och retats av de förstulna kommentarer hon hade uppsnappat så att hon provocerats att trycka sig tätt intill honom och då och då lyfta huvudet från hans axel för att se honom utmanande in i ögonen. »För att verkligen ge dem någonting att tala om», brukade hon tänka vid de där tillfällena, men när hon kommit hem till sin ensamhet efteråt hade hon insett hur dumt hon burit sig åt. Dumt eftersom det alltid var hon som förlorade och de som hade allt det hon saknade och aldrig skulle få – trygghet och respektabilitet – som vann. Nu hade hon förlorat igen! De hade tagit Tony ifrån henne – Kairos sladdrande munnar, lyssnande öron och spionerande ögon. Hon förstod så väl hur det hade gått till. I samma ögonblick som hon blev sjuk och hennes grepp om honom slappnade hade de svept honom med in i den sociala tidvattenvåg han hade kommit ur. Då hade de varnat honom. Då hade de berättat alla de där sakerna om henne som hon hade hoppats och bett att han aldrig skulle få höra och som han aldrig skulle ha lyssnat till om hon hade funnits bredvid honom, beredd att skratta bort sådana befangdheter, beredd att locka honom till likgiltighet för den allmänna opinionen med en beröring av sina läppar och det lätta trycket från sina händer. Doreen stönade och vände sig på magen med ansiktet mot kudden för att inte ens det tomma rummet skulle se hennes tårar. Han hade älskat henne, hon visste det! Hon hade varit så nära att älska honom. Det hade varit underbart att känna en anständig engelsman efter alla utlänningar hon hade varit i kontakt med under de senaste åren. Han hade varit som kommen från en annan planet med sin ljusa hy, sin renlighet, sina välskräddade kläder och den förvåning som hade lyst ur hans blå ögon över somliga syner och personer i Kairo. Han var så rar och så lätt att älska. Men nu var han borta. Hon skulle aldrig se honom mer, aldrig höra ljudet av hans unga röst när den ropade hennes namn, aldrig känna styrkan i hans armar eller den ömma men ivriga beröringen av hans läppar. Han var tre år yngre än hon, men det spelade ingen roll. Tjugonio var ingen ålder för en kvinna i en tid när kvinnor på både fyrtio och femtio placeras bland världens mest tilldragande kvinnor. Men när det gällde erfarenhet var han århundraden yngre än hon. Som bortskämd son till rika föräldrar hade han kommit till Kairo »för att se världen», hade han sagt till Doreen och blivit förvånad över hennes bittra svar: »Här kommer du sannerligen inte att få se någon trevlig del av den». Det Kairo Tony såg var solen, den ytligt glättiga stämningen, den engelska kolonins gästfrihet och nöjeslystnad. Doreen kände till den tragik, den smuts och den fattigdom som fanns under ytan. Inte för att hon hade velat beröva honom hans illusioner. Hon var beredd att ta emot gudarnas gåva till henne med båda händerna. Hon hade helhjärtat åtagit sig uppgiften att göra Tonys vistelse till en glad, oförglömlig upplevelse. Det hade inte varit svårt för henne, frånsett vetskapen om att hon hade så mycket att vinna om hon lyckades och så mycket att förlora om hon misslyckades. De hade sett Pyramiderna, moskéerna och de nyligen utgrävda gravarna tillsammans. De hade dansat tillsammans under glittrande kristallkronor och under månen. De hade utforskat Gamla Staden tillsammans med dess labyrinter av basarer för att köpa presenter till Tonys familj – och till Doreen – lustiga persiska askar, ett halsband av snidat elfenben och ett skärp med oslipade turkoser. Det var allt hon hade kvar av honom nu – det och de tio egyptiska pundsedlar som låg i väskan bredvid henne. »För att köpa dej nånting som minne av våra...