Larsson Hel kyrka

för världens skull
1. Auflage 2021
ISBN: 978-91-8027-226-1
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 220 Seiten

Hel kyrka för världens skull. En kyrka berättar om sin tro genom allt vad den är, säger och gör. Dessa tre formar tillsammans vad mottagaren hör. En kyrka som vill vara trogen sitt uppdrag måste därför ständigt ställa sig två frågor, vad den är till för och vilket budskap den sänder. Hur hanterar våra kyrkor dessa utmaningar? Kyrkan är inte till för sin egen skull utan för världens, heter det i ett av de analyserade dokumenten. Den är till för att vara ett redskap för Guds plan att hela en trasig värld. Grundmönstret för kyrkans tro och liv finns i den heliga Skrift men i varje tid och varje kulturellt sammanhang måste den söka fungerande vägar och uttrycksformer. Och varför inte göra detta i samtal och med öppna öron för andras erfarenheter av Guds tilltal? Och med mod till ständig förnyelse. Bokens första del är resultatet av ett sådant lyssnande. Kanske överraskar det någon att jag vände mig till tre amerikanska katoliker för att lyssna in deras erfarenheter. Inspirerade av Andra Vatikankonciliets radikala budskap utmanar de sin egen kyrka,Equmeniakyrkan, till ett radikalt paradigmskifte i sättet att vara kyrka. Med den helhetsmodell de utvecklade vände jag mig till min egen kyrka och till ett nyare ekumeniskt dokument, The Church: Towards a Common Vision, Kyrkan på väg mot en gemensam vision. Boken vill vara en påminnelse om att varje kyrka som vill vara en del i Guds mission för världens skull ständigt måste pröva sig själv inför de kritiska frågorna om hur dess tro och liv gestaltas till ett helande glädjebud om hopp i en trasig värld. Och när Mästarens verk spelas upp, i varje tid och på varje plats, i bönhus och katedraler och särskilt bland världens fattiga och betryckta, låter det som musik. Det är författarens hoppfulla slutord.

Rune Larsson, pensionerad teol dr och universitetslektor vid Lunds universitet med fokus på undervisning i kyrka och skola. Senaste publikationer: Församlingspedagogik. En kyrka som undervisar genom hela sitt liv (2018), Medvandrare. Vägmärken i religionspedagogiken (2019).

Autoren/Hrsg.

Larsson, Rune

Leseproben

Kapitel 1
Maria Harris – Dans of the Spirit 6

Maria Harris (1932-2005) levde sina första år i New York City. Under många år tillhörde hon en religiös orden med pedagogisk inriktning. Hennes stora estetiska och konstnärliga intresse ledde till musikstudier och egen musikundervisning. Dessutom studerade hon pedagogik och teologi.

Alla hennes insatser – både som ordenssyster och i övrigt – präglades ett stort intresse för undervisningens estetiska dimensionl.

Under flera år ledde hon arbetet med vuxenundervisning på stiftsnivå och under 1970- och 1980-talet publicerade hon ett antal böcker till vägledning för detta arbete. Mot slutet av 1980-talet utkom en rad böcker, vars titlar ger en god inblick i bredden av författarens intresse och engagemang: (1988), (1989) – den bok jag använder för denna studie – samt (1989).

En sida av hennes engagemang mötte mig vid ett seminarium kring millenieskiftet, där hon delade sina tankar kring det s k ”friåret”. Inspiration hämtade hon ur Bibelns berättelse om det stora jubelåret i 3 Mos. 25. Redan några år tidigare hade hon publicerat boken, Här lyser hennes livs stora engagemang för estetik och spiritualitet igenom tillsammans med hennes kamp för frihet och rättvisa.

Sin första och sista bok skrev hon tillsammans med sin man och kollega, Gabriel Moran, som hon var gift med sedan 1986. Moran var professor i Education vid New York University och är sedan många år en av landets framträdande religionspedagoger. Referenser till honom skymtar också här och var i den bok jag använder mig av. Deras första gemensamma bok publicerades redan 1968, Trettio år senare kom den sista,

Följande framställning bygger i sin helhet på 1989 (Harris 1989). Enda avsteget från detta finns i rubrikens försök att karakterisera Harris´ pedagogik, ecklesiologi och praktik, där spiritualiteten och estetiken alltid haft en framskjuten plats, .

Mitt val att inleda min undersökning med motiveras av att detta var den första av mig kända framställningen om mitt huvudtema, nämligen helhetspedagogiken i den form som senare fick beteckningen – trots att hon själv inte använder någon av dessa termer fullt ut. I till sin bok står det att hon ibland skriver ”whole community” eller ”whole curriculum” men utan användning av den formulering som senare skulle bli vanlig.8 Av bokens innehåll framgår ändå tydligt att den hör hemma inom ramen för mitt tema, vilket också bekräftas av Thomas Groome långt senare, när han i en artikel 2006 skriver att Maria Harris lagt grunden för tankarna om TCC.9

Av utgivarens förord till får vi veta att boken är den andra av tre publikationer i ett projekt om olika aspekter på kyrkans undervisande praktik. Här hittar vi också ett par av grundtankarna i boken, nämligen att kyrkan undervisar genom hela sin existens och att dess praktik är utformad som .10

I de inledande avsnitten och ger Harris några viktiga nycklar till förståelsen av den fortsatta framställningen. En sådan visar sig i hennes bildspråk. En central plats intar här profeten Jeremias målande bild av hur Gud som en krukmakare ”formar/fashion” sitt folk, det som också ligger till grund för bokens titel, . Utan att tröttna formar Gud bildligt talat sitt folk till en allt större gudslikhet (Jer 18), till sin egen avbild, som det heter med hänvisning till Bibelns skapelseberättelse. Här finns det för Harris så viktiga begreppet ”forma” som i hennes pedagogiska tänkande går djupare eller snarare utgör ett nödvändigt komplement till den enligt hennes uppfattning alltför intellektuellt avgränsade ”skolmässiga” pedagogik hon avvisar som otillräcklig. Bildspråket ger också prov på hennes känsla för estetiken med dess uttryck för människans skapande förmåga.

Redan i denna del visar sig också några av ”formerna” till det hon betecknar som den kristna kyrkans sätt att uttrycka och förmedla det budskap den anförtrotts. De första hämtar hon från Apostlagärningarnas framställning om hur de första kristna troget deltog i ”apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.” (Apg 2:42, 44-47). Här ser hon några av de centrala delarna i kyrkans tidlösa och grundläggande tjänster, som hon sedan utvecklar i bokens båda huvuddelar – de former som, enligt Harris, i varierande grad praktiserats genom kyrkans historia.

I bokens första del beskriver hon kyrkan och dess olika livsyttringar som undervisningens ”kontext”. Redan valet av rubrik till första kapitlet, visar hennes nära koppling till ett decentralt tema i Vatikankonciliet, nämligen Gudsfolkstanken. Huvudspåret i det hon tar upp som kyrkans pastorala kallelse kan sammanfattas i hennes ord om genom att bry sig om både oss själva, andra och skapelsen. I kapitlet blandas kritiken mot rådande teori och praktik med hennes förslag till de tankemönster hon anser att kyrkan borde eftersträva för att på ett bättre sätt visa trohet mot sin kallelse.

Det med rubriken lägger fokus på Gudsfolkets uppdrag att undervisa. Också här blandas kritiken av tidigare brister med en vidareutveckling av hennes egen approach, där hon driver tesen att hela kyrkans liv bär på en undervisande potential.

Detta blir också huvudtemat i det tredje kapitlet, som fått en lite annorlunda rubrik, . Här vill jag påpeka att Harris med ordet curriculum, helt i enlighet med den vetenskapliga diskussionen kring begreppet, avser något mer en fastställd läroplan. Utöver den formella och planmässiga undervisningen (explicit) måste enligt Harris också det lärande som ständigt pågår på annat sätt (implicit), exempelvis i den omgivande miljön, ges plats. I hennes tanke ingår ibland också det hon kallar , sådant som i olika former kan finns med, även om det inte syns eller ingick som en medveten del av den bedrivna aktiviteten. Ännu en variant beskriver Harris med begreppet , sådant som medvetet eller omedvetet utelämnats eller glömts bort. Sammanfattningsavis leder detta till följande:

The curriculum must take into account three forms: the explicit curriculum, the implicit curriculum, and the null curriculum.11

Liksom i föregående kapitel kombinerar Harris sin kritik av rådande syn på lärande och undervisning med att fortsätta sitt bygge av ett pedagogiskt alternativ med en tydlig ecklesiologisk koppling. Med de tre inledande kapitlen har Harris nu lagt grunden för bokens andra avdelning, , som i fem kapitel visar på hennes helhetspedagogik, där lärande och undervisning framställs som en del av kyrkans hela liv. Det originella ligger här i att hon i stället för att begränsa diskussionen till den särskilda undervisningen (didaché) lyfter fram den pedagogiska potentialen i ytterligare fyra av kyrkans livsformer, nämligen (koinonia), (gudstjänst/ bön), (kerygma) och . De ”former” som också skall utgöra grunden för nedanstående analys av Harris´ helhetspedagogiska modell.

Den avslutande tredje delen, , har en praktisk inriktning med återkoppling till inledningens tankar om en ”artistic vocation of fashioning” till hjälp...